RSS

Anarkismen och sabotaget – Per-Erik Wentus

ANARKISMEN OCH SABOTAGET
- en granskning

Arbetslösheten breder ut sig. På arbetsplatserna stärks bolagsdisciplinen. Var än ungdomen söker finna en väg trängs den allt mer åt sidan. Samtidigt spenderar etablissemanget och överklassen pengar på meningslösheter, göder varandra med medel de tvingat sig. När de unga talar slås dövörat till. Oron, frustrationen och desperationen som växer söker sitt uttryck. Den yngre generationen börjar slåss för sig själv och sin framtid.

Självfallet skall det diskuteras, vägas och mätas vad som skulle lösa problemen. Ett bidrag är artikeln ”Sabotage som industriell kamp” i nummer 8/1992 av Anarkistisk tidskrift.

Artikelförfattaren, Ingemar Nilsson, lägger fram tankar om behovet av sabotage. Det är ett stridsmedlen i arbetares kamp gentemot arbetsköparna säger han och frågor om sabotaget är berättigat. Han säger ja. Sedan redogörs för sabotagehandlingar och han söker att belägga att de gett önskat resultat. I sitt begrepp sabotage vill han samla mer än vad som vanligtvis förstås med sabotage och detta grumlar mer än klargör sabotaget som begrepp och taktik. Ifall vi särskiljer de taktiska åtgärder som används på arbetsplatser, vid större som mindre konflikter, från sabotaget, d v s avsiktlig skada på maskiner och varor – är då sabotaget till att godkännas eller förkastas och i så fall varför?

Vi socialister säger ett ovillkorligt nej till sabotage som stridstaktik på arbetsplatserna. Detta nej är inte av moraliska skäl utan har praktiska orsaker (krig och ockupation etc är en annan sak).

Ingemar Nilsson medger att sabotaget är ett tveeggat vapen, fast han ser sig ha en bot. Låt oss gå igenom vad valet av sabotage som taktik betyder, för att senare återkomma till hur sabotagets, enligt Nilsson ”negativa” drag kan motverkas.

* Sabotaget är en kriminell handling. Statens exekutiva organ, polis och domstol kopplas in.
* Fackföreningsledningen tvingas ta avstånd. Inte ens i bästa fall kan ledningen bli neutraliserad utan arbetarna måste slåss mot såväl arbetsköparna som den fackliga ledningen.
* Sabotaget öppnar för provokatörer. Allt taktik innebär risker, men här vet vi på förhand att sabotaget omedelbart ger arbetsköparna fördelar. Fast det är inte detta som fäller sabotaget som stridstaktik, utan:
* Det ersätter eller rättare sagt förhindrar att den kollektiva styrkan används. Sabotagehandlingar ställer övriga arbetare åt sidan. Om de ger sitt bifall eller ej förändrar inget. De förblir passiva åskådare.

Tankar kring sabotaget som taktik, den kollektiva aktionen, lever inte i ett tomrum. Till dom är knutna andra tankar, idéer, föreställningar. Frågan är, vad blir konsekvenserna när det ena eller det andra handlingssättet väljs? Med sabotaget som utgångspunkt för taktiken ges detta en rad följder. Det omedelbara målet är att förstöra arbetsköparnas egendom (för att tvinga igenom ställda krav). Uppgiften är rent teknisk och eftersom den kan utföras av en eller få, behövs inte arbetarkollektivet. Arbetskamraterna behöver i värsta fall inte ens känna till sabotageaktionen. ”Ledarna” substituerar arbetskamraterna. Den kollektiva aktionen tar däremot utgångspunkt i att samla varje enskild till en gemensam styrka för att med dennas kraft slåss för ställda krav.

• Den kollektiva aktionen börjar, förstås, där kollektivet är förmöget att börja. (Vi känner till det enklaste, den gemensamma protestskrivelsen, där underskrifterna var placerade i cirkel.) Den är således demokratisk.
• Varje enskild är med i den kollektiva aktionen. Den är följaktligen egalitär.
• Tilltron till sig själv är och till sina arbetskamrater bevisas i praktisk handling. Det visar den reella samhörigheten. Detta är grunden för solidaritet.
• I den kollektiva aktionen kan nya ledare växa fram.
• Det kollektiva motverkar att ledare springer före eller några blir efter. Majoritetens vilja är avgörande.
• Medvetenhet om såväl den individuella som den kollektiva förmågan och styrkan väcks.

Den kollektiva aktionen är självklart ingen garanti för framgång, men den har en fördel. Förlust som framgång tillfaller alla. Det är en nödvändig erfarenhet ifall man menar allvar med att ”arbetarklassens befrielse skall vara dess eget verk”. Ingemar Nilsson säger att sabotaget ställer höga krav på utövarna. Låt vara att det kan krävas mod, men det är inte nödvändigt: det räcker med dumdristighet. Han hävdar att det krävs solidaritet för att en sabotageaktion skall lyckas. Men hur denna solidaritet skall uppnås med passiva åskådare förklarar han inte. Han förbigår saken. Det är däremot förklarligt, ty det behövs kollektiva aktioner för att insikt om solidaritet skall växa fram. Solidaritet är inget mänskligt drag vi föds med, den är helt och hållet baserad på erfarenhet och märkväl aktiv kollektiv sådan. Det vad Ingemar Nilsson vill se som solidaritet behöver inte alls vara det, ”solidariteten” är passiv. Den kan lika gärna vara likgiltighet, rädsla, tyst fientlighet, men för all del där kan finnas solidaritet eller rättare sagt oviljan att förråda en arbetskamrat. Problemet är att Ingemar Nilsson och andra sabotage”ledare” aldrig kommer att veta vilket som är fallet.

Till slut skisserar Ingemar Nilsson en framtid där LO-ledningen främst kommer att ta tillvara de starkaste arbetargruppernas intressen och lämna de lågavlönade tempoarbetarna etc åt sitt öde. För dem erbjuder Ingemar Nilsson redan nu sabotagets väg. Det är en märklig väg som erbjuds. Ingemar Nilsson går den reformistiska LO-ledningen till mötes och uppger på förhand striden mot denna kommande splittring i arbetarled. Märkligt, eftersom anarkisterna åtminstone förr hävdade att målet var generalstrejken varigenom arbetarklassen skulle välta det bestående över ända.

Per-Erik Wentus

Artikeln är hämtad ur Fjärde Internationalen nr 1 1993

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER