RSS

Johannes Regell – Första maj 2004

lör, Maj 1, 2004

Tal

Detta tal hölls av Johannes Regell vid 2004 års förstamajdemonstration i Västervik. Demonstrationen samlade 100 personer.

Hej alla!
Vad innebär då första maj för oss och varför går vi arbetare ut idag och demonstrerar?

Faktum är att första maj är den enda högtidsdagen som handlar om oss. Vi firar första maj för att fira våra historiska segrar. Historiska segrar som den allmänna rösträtten, åtta timmars arbetsdag och den sociala välfärden.

Ett sekel har passerat och vi befinner oss i de första åren av ett nytt. Under det gamla seklets unga dagar var vår klass oorganiserad och omedveten. Man levde i mörka skjul och arbetade under usla förhållanden i smutsiga fabriker. Maten var dålig och vintrarna blev kalla.

Men i takt med storindustrins framväxt och klassens sammansvetsning växte medvetandet. En ny tid föddes och i denna nya tid föddes nya mål och nya visioner. I den klass som tidigare varit splittrad och hatat sig själv växte en stolthet och en medveten kamp fram. Man organiserade fackföreningar och partier. Denna kamp skulle komma att forma inte bara Sveriges utan hela världens utveckling under det förra seklet.

Den moderna arbetarklassen i Europa såg att den hängde samman oavsett från vilket land den kom. Man organiserade sig internationellt för att tillsammans skapa en motmakt mot sina gemensamma fiender, kapitalisterna.

I Sverige byggde man upp en välfärdsstat med strävan efter full sysselsättning, bra pensioner, sjukvård och skola åt alla. Man byggde upp den offentliga sektorn och rikedomen fördelades. På arbetsplatser flyttade dem arbetande fram sina positioner med arbetstidsförkortningar och lönehöjningar. Det var en stolt rörelse som satte den politiska dagordningen.

Men var befinner vi oss då idag?
Och vad händer med dem landvinningar vi gjort?

Borgarklassen i Sverige är inte längre på tillbakagång och vi är inte längre på frammarsch. Läget är det direkt motsatta. Vi är idag utsatta för en stark offensiv genom nedskärningar, avregleringar och direkta privatiseringar. Pensionerna är inte längre trygga. Utan man tvingas spekulera och lämnas ut till finansvalpar. Vården av dem gamla har blivit katastrofal, sjukhusen är underbemannade, skolklasserna större, kollektivtrafiken sämre och elen dyrare.

Och ingenting pekar på att detta är en utveckling som är på väg att vända. Allt detta har skett helt och hållet i kapitalisternas intressen. Det som tidigare skyddades och var för alla är nu deras marknad. Därför styr också privata vinstintressen utvecklingen istället för våra behov.

Dessa attacker har motiverats med en enorm kampanj från kapitalets sida. Dess syfte har varit att få oss att tro att vi inte längre har råd att finansiera välfärden och att vi skulle ha levat över våra tillgångar. Dygnet runt har TV och radio sprutat ut prat om vår enorma statsskuld och hur vi skulle ha halkat efter.

Men om man skrapar lite i lacken kan man lätt genomskåda pratet. Enligt siffror från statistiska centralbyrån var Sveriges BNP/capita 170 700kr 1980. År 2001 hade den stigit till 243 300 kr per capita. Vad innebär då dessa siffror i praktiken? Jo att vi, arbetarklassen har blivit totalblåsta.

Den samlade rikedomen i samhället har inte minskat utan drastiskt ökat. Vi har alltså större möjligheter idag att utveckla välfärden än någonsin tidigare. Istället för att skära ner skulle vi kunna bygga ut den offentliga sektorn.

Men för att detta skulle kunna bli möjligt måste arbetarklassen återta sin tidigare plats på den politiska scenen, sätta fötterna i marken och ställa krav.

Makten måste återvinnas i fackföreningarna, medlemsinflytandet och arbetet fördjupas! Avtalen måste ut på omröstning!

Allt för att återigen kunna bygga den starka och friska arbetarrörelse som en gång var.

Fackföreningsrörelsen måste också aktivt arbeta för att organisera arbetarklassen i Öst och Centraleuropa för att bygga upp fackföreningar. Detta för att göra det meningslöst för företag som Electrolux att flytta sin verksamhet i låglöneländer.

När en arbetare i Ungern också kostar 200 kr i timmen med sociala avgifter istället för totalt 24 kr kommer det inte längre finnas något att vinna i att flytta produktionen.

Men vägen dit är lång och för att hindra kapitalisterna från att slå sönder våra socialförsäkringar och driva lönedumpning mot oss måste vi ställa krav på stora ersättningar till dem anställda vid företagsflytt. Detta har våra kamrater i t ex. Spanien och Frankrike gjort. Och det har givit resultat.

Ett annat självklart krav för oss dagens arbetarrörelse att driva är det traditionella kravet på arbetstidsförkortning med bibehållen lön.

Den svenska industriproduktionen är idag 10-15 gånger så stor som den var för 30 år sedan. Men ändå har vi inte heller haft en förkortning av arbetstiden på 30 år! Det är inget annat än vansinne att så många tvingas gå arbetslösa medan andra tvingas jobba över. Arbetstiden måste förkortas genom att man med bibehållen lön delar på arbetet!

Och som jag har sagt, detta är inga orimliga krav. Tvärt om har vi inte särskilt många andra val att välja emellan. Om vi inte ger oss in i striden om detta sekels utveckling kommer vi snart vara tillbaka på samma ruta som vi var i början av det förra!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER