RSS

Husen och miljarderna som försvann – Per-Erik Wentus

1990 var 3 500 lägenheter – 0,2 procent av bostadsbeståndet – lediga. Det innebar i praktiken bostadbrist i hela landet. Knappt fem år senare stod 62 000 lägenheter tomma – outhyrda.

Karin Wennermark. Husen som blev över.
Om bostadskrisen i industriorter. Rapport 2:2003
Stockholm: Hyresgästföreningen, 2003. -76 sid

Det är om vad som hände dessa dramatiska år – då 300 000 industrijobb och 150 000 jobb inom det offentliga försvann – som Wennermark undersöker vad det betydde för bostadsförsörjningen och hyresgästerna.

Industriorter förlorar
Då “..var det inte så lätt att urskilja vad som var vad bland alla nya förutsättningar som kommuner, bostadsbolag och enskilda medborgare tvingades anpassa sig till”, skriver hon. “Men i efterhand kan man se hur systemskiftet på nationell nivå steg för steg förstärkt den strukturella kris som industrikommunerna samtidigt haft att hantera”.
För det var gamla industriorter, såsom Hällefors, Smedjebacken, Fagersta, Oxelösund… som stod för den mesta industridöden och utflyttningen. Industrikommunerna förlorade under 1990-talet 20-30 procent av sin sysselsättning och tappade mellan 10 till 15 procent av sin befolkning. Och trenden fortsatte. Från exempelvis Smedjebacken flyttade åren 2000-2001 mellan 30-40 procent av ortens 19-20 åringar.
Fast industriorterna är inte ensamma i att förlora innevånare. Under senare hälften av 1990-talet har 208 av Sveriges 289 kommuner minskat sin befolkning. Kvar har blivit tomma lägenheter. 2003 hade 47 000 lägenheter rivits. I en del kommuner är över en tredjedel av allmännyttans hus borta.

Politiska beslut
Det är skattemedel som gått förlorade. Kommunerna har först fått täcka förlusterna, sen ta över skulderna och till slut riva övertaliga bostäder. Kommunen, som garanterar allmännyttans bostäder, kan i likhet med privata husägare inte gå i konkurs.
I många kommuner har insatserna varit i storleksordningen 10 000 – 15 000 kr/år per innevånare. Då i många mindre kommuner årsbudgeten fördelat per innevånare är 30 000 kr, är det avsevärda belopp. Sammantaget för hela Sverige rör det sig om flera tiotals miljarder kronor som försvunnit. Wennermark säger att orsakerna går direkt att härleda till politiska beslut. Hon anger fyra som de viktigaste.
* Skatteomläggningen 1990. Direkta skatter sänktes till förmån för höjning av indirekta skatter. För bostadssektorn betydde det fastighetsskatt, moms på tjänster och avgifter m.m . Beskattningen på hyresboendet fördubblades.
Fram till skatteomläggningen åtföljde boendekostnader för hyreshus och villor konsumentprisindexet (KPI). Men sen 1990 har boendekostnader stigit med 74 procent i hyreshus, fast KPI bara stigit med 29 procent. En trerummare kostade därför i snitt 4 270 kr år 2001 istället för 2 600 kr. Boendekostnaderna i villa har stigit endast 14 procent. Och sjunkande räntor har dessutom sen mitten av 1990-talet gjort villaboendet 10 procent billigare.

Från utgift till intäkt
* Saneringen av statsfinanserna. Skatteomläggningen var inte finansierad utan innebar att det uppstod 70 miljarder kr minus i statskassan varje år. Det betydde minskad offentlig sektor och sänkta ersättningar vid sjukdom, arbetslöshet etc. Det hårdaste slaget var dock mot hyresgästerna.

Nettoeffekter av 1990-talets nedskärningar för en genomsnittlig industriarbetare 1998, kronor per månad.


* Vid arbetslöshet – sänkt a-kassa från 90 till 80 procent…………….880
* Vid sjukdom – sänkt sjukpenning från 90 till 80 procent…………..1 062
* För boende i hyreslägenhet
hyreshöjning tvårummare 1990-1998…………………………………1 613
- varav beror på skattehöjningar………………………………………..1 129


* Den nya bostadspolitiken. Goda bostäder åt alla ingick tidigare i välfärdsprojektet. Statliga lån till garanterad ränta gjorde byggandet riskfritt. Men mellan 1993 och 1999 minskade statens årliga räntebidrag från 33 miljarder till 7 miljarder kr. 2002 var de nere på 1,7 miljarder kr. Hela bostadssektorn har under 1990-talet omvandlats från ett utgiftsområde – i storleksordningen 55 miljarder kr per år – till en intäktskälla. 2002 inkasserade staten cirka 10 miljarder kr i skatter och avgifter.

Kommuninnevånare betalar
* Minskade resurser till kommunerna. Kommunens inkomster består till 70 procent av skatter. Resterande är statsbidrag. Skattedelen har följt den allmänna pris- och löneutvecklingen, men inte statsbidragen. Kommunerna har haft ett inkomstbortfall på 10 procent. Det fattas mer än 25 miljarder kr per år för att de ska kunna återgå till servicenivån före skatteomläggningen 1990. Den svenska staten som världsmästare i budgetsanering är i realiteten, att det är kommuninnevånarna som betalat. Wennermark redogör även för hur kommunerna försökt klara krisen, och hon skissar kort villkoren för framtiden.
Det är en imponerande undersökning Wennermark åstadkommit. Hennes styrka ligger i att hon redogör för fakta, samtidigt som hon behåller en för läsaren nödvändig översikt. Hon klargör hur politiska, ekonomiska och sociala händelser avlöst varandra och hur de varit varandra avhängliga. Framförallt tydliggör hon hur central skatteomläggningen 1990 är för att förstå de sociala konsekvenser som främst drabbat LO-kollektivet.

Globalisering
Man kunde ha förväntat sig att hon sökt efter drivkrafterna/intresenterna bakom skatteomläggningen/systemskiftet. Men det gör hon inte annat än delvis i byggboomen mellan 1985 och 1991, som ledde till fördubblade byggkostnader.
Wennermark säger dock att bakom den “spekulationsdrivna ekonomin” låg att kreditmarknaden släpptes fri 1985 och att valutaregleringen slopades 1989. Det är riktigt.
Men besluten hade en mycket vidare ‘icke-spekulativ’ betydelse. De överensstämde med näringslivets och kapitalägarnas krav; att kapital ska kunna flytta närhelst och varthelst det vill. Sett i det perspektivet blir skatteomläggningen/systemskiftet enbart en fas i – det numera globaliserade – tvånget att kapitalackumulera. Eller som Wennermark själv uttrycker det, näringslivets omstrukturering – jobbdöden – inträffade först inom industrin.
Hon kunde ha tydliggjort; att Sverige som nation inte var tvungen såsom antyds i statsminister Göran Perssons fras “den som är satt i skuld är inte fri”, inte stämmer. Bruttonationalprodukten (BNP) ökade åren 1980-2001 från 170 700 till 243 300 kr/innevånare. Det är en 42 procents ökning. Statskassan däremot förlorade från 1990-talet framåt minst 120 miljarder kr/år i intäkter. Pengar som i huvudsak gått till näringslivet och till de 10 procenten redan rika.
I förordet säger Hyresgästernas förbundsordförande Barbro Engman om bostadspolitiken “Den beskrivs inte i media, diskuteras inte i morgonsofforna och leder inte till någon samhällskritisk debatt”. Och hon hoppas på en förändring. “Husen som blev över… är välskriven och lättläst, trots att den beskriver komplicerade sammanhang”. Helt rätt.

Per-Erik Wentus

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER