RSS

När marknadsmyterna faller – Daniel Ankarloo

mån, Okt 6, 2008

Texter, Världen runt omkring oss

De tidigare nyliberala marknadsmyterna om en ny världsordning av stabilitet, ökat välstånd och ”säkrad välfärd” med hjälp av privatiseringsvågor och så kallade avregleringar har nu slutgiltigt fallit.

Liksom USA:s roll självpåtagna roll som föredöme i världsekonomin. Idén om den passiva, ”icke interventionistiska”, staten, som skulle vara garanten för ”den fria marknaden” faller platt, när nu just staten åkallas från höger till vänster för att komma till marknadens ”nödvändiga undsättning”. Världen tycks upp och ner. Hökar och tidigare bekännare till idén om ”small government” som George Bush och hans anhang, liksom privatiseringsivrare som vår egen Mats Odell, rusar till försvar för statliga ”räddningspaket” och panikaktioner för att undvika en kapitalistisk ekonomi i totalt fall. Och ”marknaden” reagerar med börsfall – när staten än så länge vägrar ingripa.
De röster som protesterar och motsätter sig de föreslagna räddningspaketen, upprätthåller med vad som allt mer framstår som dogmatikerns envishet sin ideologiska renhet. Antingen genom idén att räddningspaket ”sätter de fria marknadskrafterna ur spel”. Man klagar på ”curlingekonomin” som inte låter bankerna och företagen bara gå i konkurs. Eller genom att beskriva räddningspaketet som en ”bail-out” för de rika på allmänhetens bekostnad, samtidigt som man skriker på fler ”regleringar” av finanskapitalet och klagar på ”kasinoekonomin”. Allt till priset av tilltagande politisk irrelevans.

För oavsett hur man i sak ställer sig till dessa moraliskt högtstående positioneringar i debatten, är det denna gång politikerna som visar upp den största klarsyntheten. Det enkla faktumet är nämligen att huvudfrågan nu inte är huruvida den kapitalistiska staten bör köpa upp skulderna och socialisera dem, för att kunna upprätthålla de privata vinsterna. Ty, det kommer med nödvändighet att ske, oavsett det ena eller det andra hindret på vägen som representanthuset eller senaten kommer att trilskas med. Och det av den enkla anledningen att det är just det som kapitalistiska stater gör – socialiserar förluster för att rädda privata vinster.
Således blir en f.d. bankminister Bo Lundgrens moment av klarsynthet i Rapports morgonsoffa – när han kallt hävdar att socialism är när staten tar över väl fungerande företag och driver dem, men att staten nu tar över och räddar bankers kreditförluster, är inga problem – ett farsartat uttryck för de nyliberala marknadsmyternas sönderfall. Så mycket för de ”fria marknadskrafterna”.

Och den nuvarande krisen borde enligt vetenskapens logik, som sitt största offer på arbetsmarknaden inte heller göra Volvoarbetare och byggnadsarbetare arbetslösa, utan alla nationalekonomer och finansanalytiker. Deras obetydliga bruksvärde visar sig i att de aldrig någonsin kunnat förutspå en enda av kapitalismens kriser. De står lika förvånade och handfallna inför dem nu som då – men de ställer sig ändå förnumstigt bakom ”de nödvändiga krispaketen” och börjar predika vissa regleringar av finansmarknaden. Men nu lär det inte bli ekonomerna som blir arbetslösa. Som vanligt är det gemene man och kvinna som drabbas värst.
Nej, frågan är inte vad som bör ske. Frågan är i stället vad vi gör när det som är ”nödvändigt” faktiskt kommer att ske. Frågor få vågar ställa då är, att om vi medborgare nu ändå genom skattepengar ska köpa upp företag och banker för att hålla dem under armarna, varför ska medborgarna bara ta över och driva de bankrutta företagen? De blev ju bankrutta på den privata marknaden. (Ironiskt nog sker detta samtidigt som den nuvarande svenska regeringen passar på att sälja ut väl fungerande statliga företag till den privata marknaden – till högst diskutabla reapriser…) Och om nu den amerikanska befolkningen genom skattemedel mer eller mindre köper upp banker, varför ska de då tvingas avstå från att äga dem? Finns det någon annan vara på marknaden som medborgarna köper, som de nöjer sig med att ”reglera” – men inte äga? Och i vilket fall, bankerna tänker inte så när de under tiden tvingar folk från hus och hem, för att rädda det som räddas kan av kreditförluster, genom att överta de tidigare övervärderade egendomar som medborgare och spekulanter lånat till. Bankerna ”reglerar” inte egendomen, som de således övertar – de äger den.

De vigaste krumbukterna i den nuvarande debatten står onekligen nyliberala debattörer som Johan Norberg för. Hur mycket man än må beundra hans retoriska kullerbyttor och ideologiska konsekvens, så har han också genom sin position gjort sig irrelevant som analytiker av skeendet. Trossatsen att finanskrisen är konsekvensen av ”regleringar”, av att ”den fria marknaden” satts ur spel, är måhända kittlande, men blir i ljuset av de senaste 20 årens utveckling på finansmarknaderna närmast bisarr. De senaste 20 åren har knappast kännetecknats av ökade regleringar och försvagning och minskning av det globala finanskapitalets fria rörlighet. I till exempel USA motsvarade år 1980 de internationella transaktionerna med obligationer och aktier ett värde på 9,0 procent av BNP, 1995 var den siffran 153 procent av BNP och den har med all säkerhet stigit än mer sedan dess. Samma dramatiska utveckling gäller för alla industriländer.
Och medan nyliberaler enträget förklarat den ökning i välstånd som världen under de senaste 20 åren trots allt har uppnått, med vad de ansett vara en starkt ökande grad av ”ekonomisk frihet”, av ”avregleringar” och privatiseringar, så vänder man fullständigt på kappan när nu bubblan spricker. (Och som jag visar i min bok MARKNADSMYTER har påståendet att ”ekonomisk frihet ökar välståndet” heller aldrig varit annat än som bäst en missvisande överdrift och som sämst helt felaktigt.) Fram träder en historierevisionism som försöker förneka den utveckling man själv en gång ensidigt hyllat. Nu är det som om privatiseringarna och ”avregleringarna” aldrig skett.

Redan för sju år sedan skrev Johan Norberg i sin bok ”Till världskapitalismens försvar” att han anser att ”kapitalister som springer i politikernas korridorer för att få förmåner och privilegier är med denna terminologi [inte] kapitalistiska”. Som ideologiskt frikännande må det förslå, men som grund för analys av vad kapitalister faktiskt gör, ja, som grund för förståelse av vad den så kallade marknaden direkt kräver av politikerna nu (genom kraftiga börsras om politikerna trilskas med att säga nej till ”räddningspaket”), är trossatsen fullständigt irrelevant. En analys av dagens kapitalism som hävdar att Bushadministrationen och Wall Street inte är ”kapitalistiska” är lika komisk för vetenskapsmannen, som den riskerar att bli tragisk för den befolkning som skulle tvingas leva under en politik på basis av denna villfarelse.
Som jag har visat i min nyutkomna bok Marknadsmyter, är ”den fria marknaden” en ideologisk fiktion som inte har någon som helst grund i vare sig historien eller nuet. Det är en påhittad ”perfektion” av ”frihet”, ”jämvikt” och ”konvergens”, så till den grad att en av dess omhuldare, ekonomen Oliver Williamson, i ett moment av uppenbarelse deklarerat att ”i begynnelsen var marknader”. Begreppet har inte sin plats i den verkliga världen utan i nationalekonomens fantasivärld.

Att försöka förstå och förklara den kapitalistiska marknadsekonomin och den kapitalistiska staten i ljuset av ”en spontan ordning”, som nyliberalen Friedrich Hayek en gång påstod, visar sig i dagens både spontana och planerade oordning vara precis så irrelevant som det faktiskt hela tiden har varit. En teori som definierar marknaden som en ”perfektion” kan bara förhålla sig till verkligheten som ett ”snedvridet” undantag. Och nationalekonomin är mig veterligen den enda profession som hittills försökt passera som vetenskaplig, med hjälp av en begreppsapparat som förklarar verkligheten som ”snedvriden” och ett ”undantag” från teorin, eller en ”exogen chock” – utan att bli avföst som en flock charlataner. Det vore som om biologen skulle utgå från att människans natur är att vara odödlig och sedermera beskriva döden som ett ”undantag” och en ”exogen chock” till livet, snarare än en naturlig del av och förutsättning för det.

Men vad är då lösningen?
Den nyliberala högern avvisar regleringar av finansmarknaden, vilket förvisso är konsekvent. Längst går återigen Norberg som avvisar alla former för räddningspaket och menar att marknaden själv genom ”konkurser” i fred ska tillåtas rensa ut ”dåliga affärer”. Detta föreslår han till synes helt obesvärad av det faktum att senast i historien denna linje konsekvent bedrevs i europeisk politik, under 1920-talet, slängdes stora delar av Öst- och Sydeuropa, och sedermera också Tyskland, in i en drygt 20-årig mörkernatt av reaktion: nationalism, fascism och nazism – och därpå världskrig. Och i processen blev den form för liberalism som Norberg och hans gelikar står för fullständigt irrelevant, både för arbetarklasserna och borgerskapet världen över.

Men jag vill också med bestämdhet varna för all form för utopism inom vänstern. Att tro att det som nu sker inte är en logisk konsekvens av, utan ett undantag från, den kapitalistiska marknadsekonomin som sådan, är en lika farlig illusion som nyliberalens insisterande på att krisen är ett snedvridet undantag från ”den fria marknaden”. Att bakom ”kasinoekonomin” i stället leta efter ”den sunda formen” för kapitalism, som bland annat Björn Elmbrant förfäktat i söndagens Gomorron världen i P1 – bygger på ett lika allvarligt missförstånd av den kapitalistiska marknadsekonomins historia och nutid som nyliberalismen. Det var ingen specifik statlig reglering som orsakade den nuvarande finanskrisen, det är sant – men det finns inget som tyder på att någon specifik statlig reglering hade kunnat förhindra den heller. Nyliberalismens moralism om en ”ren kapitalism” där kapitalister förment inte söker förmåner och privilegier av politiker, kan inte ersättas med en lika ensidig moralism över ”kvartalskapitalister”, ”girigburkar” eller finanshajar. Spekulationen är i kapitalismen inget bevis på att den inte fungerar – utan ett bevis på hur den fungerar. Och vi är förvisso allt fler som inte gillar just hur den fungerar.

Nej, den omedelbara politiska kursen som vänstern kan ta nu, är dels ett erkännande av ”nödvändigheten” av krispaketen som kommer (de är inte nödvändiga i någon ohistoriskt logisk och politisk mening – men de kommer likväl i sakernas nuvarande tillstånd nödvändigtvis att ske) dels en politik för utökat kollektivt försvar och skydd för arbetarklassen och folkflertalet nu när man som kollektiv ändå ytterligare en gång får bära bördan av kapitalismens kristendenser – i termer av förlorade hem, hus och arbeten. Härtill fungerar en väl utbyggd offentlig välfärdsstat – inte som ett sätt att förhindra kriserna från att uppkomma, men som ett långt bättre skyddsnät än alternativen, när nu den finansiella krisen kommer. Ty, här framkommer den yttersta ironin i de nyliberala marknadsmyternas fall, så som de nu utspelar sig. Efter drygt 20 års propaganda om hur de mest utvecklade offentliga välfärdsstaterna och ”högskattesamhällena” leder våra samhällen mot bankrutt och förfall – kan vi så här i den världsomspännande krisen konstatera att läget är precis det motsatta till det som nyliberalismen utan grund har hävdat. Inte ens vår egen Anders Borg kan så här i hotbildernas tid låta bli att påtala att Sverige står väl rustat att möta krisen eftersom vi har så ”sunda offentliga finanser”. Som diagrammet nedan visar är det entydigt så att det är de socialdemokratiska välfärdsmodellerna som har stora finansiella överskott att ta av för att möta krisen, utan att belåna den offentliga ekonomin ytterligare – medan de andra välfärdsmodellerna endast kan ge ut sina ”krispaket” till priset av en ökad offentlig skuldsättning.

Diagram: Välfärdsmodeller och offentligt finansiellt överskott

Samtidigt har i nuläget Norge, Danmark och Island en bruttonationalinkomst (BNI) per capita (i växelkurs) som alla är bland de tio högsta i världen. Dessa förhatliga ”högskattesamhällen” har också en märkbart högre BNI per capita än USA, Ja, till och med Sverige har i Världsbankens senaste mätning för år 2007 faktiskt en BNI per capita som är något högre än USA:s, i växelkurs räknat. Och alla har de betydligt större BNI per capita än det andra nyliberala föredömet: Storbritannien. De socialdemokratiska välfärdsstaterna har således inte alls varit skadliga för ”välståndet”. (Jag räknar inte i så kallade köpkraftspariteter, eftersom, som jag visar i min bok, de är ett mycket suspekt påhitt.)
Det nödvändiga folkliga försvaret för arbete och välfärd, och i vårt fall för de sociala framsteg som välfärdsmodellen trots allt inneburit för arbetarklassen och folkflertalet, som jag både hoppas och tror kommer att följa som en konsekvens av den nuvarande krisen, är vårt enda hopp för en bättre framtid på andra sidan denna kris. Ty, om inte folklig kamp för välfärd med sikte på en framtida socialism kommer att göra nyliberalismen och dess marknadsmyter irrelevanta, så är risken överhängande att reaktionen, nationalismen och kanske, hemska tanke, till och med fascismen gör det i stället. Och då väntar synnerligen mörka tider.

Daniel Ankarloo

Daniel Ankarloo är fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete med inriktning socialpolitik i Malmö. Aktuell med den nya boken Marknadsmyter (ETC förlag). Beställ den här.

Artikel är tidigare publicerad på www.etc.se den 1/10-08.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER