RSS

Marcus Jansson – Första maj 2007

tis, Maj 1, 2007

Tal

Tal hållet på första maj 2007 av Marcus Jansson, medlem i Handelsanställdas förbund och cirkel ledare i ABF, Västerviks Stadspark inför 150 åhörare.

Den generation jag själv tillhör är på flera sett historisk. Man kan säga att vi är historiens stora förlorare. Vi är nämligen historiska i den meningen att vi är de första som har får det sämre än våra föräldrar. Under vår skolgång växte klassernas storlek i och med 90-talets nedskärningspolitik och efter genomförd skolgång möttes många av oss av arbetslöshet.
När mina föräldrar var i min egen ålder rådde full sysselsättning och det fanns en arbetarrörelse som fortfarande hade visioner och idéer om ett jämlikt samhälle. Under 70-talet stärkte vi oss genom facklig kamp arbetsrätten med Lagen om anställningsskydd och Medbestämmandelagen. Vi stärkte oss politiskt genom att fördela samhällets rikedomar då vi byggde ut den offentliga sektorn vilket medförde att allt fler kvinnor kom i arbete och kunde frigöra sig från hemmet. Vi bedrev en social bostadspolitik för att bygga bort bostadsbristen, alla skulle ha rätt till en bostad; under 10 års tid byggdes 1 miljon bostäder. Kort sagt, det var en tid då man såg ljust på framtiden, det var en tid då reform fortfarande betydde att vi skulle få det bättre. ?

Man kan utan att överdriva kalla 1900-talet för arbetarrörelsens århundrade. För hundra år sedan hade vi varken rösträtt, 8 timmars arbetsdag och än mindre någon välfärdsstat. Det som erbjöds den fattige var antingen fattigvården eller hopp om allmosor från den välgörande överklassen. Men lika lite som den tidens hårda klassamhälle var oföränderligt eller något av naturen given, ja, lika lite är dagens välfärdssamhälle något självklart, vilket blir allt tydligare i och med den borgerliga regeringens tillträde.

Men den näve vi en gång knöt i luften knyter vi idag i byxfickan.

Den välfärdsstat som vi närmast ser som en rättighet som medborgare lyckas allt sämre tillfredsställa våra behov och skapa social trygghet; våra gamla får allt svårare att få platser på boenden och inom skolan har läsförståelsen försämrats drastiskt det senaste årtiondet.
Vi lever idag i en tid där marknaden sägs vara lösningen på både våra och samhällets problem. Valfrihet och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet är honnörsorden.

Men poängen med välfärden är inte valfrihet, utan trygghet. Detta blev nog tydligt för de flesta i och med det nya pensionssystemet; må hända att jag kände av valfriheten bland alla 100-tals och kanske till och med 1000-tals fonder jag hade att välja emellan, men inte kände jag mig trygg.
Att prata om valfrihet är inget konstigt om jag till exempel ska handla frukt, då kan jag gå till Konsum om ICAs äpplen är dåliga. Men valfrihet när det kommer välfärden, till skola, vård och omsorg, blir desto märkligare. Ska tant Asta i valfrihetens namn flytta runt från ett äldreboende till ett annat om hon inte får den omsorg hon tycker att hon behöver? Nej, välfärd och valfrihet går ej ihop. Välfärd är när alla äldreboenden är lika bra. Välfärd är att alla ska ha rätt till lika bra skola, vård och omsorg.

Men samtidigt som välfärden urholkas och pensionerna försämras växer rikedomen i vissa delar av samhället, och med den även fattigdomen. Enligt Rädda Barnen lever idag 250 000 barn i Sverige i fattiga hem. Vi är idag rikare än någonsin men vi ställer inga krav på en rättvis fördelning av de rikedomar vi själva skapar. Det har de senaste 20 åren skett en enorm omfördelning från välfärden och det offentliga till privata fickor.

Men hur kunde det gå såhär? Vad blev det av visionerna om ett jämlikt samhälle?

Frågan om 8 timmars arbetsdag var, jämte rösträtten, en av huvudfrågorna för den tidiga arbetarrörelsen. Åttatimmarsdagen började man driva konsekvent i slutet av 1880-talet i och med bildandet av det socialdemokratiska arbetarpartiet. Men inte förrän 1920 lyckades man driva igenom 8 timmars arbetsdag. Det tog alltså över 30 år av facklig och politisk kamp att komma dit man ville.
Snacka om handlingskraft och framåtanda!

Men detta samhällsförändrande perspektiv har vi någonstans på vägen tappat och de senaste decennierna har vi istället blivit samhällsbevarande; vi har försökt förvalta den välfärdsstat som varit resultatet av decenniers kamp. Men en arbetarrörelse kan aldrig vara förvaltande, den måste alltid vilja förändra ty annars tar den långsamt död på sig själv vilket vi idag tydligt ser.
När hörde du senast någon prata om sociala reformer? Den senaste stora politiska frågan arbetarrörelsen drev för ökad jämlikhet var löntagarfonderna på 70-talet. Sedan dess har luften och handlingskraften sakta men säkert gått ur rörelsen.

Det stora bekymret är att vi på golvet har slutat ställa både fackliga och politiska krav. Politiken är framförallt viktig för oss som inte har en massa pengar, som inte kan hävda oss på marknaden där det råder en krona, en röst istället för en person, en röst. Politiken är viktig för oss som är beroende av den offentliga sektorn för ett någorlunda tryggt liv mot det sociala kaos som marknaden innebär. Men det är upp till oss själva att sätta ner fötterna och vända den politiska utvecklingen. Vi får de företrädare vi förtjänar.

Det är åter dags att vi knyter vår näve, höjer den och visar att vi fortfarande finns och återerövrar visionerna om social trygghet, jämlikhet, frihet och solidaritet och ett samhälle utan fattigdom!

Därför avslutar jag detta tal med ett citat av en av den svenska arbetarrörelsens pionjärer, August Palm.

Mina damer och herrar!” Det är ingen skam att vara socialist, vet att socialist det betyder samfundsförbättrare och vad kan väl vara skönare än att vara med till att förbättra detta samfund som är ruttet, detta samfund som är grundat på lögn och består av orättvisa”

För allas rätt till arbete!
6 timmars arbetsdag!
90 % i socialförsäkringarna!
Till försvar av kollektivavtal och arbetsrätt!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER