RSS

Ålderdomen och pensionen – Marcus Jansson

En av de största segrarna för den svenska arbetarrörelsen var den allmänna tilläggspensionen (ATP). Denna skrotades under mitten av 1990-talet. Detta var ett pensionssystem som infördes under arbetarrörelsens glansdagar i slutet av 50-talet. Då målet om ett jämlikt och solidariskt samhälle fortfarande var normen. Dessa värderingar var grunden för det pensionssystem man slogs för. Alla i samhället skulle ha rätt till en värdig ålderdom.

Det gamla pensionssystemet bestod i huvudsak av folkpensionen och ATP. ATP var ett kollektivt system mellan generationerna där de arbetande ett år betalade samma års pensioner. Ett kollektivt sparande skapades genom de inbyggda fonderna, som de arbetande betalade in till. Dessa tjänade som buffert. Ifall de arbetandes inbetalningar i systemet ett år inte var tillräckliga tog man pengar ur fonderna för att täcka pensionskostnaderna. Med ett sådant system var det lättare att göra pensionerna värdebeständig i fall samhällsekonomin skulle hamna i obalans. Man kunde samtidigt öka den allmänna välfärden i samhället genom att staten lånade pengar ur fonderna för att stimulera industrin där det var nödvändigt. Man kunde även genomföra projekt i det stora flertalets intresse; miljonprogrammet under 60-talet då en miljon bostäder byggdes under 10 år finansierades till stor del av pensionsfonderna. Detta är enda gången en social bostadspolitik har förts i Sverige. Tanken var att alla skulle ha rätt till en bostad. Pensionärerna fick ta del av det ökande välståndet i landet genom att pensionerna var bundna till prisstegringarna i samhället. För att få full ATP-pension krävdes att man hade arbetat i 30 år, där de 15 lönemässigt bästa åren låg till grund för pensionens storlek. Grundpelarna i det gamla pensionssystem var alltså: – trygga pensioner – möjlighet att påverka den allmänna välfärden

I början av 90-talet kom så orosmolnen. Pensionssystemet var tvunget att omarbetas då det inte skulle klara framtida pensionsutbetalningar. (s) satte sig ner tillsammans med de borgerliga partierna och framarbetade dagens pensionssystem. (v) och (mp) stängdes ute från förhandlingarna då de ansågs “icke samarbetsvilliga”. Med rekordsnabb remisstid klubbade den politiska eliten i riksdagen 1994 igenom det nya pensionssystemet. Stark kritik från socialdemokratiska distrikt runt om i landet riktades mot ledningen, som lade locket på och den offentliga debatten uteblev. Det nya system som utarbetats var inte av traditionell socialdemokratisk typ utan av borgerlig. Den genomgripande förändringen med det nya systemet är att istället för att trygga pensionärernas ålderdom har man säkrat arbetsmarknaden stabilitet, helt omvänt mot tidigare. Man introducerade vad man kallar “den automatiska bromsen”. Denna innebär i verkligheten att inträffar det oroligheter i samhällsekonomin sänks pensionsutbetalningarna automatiskt. Detta betyder att mer makt ges till marknaden och politikernas förmåga att påverka minskas. Så även det kollektiva sparandet avvecklades och ingen buffert finns om ekonomin sätts i gungning. En annan omfattande ändring som genomförts är att istället för att binda pensionerna till prishöjningarna i samhället är de nya pensionerna knutna till reallöneökningen, alltså den verkliga löneökningen i förhållande till prisökningar. Dessvärre för den större delen av befolkningen satte man reallöneökningsnivån tre gånger högre än vad den har varit de senaste 25 åren. Detta innebär att pensionerna kommer att sänkas varje år om inte reallönerna plötsligt ökar kraftigt. Så även pensionsgrunden ändrades. Istället för en pension där man tog hänsyn till de 15 lönemässigt bästa åren infördes pension grundad på livtidsinkomsten. “Varje krona du tjänar skall öka din pension”, sade man. Man skulle även kunna formulera sig; “Varje krona du inte tjänar minskar din pension”. Denna nya förutsättning för pensionens storlek bygger på att medborgaren under i princip hela sitt liv arbetar heltid om denne skall få ut full pension. Detta innebär att kvinnorna är de stora förlorarna i det nya pensionssystemet; dels för att de i regel tjänar mindre än sina manliga kollegor, dels för att de i större utsträckning jobbar deltid. Detta gör att många kommer få problem med att komma över garantipensionen på 6500 :-/mån. I det gamla systemet fanns det tid att ta igen lönemässigt mindre bra år, det gör det inte i det nya. Att det nya pensionssystemet är dåligt förankrad i verkligheten påvisas ytterligare genom den höjda pensionsåldern, ända till 71 år. Den vanligaste pensionsåldern för en metallare är idag 58 år. Risken att många i framtiden kommer behöva arbeta längre för att få en pension man kan leva på är stor. Den nya allmänna pensionen består av tre delar; garanti-, inkomst- och premiepensionen. Premiepensionen är den minsta delen av pensionen men utgör en viktig del. Här har högerns liberala hållning slagit ut fullt. Istället för att lägga vikten på en trygg pension anser man den individuella valfriheten vara viktigare; valfriheten att fritt välja mellan omkring 700 fonder som är helt utelämnade till börsens utveckling.

Vad tjänade man då på att slakta det gamla pensionssystemet? Det nya pensionssystemet är helt och hållet av borgerlig smak. Man avskaffade ett kollektivt system för att ersätta det med ett individuellt. Det man lyckades främst med var att minska kostnaderna för pensionerna och i sann högeranda ställa delar av pensionen till spekulationsmarknadens förfogande.

Men fanns det då inget alternativ till en tryggare ålderdom? Redan 1991 lade riksförsäkringsverket fram ett förslag, “En strategi för ATP-systemets framtid”, på hur man skulle reformera pensionssystemet men samtidigt behålla dess kärna, tryggheten. Detta förslag innebar att man skulle sänka pensionerna lika mycket för alla och med hjälp av de enorma fonderna man byggt upp kunna bevara ATP-systemet. Men detta förslag ignorerades av etablissemanget. Ytterliggare alternativ hade varit att sänka pensionerna för dem som skulle klara eventuella nedskärningar bäst, d.v.s. de med högst pensioner, eller höja arbetsgivaravgifterna. Men dessa alternativ var säkerligen ännu mindre aktuella.

Klassklyftorna har ökat det senaste kvartsseklet och i och med den sociala välfärdens återkommande nedrustning ser framtiden mörk ut för de kommande generationernas pensionärer.

Tilltron till den krisfria kapitalismen tycks vara alternativet framtiden ska bygga på. Om den sociala nedrustningen skall stoppas krävs att arbetarklassen än en gång blir politiskt aktiv och ställer krav i sina organisationer som den en gång i tiden gjorde. Annars kommer den välfärdsstat de svenska arbetarna en gång byggde upp snart vara ett minne blott.

Marcus Jansson

Publicerad i Luxstruten nr. 5, oktober, 2004.

Marcus Jansson är kassör i Socialistiska Partiets styrelse och är även medlem i Handelsanställdas förbund.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER