RSS

Vad blev det av visionerna? – Ove Gustavsson

Den 11 februari 2004 kom beskedet att Electrolux lägger ned dammsugartillverkningen i Västervik. Ägaren familjen Wallenberg har just i kraft av sitt ägande rätten att bestämma att företaget skall flytta till låglönelandet Ungern. Det viktiga att komma ihåg är att Wallenbergarna flyttar produktionen till Ungern trots att Västerviksfabriken gjorde en vinst på 164 miljoner kronor 2003. Vid den tiden beräknades en arbetare i Ungern ha en timlön på 24 kronor inklusive sociala avgifter, mot cirka 200 kronor i timmen för en arbetare i Västervik. 530 arbetare berördes direkt av nedläggningen men cirka 1 500 förväntades bli utan arbete på grund av företagsflytten. Svenska företag har redan hundratusen anställda i Östeuropa och fler blir det. Drivkraften bakom de svenska företagens flytt av sin produktion till Östeuropa är bland annat svaga fackföreningar som möjliggör låga löner. Då blir vinsterna större.

Aktieutdelningen har aldrig någonsin varit så stora som i år, över 110 miljarder kronor. Den extremistiske Fredrik Lundberg kammade själv hem 5 miljarder kronor på sju år. Aktieutdelningen på 110 miljarder är mer än statens årliga utgifter för barnbidrag och äldrevård, eller sexton gånger mer än invandrings- och flyktingpolitiken kostar. Aktieinnehavet är extremt ojämnt fördelat. Enligt Statistiska centralbyrån äger 10% av hushållen 96% av aktierna. Aktieägarna får mer i utdelning än vad företagen investerar. Denna politik skapar inga stabila företag.

Vi kan konstatera att löneskillnaderna är stora i samhället när vi jämför lönerna mellan en industriarbetare och en VD. En industriarbetare hade i genomsnitt i årslön 2001 229 680 kronor. Motsvarande för en VD med över 1 000 anställda är genomsnittet på en årslön 2001 3 686 683 kronor. När vi har val till riksdagen har alla medborgare en röst oavsett inkomst eller förmögenhet. När det gäller beslut som rör företagens framtida investeringar, aktieutdelning och företagsflytt gäller andra regler än till riksdagsvalet, nämligen en krona en röst. Med tanke på att 10 % av hushållen äger 96 % av aktierna blir det fåtalets makt över majoriteten. Detta system ger en familj eller en person rätt att besluta över flera tusen människors framtid. I fallet Electrolux har familjen Wallenberg ensamrätten och beslutsrätten att företaget skall flytta sin produktion. När arbetarrörelsen bildades i slutet av 1800-talet tog den på sig uppgiften och kravet på att genomföra ett ekonomiskt, socialt och jämlikt samhälle. Ägandet av naturtillgångar, maskiner och kapital skulle vara gemensamt där produktionen skulle tillfredsställa samhällets och de anställdas behov inte vinstbegäret.

Vad blev det av denna vision som arbetarrörelsen hade i sin barndom?

För trettio år sedan lade LO-utredaren Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Fond fram ett förslag om löntagarfonder. Meidner hade 1971 fått LO-kongressens uppdrag att lämna förslag på hur löntagarna skulle kunna öka sitt inflytande över de ekonomiska besluten i företagen. LO:s ambitioner var också att motverka den stora förmögenhetskoncentrationen till traditionella ägargrupper, som familjen Wallenberg.

LO ställde sig uppgiften att genomföra, förändra och att demokratisera ägandet i samhället. Demokratin fick inte göra halt vid fabriksgrindarna. Enligt Meidner var en bra välfärdsstat inte tillräckligt för löntagarna. Den viktiga frågan för löntagarna och de fackliga organisationerna var att skaffa sig makt över kapitalet och därmed över investeringarna i företagen, för att kunna upprätthålla det viktigaste målet, nämligen full sysselsättning. Löntagarfonderna skulle dessutom bidra till en bra arbetsmiljö, utveckla bildningen och kulturen samt stärka arbetsrätten för löntagarna.

Meidner kritiserade också de så kallade socialistiska staterna i Östeuropa som han ansåg vara odemokratiska. Därför drev han frågan om att löntagarna genom sina fackliga organisationer, inte staten, skulle stärka sitt maktinflytande i företagen.

En enhällig LO-kongress 1976 beslutade att genomföra löntagarfonderna och demokratisera ägandet. Löntagarfondsfrågan blev jämte kampen för den allmänna rösträtten den mest ideologiska och klasspolariserande frågan under 1900-talet. SAF och borgerlighetens motstånd var kompakt. LO:s förslag till löntagarfonder genomfördes aldrig vilket inte berodde på arbetsgivarnas eller borgarnas motstånd. Orsaken måste sökas i splittring- och motsättningar inom arbetarrörelsen. SAP:s ledning var aktiva motståndare till Meidners förslag och betonade kapitalbildningen som det viktiga med genomförandet av löntagarfonder. De anställda skulle avstå en del av lönen som riskvilligt kapital till kapitalägarna. Denna inriktning låg till grund för riksdagsbeslutet 1983. Precis tvärt emot Meidners förslag som gick ut på att löntagarna skulle ta en del av vinsterna och tillväxten av kapitalet.

Meidners tes och uppfattning var den att det var nödvändigt att upphäva kapitalismen för att arbetarrörelsen skulle kunna nå sina politiska mål.

Tänk tanken att riksdagen för trettio år sedan hade beslutat att genomföra förslaget till löntagarfonder. Vad hade hänt med Electrolux dammsugartillverkning i Västervik? Hade detta företag flyttat sin produktion till låglönelandet Ungern? Troligtvis inte då de anställda genom fonderna hade haft ett stort inflytande och kanske till och med makten i företaget. Inte hade de beslutat att göra sig själva arbetslösa! Om de anställda hade haft makten i företagen hade de inte beslutat att tömma företagen genom att dela ut 110 miljarder kronor i aktieutdelning. Vinsterna i företaget hade i stället använts till investeringar.

Vi lever idag i en alltmer krisartad globaliserad värld där kapital i mångmiljardbelopp förflyttas på några sekunder. Massarbetslösheten används av arbetsgivarna och borgarna för att genomföra social dumpning i samhället. För arbetarrörelsen är frågan om makt, ägandet av produktionsmedlen och kontroll över kapitalet lika viktig idag som den var för LO på 1970- talet.

I dagarna är det trettio år sedan Meidner presenterade sitt förslag till löntagarfonder. Detta jubileum möts av tystnad från såväl borgerligheten som arbetarrörelsen.

Ove Gustavsson

Tidigare publicerad i Struten nr 1.2006

Ove Gustavsson är ordförande i Socialistiska Partiets styrelse och föredetta LO-fackens ordförande i Västervik.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER