RSS

Vad är kapital? – Axel Danielsson

Vad är kapital? är ursprungligen publicerad i Arbetet, 2 november, 1889. Återutgiven av Arkiv, 1983 i Axel Danielsson Politiska skrifter i urval. Språklig redigering och presentation av författaren, Johannes Regell, 15/1-08, Västervik.

De vanligaste uttrycken i språket är ofta de mest svävande och obestämda. En sådan term som kapital skulle man kunna tycka vara mycket lätt att bestämma såväl till betydelse som omfång, men det har visat sig, att knappt något ord givit anledning till så många tydningar och definitioner. Att finna rätta orsaken till denna tvetydighet är naturligtvis det samma som att finna den rätta definitionen på termen. Men härtill fordras som förutsättning att man är fri från borgerliga och kälkborgerliga fördomar, och det är just vad de flesta ekonomer och särskilt artikelförfattare i tidningarna inte är.

Gamle Hedlund i Göteborgs Handelstidning kan inom nationalekonomin sägas representera den allmänna opinionen inom kapitalistklassen, både med hänsyn till dess ytlighet och egoism. Vi vill därför ta fasta på den bestämningen av kapital, som denne artikelmakare gång på gång trattar i sin läsare och som bildar kvintessen av den storborgerliga visheten på detta område. Herr Hedlund skrev nyligen en uppstats om dockarbetarstrejken i London, och ”humanitär” som han är eller vill vara, kunde han inte förneka strejkens berättigade eller dess goda sida. ”Å den andra sidan har däremot arbetarna fått lära, hur mycket de är beroende av detta ”kapital”, som de uti sin fåvitskhet fördöma. Ty kapitalet är ingenting annat än alla de redskap – frukten av årtusendens arbete – som de behöver för sin gärning. Jordbrukaren kan inte undvara redskapen för jordens brukning, för skördens inbärgning och förvandling till hälsogivande näringsmedel. Ännu mindre kan fabrikanten undvara sina maskiner, skeppsredaren sina fartyg o.s.v., och ju längre civilisationen framgår, desto dyrbarare blir alla dessa.”
Denna uppfattning av saken ger vid tillämpning på verkligheten följande för bourgeoisin fördelaktiga resultat, som herr Hedlund också i samma andetag åker fram med: ”Det lyckligare tillstånd, än vad samtiden erbjuder, varefter mänskligheten strävar, kan således endast vinnas genom ett rätt avvägt förhållande mellan kapitalet och arbetet. Det ena kan inte undvara det andra, och när så är, bör man å båda sidorna inse sitt inbördes beroende och inte orda allför mycket om det oberoende, som ingenstans står att finna, om inte i urtillståndet. Regeln är, såsom sagt, att vi alla behöva varandras hjälp, och därav följer förpliktelser, vilkas ekonomiska nytta sammanhänger med deras moraliska betydelse. Inte förgäves har det blivit nedlagt såsom ett sedligt budord, att vi bör bistå och hjälpa varadra i onda och goda dagar. Själviskheten, som försmår eller föraktar detta budord, drar även, ekonomiskt sett, skada över sig själv, och detta i högre mån desto mera invecklade våra samhällsförållanden blir.”
Har man en gång gått in på den nyssnämnda definitionen på kapital, så lär det inte vara möjligt att slippa ifrån dess konsekvenser, vilka betyder, att liksom kapital är nödvändigt för produktionen, så är även en kapitalistklass nödvändig för samhället, därmed blir socialismen en såpbubbla, och varje tänkbar förändring i samhällstillstånden måste gå ut på ”avvägning” av förhållandet mellan kapital och arbete. Man begriper lätt vilken ofantlig praktisk nytta en sådan begreppsbestämning måste innebära för bourgeoisin, om vilkens vara eller inte vara det gäller, och det är därför svårt att klandra den gamle Hedlund för hans idisslande av ekvationen: kapital – verktyg. Men lyckligtvis för mänskligheten sammanfaller sällan den praktiska nyttan för överklassen med den teoretiska sanningen. Och hur teoretisk en sanning än må vara, så måste den förr eller senare komma till heders framför fåtalets nytta. Det är medvetandet om detta, som tvingar bourgeoisins litterära hjältar att så långt som möjligt ge klassintresset sanningens sken.
”Kapitalet är ingenting annat än alla de redskap ni behöver för er gärning”, säga S. A. Hedlund till arbetarna. Nu skulle även den mest obildade arbetare kunna upptäcka spetsfundigheten i denna bestämning och invända, att i så fall kommer spörsmålet inte att gälla arbete och kapital, utan arbetar och kapitalist. Ty om kapitalet-verktyget är nödvändigt för arbetet, så är därför inte kapitalisten nödvändig för arbetaren. Sofismen räddar således inte bourgeoisin från den farliga slutsatsen, och då finns det ju inget skäl att hålla på den skeva definitionen. Saken är förlorad i alla fall, varför vi kunna hoppas att få gamle Hedlund till att gå med på en allvarsam undersökning av vad kapital är och vad det inte är.

Dumma arbetare! Ni säger att ni vill avskaffa kapitalet. Det är detsamma som att ni vill avskaffa spaden. Men hur vill ni sedan gräva ett dike utan spade?
Vi erinra oss från amerikanska slavkriget, att Sydstaternas slavbaroner drev följande logik: Slaveriet är en nödvändighet. Utan negrer kan vi inte bearbeta våra sockerplantag, och utan socker mår människosläktet illa. Därför är slaveriet nödvändigt.
Det visade sig emellertid, att så inte var förhållandet. Slaveriet avskaffades, och mänskligheten har mera socker än någonsin. Vad kunde detta bero på? Vi ska överraska S. A. Hedlund med att tala om det. Slavägarnas olycksprofetior strandade på den teoretiska sanningen att ekvationen: neger = slav, var falsk. Det visade sig att negern kunde arbeta utan att vara slav, att hans ställning som slav inte hörde till hans naturliga egenskaper utan kunde avskaffas utan att han upphörde att vara nyttig för samhället på samma sätt som förut.
Likheten neger = slav är precis lika sann som likheten kapital = verktyg. Gamle Hedlunds resonemang om kapitalets nödvändighet för arbetet stöder sig på precis samma falska begreppsförblandning som slavägarnas påstående att slaveriet var nödvändigt för samhället. I båda fallen blir ett tillfälligt socialt förhållande utsträkt till karaktär av naturlig egenskap, oskiljaktig från föremålet.
Det är av stor vikt, att de breda folklagren en gång lär sig inse det grundfalska i en sådan tankegång som S. A. Hedlunds. Kapital är varken verktyg eller något annat handgripligt föremål, varken det eller det tinget, ja, inte ens penningen är kapitalet, utan kapital är ett historiskt förhållande, ett socialt tillstånd, m. a. o. klassmotsatsen mellan bourgeoisi och proletariat. I kraft av denna klassmotsats har penningar, verktyg, råämne och arbetsprodukter karaktären av kapital, men inte en dag längre än detta sociala tillstånd varar, och när det upphör skall verktyget göra samma tjänst som förut, spaden underlätta dikningsgrävandet i lika hög grad som förut, alldeles som niggern kunde odla sockerplantor lika bra efter det han förlorat sin karaktär som slav.

Henry George har i sin bok ”Fråmåtskridande och fattigdom” plockat hop ur nationalekonomernas arbeten en massa sinsemellan motsägande definitioner av kapital. Inte två av dessa definitioner överensstämmer. Den bestämning, som kommer sanningen närmast, lyder så, att kapital är den del av ens förmögenhet, varav man ”väntar sig en vinst”. I denna definition ligger nämligen ett erkännande av, att i vilken form kapitalet än uppträder, så blir det kapital först därigenom att det erhåller ett tillskott i värde eller, såsom vi socialister kalla det, ett överskottsvärde. Men därmed är det klart, att en sann kunskap om vad kapital är endast kan nås genom en historisk studie av produktionsprocessen.
Utan att här gå djupare in på detta ämne, vill vi i korthet erinra, att överskottsvärdets källa är själva arbetsprocessen. Där blir kapitalet formerat till sitt värde genom arbetskraftens tillgodogörande utöver det värde som arbetslönen representerar. Men då bildandet av detta överskottsvärde just är det väsentliga kännetecknet för allt vad kapital heter, så måste vi i själva verket med kapital mena varje bytesvärde överhuvudtaget eller som Henry George uttrycker det: den i utbyte stadda förmögenheten. Dock blir inte heller denna definition verkligt sann och levande förr än man kommit till insikten om, att överskottsvärdets bildande i arbetsprocessen förutsätter arbetarens uppträdande som arbetsvara, avskuren genom en långsam historisk utveckling från produktionsmedlen och nödgad att för lön ställa sig till kapitalistens förfogande såsom ingrediens i arbetsprocessen.

Varje förmögenhet stadd i utbyte, d. v. s. iklädd värdegestalten, är kapital. Varje tillbehör till arbetsprocessen, varje form, i vilken sedan arbetsprodukten uppträder på marknaden, ända tills den kommer i förbrukarens händer, är kapital. Råämnet, jorden, fabriken, maskinerna, arbetskraften, arbetsprodukten som vara, teknikern, som leder arbetsprocessen, allt som står i kapitalets tjänst är kapital. Gamle Hedlund själv är kapital, emedan han fullgör den för kapitalet nödvändiga funktionen att genom skenbart sanna lärdomar avvänja arbetarna från rebelliska instinkter. Allt som är satt i utbyte är kapital. Mannen, som säljer sina armar på marknaden, kvinnan, som säljer sin kärlek i gränden vid gaslyktans sken, kreaturet, som säljer sitt samvete, ingenjören, som säljer sina kunskaper och sin tekniska färdighet, döda och levande föremål, jord, luft, vatten, eld, djur och människor – allt detta är kapital. Svårigheten ligger tydligen i att säga något, som inte är kapital eller som inte kan bli kapital. Jag är t. ex. inte kapital, ty jag sitter här och säger sanningar för folk – och därav kan kapitalistklassen uppenbarligen inte ”vänta sig någon vinst”.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER