RSS

”Rörelsens” sociala bas är ett dåligt skämt!- Alex Bengtsson

fre, Feb 16, 2007

Krönikor, Nyheter, Texter

– en krönika av Alex Bengtsson, tidigare ledamot i Ung vänsters förbundsstyrelse.

Nåväl. Nu sitter jag i alla fall på tåget och har dötråkigt. Det är dags för ännu ett frontalangrep.

Det finns saker som man är stolt över och så finns det saker som man skäms över. Det finns också grejer som gör att man känner sig likgiltig. Den fasansfulla politiska utvecklingen i Sverige kan man säkerligen känna olika inför. Älskar man segregation, klassklyftor och back to feodalism-stuket, ja då är man väl riktigt stolt och glad i dessa dagar, kan jag tänka sig. Har man varit delaktig till att arbetarrörelsens och – den för några år sedan – folkiga och framåtandande vänstern gick i sank, ja, då lär man väl skämma arslet av sig.

Jag skäms. Så in i helvete. Jag har emellertid lämnat sektologin bakom mig. Vänsterns systemkramande, bevarande och subkulturella backlash har jag en del i. Okej, jag har absolut inte en betydande roll i den. Men jag spelade med i de interna konflikterna. Delade ut en del kort själv också för den delen. Jag varnade dock redan innan jag stack från förfallet för att man hade tappat strategin om att förnyas och framförallt att bredda sin sociala bas men jag har absolut en del, om än en liten och skral, till att vänstern kollapsade, och då syftar jag främst på den unga vänstern.

Likaså borde socialdemokrater, unga som gamla, som suttit där och bevarat och förvaltat, och glömt samhällskritiken i sin maktiver (eller var det efter det där mötet i Saltjöbaden?) skämmas både byxorna och kjolarna av sig. Man kan vara stolt över fornstora dar. Palme, Erlander och allt vad dom goa gubbarna hette men efter det ska man skämmas ta mig fan. Man borde skämmas och vara långt ifrån nöjda.

Vi borde skämmas, allihopa, och skamset krypa till korset och inse att det krävs både gammalt och nytt för att få ”rörelsen” i rörelse igen. Det här är säkerligen skåpmat för många av er läsare, men likt förbannat, tänkte jag ta upp några konkreta åtgärder.

1, Konsekventa prioriteringar!
Vad gjorde egentligen borgerligheten inför valet? Dukade de upp ett smörgåsbord av lösningar på samhällsproblemen? Nej och åter nej. Borgerligheten har varit konsekvent och prioriterat. Arbetslösheten skulle botas med borgerliga åtgärder. Skattesänkningar för de rika, attacker mot facket, avregleringar och utförsäljningar. Det var en konsekvent attack. Likaså borde ”rörelsen” vara konsekvent. Skippa postmoderna flumanalyser i stil med genus, rasifiering och annat som hör hemma i mellanskiktets akademiska vrår. Prata klass för böveln. Borgerligheten kopplar ihop allt så vackert i sina program, utifrån sin planhalva. ”Rörelsen” springer åt olika håll med den ena efter den andra lösningen.

2. Återta samhällskritiken!
Nej. Varken vänstern eller socialdemokratin är samhällskritisk idag. När vänstern väl försöker blir det ju så vansinnigt fel. Frasradikalism, frasradikalism och åter frasradikalism. Men händer det något i praktiken? Icke! Praktiken blir bara ett ständigt bevarande och försvarande. Var är den politiska fantasin som Ung Vänster så vackert kallade den? För mig är det obegripligt att vänstern är så förbannat lydiga när det gäller EU-direktiv och regler som sätter käppar i hjulet för vinstdrivande kommunal verksamhet. Och när det gäller ”rörelsen” i sin helhet så är det ta mig fan pinsamt att man inte vågar kritisera den nyliberala grundbult som Unionen vilar på. Visst, jag köper faktiskt att man kan ha en i grunden positiv inställning till EU som fredsbevarande projekt och så vidare. Men när Bryssel faktiskt sätter stopp för expanderande och offentligt ägda byggbolag. Skämmes, ”rörelsen”, skämmes! Det finns säkert tusen saker till att ta upp under den här punkten, men jag stannar där.

3. Bredda den sociala basen
”Rörelsens” sociala bas är ett dåligt skämt. Det är skamligt när man ser på vilka som företräder och klantaktigt försöker driva ”rörelsen” framåt. Det är ingen myt eller borgerlig konspiration – det är sanning – att det inom ”rörelsen” finns en elit, direkt sprungen ur medelklassen, som skrämmer iväg, trycker ner och kväver en folkig, spontan och många gånger rättmätig debatt vad det gäller inriktning och, ja just det, politiska prioriteringar. Här kan jag ju säga, med erfarenheter av den unga vänstern, att tillbakagången är katastrofal och kommer få ödesdigra konsekvenser. Vi får väl se vem som får rätt (jag hoppas att jag har fel) men den dagen ett högerextremt parti når Sveriges riksdag så kommer i alla fall jag hävda, bestämt och burdust, att en av de bidragande orsakerna är att ”rörelsen” negligerade och svek väljargrupper som för några år sen, på de gamla goa gubbarnas tid, var ”rörelsens” viktigaste.

Summa summarum. Tar jag i för mycket nu, vänner, ovänner och annat löst folk? Är jag bara bitter eller skäms jag för mycket? Likgiltig är jag i alla fall inte. Jag tror och hoppas fortfarande på ett uppvaknade av den så kallade ”rörelsen”. Jag menar inte att lösningen är lokala arbetarpartier. Det är snarare en sista utväg när arbetarekommuner och vänsterpartiets lokalavdelningar är slöa, fega och alldeles för stagnerade för att man någonsin ska kunna vända skutan, åt rätt håll. För när det kommer till kritan så byggdes ”rörelsen” underifrån och underifrån ska den byggas om igen.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER