RSS

Linnèa Girdland Flink – Första maj 2006

mån, Maj 1, 2006

Tal

Detta tal hölls av Linnéa Girdland Flink vid 2006 års förstamajdemonstration i Västervik. Demonstrationen samlade 75 personer, dvs. färre än året innan.

Merparten av Sveriges politiska partier kallar sig själva feminister. Och om de nu inte kallar sitt parti feministiskt så ser det till att ändå vara positivt inställda till feminism. Som till exempel moderaterna, som när de fick frågan om de var ett feministiskt parti svarade bland annat ”Att vi inte på pappret är ett feministiskt parti innebär inte att vi motsätter oss att män och kvinnor ska ha likvärdiga rättigheter och skyldigheter”. Men trots detta genomför samma politiker som säger sig vara feminister, omfattande nedskärningar i välfärdsstaten. Att en feminist kan förmå sig att rösta för nedskärningar av något som är så viktig Sveriges kvinnor, känns för mig ytterst konstigt.

Tanken med välfärdsstaten, när den formgavs av Gustav Möller på 1930-talet, var att den skulle hjälpa föräldrar med dålig ekonomi. Sen den infördes har den kommit att spela en betydelsefull roll i kvinnans sökande efter självständighet och i Sveriges relativt bra jämlikhet. Välfärdsstaten har även motverkat klasskillnaderna genom att skydda arbetarna från marknaden. Vård, skola och omsorg har genom välfärdsstaten varit en rättighet, och utan den hade Sverige sett ut som USA där dessa saker kostar alldeles för mycket av arbetarnas låga löner.

Förr föll det på kvinnans lott att ta hand om barn och gamla. Men i och med välfärdsstaten och den offentliga sektorn blev de genom dagis och äldreomsorg avbelastade och kunde tack vare detta fokusera sig på att till exempel studera, skaffa sig ett arbete, tjäna pengar och på så sätt slå sig fri från beroendet av mannen. Välfärdsstaten innebar inte bara en frigörelse från det obetalda hemarbetet, utan även jobb. Jobb som nu tagits bort på grund av att Sverige ”måste spara pengar”.

Men varför måste Sverige spara pengar när landets BNP, enligt SCB, faktiskt ökar? Arbetslösheten breder ut sig över vårt land och har under de senaste åren växt sig allt större. ÅR 1989 så var arbetslösheten bland de arbetsföra kvinnorna i Sverige 1,5 %. Men efter att de borgerliga politikerna på mitten av 90-talet fick för sig att Sverige behövde spara pengar och skar ner på välfärdsstaten gick den kvinnliga arbetslösheten upp till 6-7 %. Inom den kommunala sektorn ökade de kvinnliga arbetarna från slutet av 70-talet till början av 90-talet med ungefär 300 000 kvinnor. Idag är det ungefär 140 000 kvinnor mindre än vad det var 1990 i den kommunala sektorn.

Och allt detta tack vare våra så kallade feministiska partier. Det Socialdemokratiska partiet skriver på sin hemsida att ”Kvinnor har lägre lön, tar större ansvar för hemarbetet och är underrepresenterade i stora delar av näringslivet. Det måste vi ändra på”. Men ändå tillät och tillåter de nedskärningar av välfärdsstaten och bidrar på så sätt till kvinnlig arbetslöshet. Och när en kvinna är arbetslös vilken plats har hon då, förutom i hemmet med sysslorna?

Socialdemokraternas agerande säger starkt emot deras uttalande. Betyder detta att feminism nu för tiden innebär att försämra förutsättningarna för kvinnorna?

Att kalla mig själv feminist känns inte längre rätt. Jag kan inte identifiera mig med en rörelse som bidrar till nedskärandet av välfärdsstaden och den offentliga sektorn. Ordet feminism har smutsat ned och det känns som att det nu används enbart för att tillfredsställa en politisk korrekt medelklass.

Partierna ser feminism ur ett borgerligt perspektiv, inte ur ett arbetar perspektiv. Medelklasskvinnan behöver inte samma saker som kvinnor i arbetarklassen, i alla fall inte lika mycket. Medelklasskvinnans syn på feminism är att få chefsjobb och städhjälp, arbetarklasskvinnans feminism är en kamp för att överleva. ?

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER