RSS

Johannes Regell – Första maj 2006

mån, Maj 1, 2006

Tal

Detta tal hölls av Johannes Regell vid 2006 års förstamajdemonstration i Västervik. Demonstrationen samlade 75 personer, dvs. färre än året innan.


Hallå alla mötesdeltagare!
Idag är det alltså första maj. Vad är första maj för dag egentligen? Första maj är den internationella arbetarrörelsens dag och har firats av arbetarrörelsen sedan 1886. Under mer än hundra år, över hela världen har arbetare på denna dag ställt krav på och demonstrerat för ett rättvist och jämlikt samhälle. Redan från starten drev arbetarrörelsen krav på allmän- och lika rösträtt tillsammans med krav på 8-timmars arbetsdag.

Idag på 2000-talet, mer än hundra år senare demonstrerar vi fortfarande på första maj. Idag har vi allmän- och lika rösträtt och idag har vi 8-timmars arbetsdag. Detta firar vi idag och reser fortsatta krav för ett rättvist och jämlikt samhälle.

För även om 1900-talets arbetarrörelse lyckades med mycket, har vi fortfarande mycket kvar kämpa för. Starka krafter mobiliserar sig idag för att angripa det som arbetarrörelsen har uppnått. 8-timmars arbetsdag, trygghet, rätten till arbete och försäkringssystem med mera är inte längre självklarheter.

En av de viktigaste stridsfrågorna under det tidiga 1900-talet var frågan om de icke-organiserades rätt att organisera sig samt rätten att fritt hålla möten som detta.

Dessa rättigheter kallas ofta för de demokratiska rättigheterna och tas många gånger för att vara givna. Tyvärr tror jag dock att detta kan vara farligt. För av alla saker vi måste veta, måste vi framförallt vara på det klara med en sak. Nämligen, att så länge vi tvingas leva i detta samhälle som faktiskt bygger på orättvisa och förtryck är inga av de rättigheter som arbetarrörelsen lyckats erövra givna för evigt. Nej, det är snarare tvärt om. Det som en gång har varit en stridsfråga kommer alltid vara en stridsfråga, detta gäller även vår rätt att yttra oss, hålla möten, organisera oss i fackföreningar och framförallt rätten att verka genom våra fackföreningar.

Borgerligheten som en gång var motståndare till våra rättigheter men tvingades acceptera dem går idag återigen på offensiven för att inskränka det vi nu tar för givet.

Föreningsrätten attackeras genom att man idag attackerar fackföreningarnas rätt att verka. Strejkrätten, som redan är högst begränsad ifrågasätts och hotas att begränsas i ännu större grad. Också kollektivavtalen som avskaffar konkurrensen mellan oss arbetare och därigenom skyddar våra löner och arbetstider ifrågasätts och attackeras.

Varför kan man fråga sig, varför attackerar borgerligheten föreningsrätten? Egentligen är det ganska enkelt, genom att angripa fackföreningarnas rätt att verka och teckna avtal angriper borgerligheten även själva fackföreningsrörelsens existens. Syftet med att attackera föreningsrätten, genom t.ex. hårdare strejklagsitfning är att kunna genomföra omfattande sänkningar av våra löner. Och omfattande sänkningar av våra löner innebär omfattande höjningar av deras vinster.

Men det är inte bara rätten att organisera sig som hotas. I dagarna har de röster inom den politiska borgerligheten som skrikit sig hesa efter att militär skall kunna sättas in mot civilbefolkning, vunnit gehör.

Senast militär sattes in mot civilbefolkning i Sverige var för 75 år sedan i Ådalen, då fem människor sköts till döds. Militären sattes in, den 21/5 1931, mot en fredlig demonstration av strejkande arbetare.

Händelsen följdes av en enorm protestström vilken ledde till att borgerligheten tvingades acceptera fackföreningarnas rätt att verka, detta tillsammans med att militär ej mer skulle kunna sättas in mot strejkande arbetare eller annan civilbefolkning.

Har vi inte lärt oss någonting? Skall vi idag på 2000-talet behöva uppleva det samma igen? Skall arbetare betala med sina liv för att vi skall ha rätt att demonstrerar för ett rättvist och jämlikt samhälle?

Hoten mot våra demokratiska rättigheter måste bemötas med en offensiv från hela arbetarrörelsen. Vi 2000-talets arbetande och arbetslösa människor måste alltid, genom vår enighet i handling försvara våra rättigheter för att dem inte skall gå förlorade.

Därför är också våra första majdemonstrationer precis lika viktiga idag för oss som för det arbetande och arbetslösa folket för hundra år sedan. Vi demonstrerar idag för att försvara 1900-talets segrar och för att resa nya, fortsatta och offensiva krav för 2000-talet!

Hela den tid vi idag lever i är en tid av strider om fördelningen av samhällets resurser. Vi lever i en tid av klasstrider. Borgerligheten går till attack för att pressa tillbaka det som det arbetande och arbetslösa folket har erövrat. Och attackerna sker inte bara mot vår rätt att organisera oss i fackföreningar. Attackerna sker även mot det allmänna trygghetssystem som garanterar vår rätt till ett drägligt liv.

Detta system är organiserat genom vad som kallas för välfärdsstaten och den offentliga sektorn. Syftet med välfärdsstaten är att alla vi som inte äger stora mängder pengar, aktier, fabriker eller banker också skall kunna leva ett drägligt liv. Välfärdsstaten garanterar vår rätt till sjukvård, skola, omsorg samt försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet. Detta genom att dessa grundläggande rättigheter skyddas från marknadens vinstjakt och konkurrens och på så vis blir tillgängliga för alla.

Inte heller dessa rättigheter har någonsin varit givna. 1900-talets arbetarrörelse tvingades strida för att erövra rätten till ett drägligt liv och vi tvingas idag strida för att försvara och utveckla denna rättighet!

Därför demonstrerar vi inte bara för att få slut på nedskärningar i den offentliga sektorn, vi demonstrerar också för en utbyggnad av det offentliga, genom att vi kräver mer pengar till välfärden.

Vi nöjer oss inte med att vi inte skall ha det sämre, vi skall ha det bättre! Det är vår rätt! Samtidigt som vi som arbetar eller tvingas gå arbetslösa får det sämre ökar rikedomarna i andra delar av samhället. Samtidigt som man skär ner i det offentliga, och på så vis låter otryggheten i samhället växa för oss tillsammans med arbetslösheten, samlas allt större förmögenheter och mängder kapital i händerna på den ekonomiska borgerligheten. Förra året delades det ut 110 miljarder kr i aktieutdelningar i det svenska storkapitalet. Och över 90 000 jobb har försvunnit pga. nedskärningar i välfärdsstaten sedan 1990-talet. I Västervik finns det idag lika många arbetslösa ungdomar som det går ut studenter varje år från gymnasiet. Skall det vara så här? Skall inte vi som skapar samhällets rikedomar få del av det vi skapar?

Trots att Sveriges BNP har vuxit med över 749 miljarder kr sedan 1980 och trots att Sveriges kommuner och landsting förra året gick i plus med 13 miljarder kronor kommer hela tiden nya krav på fortsatta och ännu hårdare nedskärningar av det offentliga. Vi vet alla redan var pengarna hamnar. Mellan 1986 och 1996 ökade den 10 % rikaste delen av svenska folket sina tillgångar med 1000 miljarder kronor!

Fattar ni vad som händer? Vi blir ta mig fan rånade, hela tiden, mitt på ljusa dagen, rakt framför näsan på oss. Är det inte dags att vi börja säga ifrån? Är det inte dags för oss att återta initiativet och kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle?
Mötesdeltagare, är det inte så att det är vi som skapar samhällets frukter som också borde äga rätten att skörda dem?

I september är det val och den politiska borgerligheten går med stöd av Svenskt Näringsliv på krigsstigen. Vi som har samlats här idag lär säkert ha en hel del åsikter om nuvarande regering. Men en sak måste vi vara på det klara med när det gäller valet i höst. Och det är att den borgerliga alliansen har ett uppdrag från Svenskt Näringsliv och detta uppdrag är att slå sönder allt som 1900-talets arbetarrörelse har lyckats erövra. Föreningsrätt, kollektivavtal, välfärdsstat, socialförsäkringar, a-kassa och pension. Borgarnas uppdrag är tydligt, rubbet ska bort!

Det är sant att de nedskärningar som skett sedan 1990-talet genomförts av Socialdemokraterna med stöd av Vänsterpartiet, men i frågan mellan det onda och det mindre onda måste vi agera strategiskt.

Att arbetarrörelsen väljer att agera på detta vis genom att driva en borgerlig politik, innebär endast att den gräver sin egen grav. Istället för nedskärningar krävs satsningar på välfärden. Vi skall inte ha lägre socialförsäkring, vi skall ha 100 %! Det är inget konstigt med det, maten är ju lika dyr för oss när vi är arbetslösa eller sjuka som när vi har jobb. Alla skall ha en tandvårdsförsäkring! Och framförallt måste alla ha jobb. Det minsta arbetarrörelsen kan göra är att återskapa de 90 000 jobb som försvunnit inom skola vård och omsorg. Arbetarrörelsen måste gå från reträtt till offensiv!

Den aktuella situationen är akut och vi kan tydligt se behovet av en ny demokratiskt, levande och stridbar arbetarrörelse. Detta för att kunna gå från ord till handling när det gäller offensiva krav på utbyggnad av välfärdsstaten, full sysselsättning, arbetstidsförkortning och utökad strejkrätt.

I september kan vi därför i både Vimmerby och Västervik rösta för ett nytt arbetarparti. Vi bygger inga luftslott, vi lovar inte guld och gröna skogar. Det enda vi lovar är att vi inte kommer rösta för en enda nedskärning och att vi skall fortsätta det arbete vi påbörjat med att bygga en ny demokratiskt, levande och stridbar arbetarrörelse.

Mot borgarna i riksdagen för socialisterna i Västervik och Vimmerby!
Försvara kollektivavtalen och föreningsrätten!
För allas rätt till arbete!
För allas rätt till trygghet!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER