RSS

Bostadskrisen i Sverige och varför inget görs – Per-Erik Wentus

Mellan 1997 och 2003 har andelen ungdomar i åldern 20-27 år, som bor kvar hos föräldrarna, ökat från 15 till 21 procent. I Stockholms län är mambos hela 24 procent. Dessutom bor 17 procent hos kompisar eller i rum i andra/tredje hand.

Lars-Olof Pettersson. Vem bygger för tillväxt?
Stockholm: Hyresgästföreningen, 2004. -45 sid. Hft.

Ett annat mått på trångboddheten är att i Stockholm ökade befolkningen med nära 4 personer per nybyggd lägenhet, i Göteborg och Malmö har ökningen varit 3 personer. Det har under längre tid byggts knappt 10 000 lägenheter om året. Befolkningsökningen på 0,5 procent hade fordrat minst 20 000 lägenheter.
Lars-Olof Pettersson ställer sig frågan vad det har för konsekvenser och varför inte, det privata (näringslivet) och/eller det offentliga (politiken), förser oss med bostäder.

Färre barn
Bostadsbristen ger färre barn. Trångboddheten förhindrade 250 000 människor från att skaffa sig fler barn och 50 000 hade skaffat sig barn om de haft egen bostad. Ungdomar bildar hushåll allt senare. Från att hushållsbildningen tidigare legat på 170 000 per femårsperiod hade den för 1990-talet senare del sjunkit till 120 000.
Trångboddheten syns också i att det gick 2 nybildat hushåll på varje ny lägenhet. Och trycket efter bostäder kommer att öka. Från att 20-åringar under 1997-2004 varit konstant 100 000/år ökar det till över 130 000 år 2010.
Företagens arbetskraftsrekrytering, isynnerhet i storstadsregionerna, hindras av bristen på bostäder. Det är främst mindre bostäder och hyresrätter som efterfrågas, då inflyttad arbetskraft ofta ligger i låga eller måttliga inkomstnivåer och inte vill eller kan binda upp sig till stora bostadslån.
Bostadsinvesteringarnas andel, som under åren 1960 och 1990 rörde sig mellan 4-7 procent av bruttonationalprodukten (BNP), har sjunkit till under 2 procent. Sverige intar därmed det absoluta bottenläget i hela EU. (före östutvidgningen)

Skenande markpriser
Men det är inte för att Sverige skulle ha högre byggkostnader och löner än andra länder. De är tvärtom lägre än i många EU-länder.
Vad som utmärker Sverige är de skenande markpriserna. Mellan 1992 och 2000 ökade markpriserna utanför storstadsområdena med 30-50 procent. I storstäderna ökade de med 200 procent. De uppgår idag till mellan 15-17 procent och i vissa fall till 30-35 procent av produktionskostnaderna.
Det är markprisernas marknadsanpassning som har omöjliggjort hyresrätter i attraktiva lägen och medfört att bostadsrätter prioriterats. I till exempel Danvikskaj i Stockholm utgjorde mark- och anslutningskostnaderna i snitt 2 500 kr/månad/lägenhet, dvs kostnader som uppstått innan byggandet ens börjat. Pettersson anger även höga skatter och anslutningsavgifter och olika administrativa krav som hinder i bostadsbyggandet.
Marknadsanpassade hyror sägs vara lösningen på bostadsbristen. I verkligheten är det inte så. I Spanien och Storbritannien där hyresmarkanden privatiserats har det lett till kraftiga hyresökningar. Nyproduktion av hyresbostäder har inte ökat utan tvärtom sjunkit. I Helsingfors, Oslo och Köpenhamn, som har avreglerade hyresmarknader, har det inte heller bidragit till ett ökat antal hyresbostäder utan enbart till högre hyror.

Priser och oligopol
Pettersson menar att det kan byggas fler bostäder än vad som görs. Offentliga utgifter för bostäder är idag nere på 0,4 procent av BNP. (Det saknar motstycke i övriga EU. Där är utgifterna i snitt dubbelt så stora.) Och sett sen 1981 har priset på småhus tredubblats, på hyreshus och fritidshus har det ökat 3,5 gånger, samtidigt som konsumentprisindexet bara ökat 2,5 gånger. Med andra ord har det varit en rejäl avkastning på investeringar i bostadshus.
Han har förslag på att bygga ytterligare 7 000 lägenheter per år. Och han gör uträkningar som visar att det kan göras med nuvarande resurser.
Är då Petterssons förmodan rätt? Tja, ett betydelsefullt hinder har vi i att under 1990-talet koncentrerades rikstäckande byggbolag kraftigt (vilket Pettersson nämner men lämnar sen därhän). Kvar finns Skanska, NCC och Peab.

Markinlösensrätt
Frågan är om vi inte går mot ett 1920-1950-talstillstånd, då byggbolagen även hade intressen i färdiga hus och hade mer att vinna på knapphet med ockerhyror, än att bygga för en vinstsvag marknad. Nu när staten (riksdagsmajoriteten) har tagit sin hand från bostadsproduktionen.
Pettersson duckar således för de två nya företeelserna; höga markpriser och en utveckling mot oligopol bland byggföretagen och den effekt det har på bostadsbyggandet. Det hade varit mera realistiskt att diskutera inrättandet av en statlig bostadsbank med låga räntor. Och införandet av kommunal inlösensrätt för bostadsmark, med markpriser beräknade på ett riksgenomsnitt.
Men frånsett Petterssons bostadsförslag och att han inte heller tar upp hyresgästers rätt till rimliga kostnader – i Sverige utgör boendekostnadens andel av hushållsinkomsten 29 procent medan EU-genomsnittet är 23 procent – har hans skrift den fördelen att den klargör ett antal privata och offentliga hinder, som finns för att bostäder inte byggs trots det skriande behovet.
P.S. Sen pamfletten kom ut och recensionen skrevs har byggandet ökat till närmare 30 000 lägenheter/år tack vare ett tillfälligt produktionsstöd. Men det skattestödet ( 210 000 kr/hyreslägenhet) är tyvärr mycket skört, då det på inget sätt riktar sig mot de kapitalistiska krafter som förorsakar bostadsbristen, pristegringarna på tomtmark och ägakoncentrationen inom byggbranschen.

Per-Erik Wentus

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER