RSS

Johannes Regell – Fackförening, kollektivavtal och fabriksnedläggelse

tor, Mar 3, 2005

Tal

Tal hållet av Johannes Regell på årsmöte för Skogs & Träarbetarförbundets sektion 1, på Överums Fönsterfabrik den 3 mars 2005.

Fackföreningsrörelsen växte fram i industrialismens barndom under slutet av 1800-talet. Under denna tid rörde sig allting i samhället mer och mer mot att bli en marknad. Samma sak gällde även för varan arbetskraft. Precis, jag pratar om arbetskraften som en vara.

På en marknad köper och säljer man varor, det samma gäller arbetsmarknaden. På arbetsmarknaden säljs och köps varan arbetskraft, vår arbetskraft.

För vad säljs då vår arbetskraft? För vår lön såklart, vår lön är inte en present från företagen, utan ett pris som sätts på vårt arbete.

I det borgerliga samhället är företagens drivkraft att tjäna så mycket pengar som möjligt. Produktionens mål är vinsten, den ständigt ökande vinsten.

Eftersom vår lön blir en utgift för företagsägarna hamnar vi som arbetare i konflikt med dem. Varför? Därför att en sänkning av våra löner innebär större vinster för företagen såklart, en förlängning av vår arbetstid likaså. Man säger att vi har olika intressen.

Detta insågs snabbt av det tidiga 1900-talets lönearbetare. De insåg att man som individer inte hade en chans mot sina chefer, som lätt kunde manövrera ut dem och ställa dem mot varandra. Därför bildade man fackföreningarna för att hålla samman kring de intressen man hade gemensamt mot arbetsgivarna.

Vid denna tid i industrialismens barndom var det inte ovanligt att det stod stora skaror av arbetslösa och tiggde om arbete utanför fabrikernas grindar. De tiggde för att de svalt, för att de inte kunde försörja sig. För att få komma in i fabrikerna och sälja sitt arbete erbjöd de sig att sälja det för ett lägre pris än de arbetare som redan arbetade där. Detta välkomnades förstås av företagen då det innebar att man kunde tvinga de redan anställda att antingen arbeta för lägre lön eller helt enkelt lämna fabriken och bytas ut mot de arbetslösa. För fackföreningarna blev detta ett stort problem. Man såg att konkurrensen mellan arbetare ledde till en neråtgående spiral av lönesänkningar.

Därför tog man strid för kollektivavtalen. Kollektivavtalens uppgift var då som nu att ta bort konkurrensen mellan oss arbetare och få oss att jobba för samma löner under samma arbetstid så att vi inte skulle sänka lönerna för varandra. Utan kollektivavtal skulle vi aldrig kunnat höja våra löner och förkorta vår arbetstid.

Idag kan vi se hur kollektivavtalen återigen hotas. De ifrågasätts överallt från borgerligt håll. Det var för att försvara kollektivavtalen som Byggnadsarbetarförbundet blockerade skolbygget i Vaxholm. För att berätta för Laval att antingen skall arbetarna jobba för samma löner som vi eller så kan ni glömma jobbet!

Kollektivavtalen som vi idag har är ingen självklarhet, våra arbetstider och löner är inte givna. De är något vi har erövrat genom att ställa krav och om vi inte försvarar dem kommer de snart att vara borta. Vi måste försvara kollektivavtalen!

En annan uppgift som fackföreningsrörelsen står inför idag i Sverige och i Västeuropa är att finna en strategi mot utflyttningen av vinstgivande produktion till låglöneländer. Tidigare har arbetarrörelsens ekonomiska politik haft full sysselsättning som målsättning. Men efter Berlinmurens fall 89, vårt inträde i EU 94 och genom globaliseringens ökade frihet för kapitalet har något skett. Arbetarrörelsen står idag som ett frågetecken och har ingen strategi när produktion som Electrolux dammsugarfabrik flyttar till låglöneländer.

Lux i Västervik är bara ett fall i mängden, nästan dagligen får vi höra om mångmiljonvinstfabriker som inte skulle vara tillräckligt lönsamma och därför måste till flytta till t.ex. Ungern. Var finns logiken?

Förra veckan fick ni höra era chefer prata om att en fabrik är en symbios, att ni behöver dem och de behöver er. Samma sak fick luxarna höra när de fick beröm för 2003 års vinst på 164 milj. En månad senare fick de beskedet. Hur länge skall det få vara så här?

Är det inte dags för oss arbetare att sätta fötterna i marken och säga ifrån? LO måste kräva inflytande över investeringar och nedläggning av produktion. Vi behöver fackligt veto, marknaden skall inte få gå före hela kommuners framtid.

Det är en demokratifråga, precis lika viktig som rösträtten var för 1900-talets lönearbetare. Varför har vi rösträtt? Vad är den värd om vi inte får besluta om sånt som påverkar hela våra liv och våra barns framtid?

I Spanien har man inskränkt möjligheterna att flytta företag. Där måste ett vinstgivande företag betala tre till fyra årslöner om de skall lägga ner produktionen. Samma sak måste gälla här, det skall kosta att flytta!

Men det räcker inte. Det krävs även en mer långsiktig strategi. Det hela handlar egentligen om precis samma sak som våra kollektivavtal. Varför flyttade Lux till Ungern? För att vi accepterar marknadens spelregler och konkurrerar med dem om att få sälja vårt arbete. Men det håller inte, vi kan inte gå marknadens väg för att rädda jobben. Vi kan inte jobba för totalt 25 kr i timmen inklusive sociala avgifter. Vi kan inte leva på sådana löner.

Ett svar på problemet vore att fackföreningsrörelsen i Sverige och Västeuropa verkade för att organisera fackföreningar i låglöneländerna. Med bättre kollektivavtal där skulle en flytt av produktion bli meningslös. Det är en lång väg men vi har inte många andra vägar att gå. Det är samma väg som vi gick här, i seklets början.

Vi måste hålla samman över nationsgränserna, vi måste kräva vår del av dem vinster vi skapar. Det finns ingen symbios!

Den enda symbiosen som finns är den då kapitalisterna tar den kaka vi bakat och vi får slåss om smulorna. Utan oss skulle alla fabriker stå stilla. Kanske är det på tiden att vi åter påminner företagsägarna om detta?

Vi måste försvara kollektivavtalen!
Fackföreningarna måste ha veto över investeringar!

Tack för mig!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER