RSS

Baskiens rätt att upphöjas till nation – Per-Erik Wentus

lör, Feb 28, 2004

Texter, Världen runt omkring oss

I Europa är Island och Portugal de enda länderna som är ”nations”-stater. Alla övriga länder är flernationsstater.

Att mörda ett vänsteruppsving. Baskien 1999-2001: ETAs terror och nederlaget för vänstern. Artiklar ur veckotidningen Internationalen… Jörgen Hassler (red). Serie: Moteld nr 9.
Stockholm: Internationalen, 2002. -34 s.

Vi fick alltså en ny – och fortfarande brännande – politisk fråga på dagordningen, i och med rösträttens och demokratins genombrott 1918-19. Vad är en nationsstat och hur bestämmer vi den?

Alla nationers rätt
Det har skrivits metervis om den nationella frågan. En skrift skiljer sig ur mängden. Det är Om nationernas självbestämmanderätt av V. I. Lenin från 1914. Till skillnad från försöken att definiera nationen enligt etnicitet, språk, kultur, bosättning osv och hitta den ”objektiva lösningen” i förhållandet till andra nationer, hävdar han att nationen är ett folk som konstituerar sig som nation. Lenin överlåter således frågan till folket självt att bestämma. Denna ”subjektiva lösning” är mer demokratisk än vad som inses i första ögonblicket. För om varje folk/nation (även små) har rätt till självbestämmande, kan det bara finnas en lösning om den ska gynna alla – den politiska. Och ska en politisk lösning bli verklighet men framförallt bestående, måste den vara radikalt demokratisk, dvs grundas på att den stora massan av människorna aktivt beslutar över hur nationsspörsmålet ordnas i praktiken. Något parlamentarismen med val vart fjärde år och sin inskränkta demokrati – då partierna saknar tendens- och fraktionsrätt – inte klarar av.
Alternativet till ”Nationernas självbestämmanderätt” är att den starkaste nationen utgör stommen i ”nationsstaten”, och att andra nationer reduceras till minoritetsfolk, vilket innebär att majoritetsnationen bestämmer – med mer eller mindre förtryck och våld – hur det ska vara. Om det sker diktatoriskt eller via parlament förändrar inget i sak.
Spanien, med Kastilien som det traditionella kärnlandet, är ett exempel på detta. Så har bl.a. katalanerna och baskerna alltid förnekats rätten att upphöjas till nation.

Före och efter Franco
1936 då generalen Francisco Franco (1892-1975) statskuppade, valde de baskiska nationalisterna den lagliga republikens sida. Något de fick betala dyrt efter fascisternas seger. Alla nationella rättigheter drogs in, baskiskan (som inte alls är släkt med spanskan) förbjöds och en statsterror pågick till in på 1940-talet.
På 1960-talet trädde en ny generation baskiska nationalister till. Euskade ta Askatasuna (ETA), som bildats 1952 av intellektuella till främjande av det baskiska språket, radikaliseras i skenet av den koloniala frigörelsen. Det dröjde dock till 1968 innan dödsoffer krävdes, vilket också blev inledningen på den väpnade kampen mot den fascistiska diktaturen.
Diktatorn Francos död 1975 förändrade inte mycket. Mellan 1978 och 1980 dödade högergrupper 35 baskiska nationalistledare, och mellan 1983 och 1986 härjade statsunderstödda terrorgrupper såsom Grupo antiterrorista de liberación (GAL). ETA svarade med att utöka sina offer till att omfatta allt från konservativa till socialdemokratiska politiker, ämbetsmän inom rättsväsendet, massmediafolk och företagsledare.
Men – när ETA 1987 bombade en stormarknad försvann den folkliga fördragsamheten, och då de 1997 dödade den unge politikern Angel Blanco gick miljontals människor ut på gatorna i protest.

Folkrörelse
På sensommarn 1998 lade den baskiska vänstern om politiken till en masslinje. Det var Herri Batasuna (HB) som tog initiativet. Partiet hade fötts 1978 då vänsterkrafter var på frammarsch. HB kom, liksom ETA tidigare, från det stora kristdemokratiska nationalistpartiet Partido Nacionalista Vasco (PNV).
Återvändsgränden för självständighetskampen som den väpnade striden hade inneburit, förklarar också den stora framgång man erfor. Vänsterns valfront Euskal Herritarrok (EH) gick märkbart framåt i de regionala valen i oktober 1998. Och minoritetsregeringen, som PNV bildade, vilade på EH:s stöd i det baskiska delstatsparlamentet.
Men vänsterns parlamentariska nyckelposition svarade även mot en social frammarsch. Det föddes en folkrörelse med massdeltagande från de flesta organisationerna. Folkrörelseframgången kom att befästas i Lizarrafördraget vars kärna var målet om en politisk (fredlig) lösning på nationalitetsfrågan, och som undertecknades av alla organisationer av betydelse i Baskien inklusive det stora borgerliga PNV. Endast statsminister José Maria Aznars konservativa parti Partido Popular (PP) och det socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Espanol (PSOE) stod utanför.
ETA insåg nu nödvändigheten av att utlysa en vapenvila. Den spanska riksregeringen Aznar däremot svarade med att trappa upp ”striden mot terrorismen” med häktningar, publiceringsförbud etc., och en vägran att på något sätt gå de baskiska nationalisterna tillmötes. Inte ens med att frisläppa dödssjuka fångar. Efter 15 månaders ensidig vapenvila återupptog ETA sin individuella terrorism.

Terrorismen
Terrorister brukar i massmedia uppdelas i ”vänster” och ”höger”. ETA ska vara ”vänster”-terrorism mot exempelvis P2 i Italien som ska vara ”höger”-terrorism. Vid indelningen i ”vänster” och ”höger”, utgår man från vad terroristerna säger, vad för slags ord och begrepp de använder, vad de säger sig vilja. Man skiljer dem åt utifrån deras uttalade politiska intention. Tyvärr ger det en skev verklighetsbild.
Terrorismen bör naturligtvis bedömas utifrån dess konsekvenser, för det är det som är reellt. Det är vad som berör allmänheten. Gör vi det, då ser vi också det gemensamma för ”vänster” och ”höger”. Två saker framträder omedelbart a) målet att påverka den existerande staten/regeringen i den ena eller andra riktningen. b) substitutionaliseringen dvs att handla i folkets namn, utan att tillfråga det först.
Det behövs ingen ingående kunskap för att inse att terrorismen, även om den kallar sig vänster, inte kan födas ur eller ha några organiska band med arbetarrörelsen. Det klargörs tydligast med strejken som exempel. Det är kollektivets beslut/handling som avgör om det blir strejk eller inte. Ledningen kan enbart upplysa, propagera, argumentera, agitera. Den kan inte handla istället för kollektivet. Allt vilar på det enkla faktum att arbetare vet att deras styrka ligger i mängden. Denna uppfattning genomsyrar fackförenings- och arbetarrörelsen, och det kunde inte vara annorledes.

Eftertanke
Den individuella terrorismen bygger på den borgerliga världsuppfattningen, där individens handling är det grundläggande. När det talas om ”vänster” och ”höger” terrorism då handlar det således om vänster- och högerborgerlighet i sin perverterade form.
Denna syn på ETA (med mer än 800 mord de senaste 30 åren) och på betydelsen av en politisk (dvs fredlig) lösning av nationsfrågan framgår klart av artikeln av José Ramón Castanos och intervjun med Mirian Campos.
Pamfletten Att mörda ett vänsteruppsving består av reportage, intervjuer, historiska genomgångar och analyser. De är skiftande både i upplägg och kvalitet. Peter Widéns och Vincent Scheltiens & Ataulfo Rieras bidrag är informationsrika. Vad som saknas är en artikel som hade beskrivit den allmänna utvecklingen i Spanien efter Francos död, för som det nu är blir Baskien hängande i luften.
Men pamfletten fyller mycket väl sin funktion att sätta sökarljuset och eftertanken på de två företeelser som dagligdags pumpas ut i massmedia – nationen (nationalismen) och terrorismen.

Per-Erik Wentus

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER