RSS

Johannes Regell – Exemplet Västervik

lör, Okt 25, 2008

Tal

Hur räddar vi arbetarrörelsen – exemplet Västervik

Föreläsning hållen på Bokcafét i Kalmar den 25/10 2008 av Johannes Regell, ordförande Västerviks Socialistförening.

Arbetarrörelsen gick under större delen av 1900-talet framåt, positionerna för arbetarklassen stärktes genom välfärdsstaten, starka fackföreningar och full sysselsättning. Ja, klasskillnaderna utjämnades, kort och gott det arbetande och arbetslösa folket fick det bättre. Sedan 1990-talet har denna utveckling vänt. Våra landvinningar har inte bara ifrågasats i teorin, dem har även attackerats i praktiken. Detta ser tydligt om vi tittar på vad som hänt med just välfärdsstaten. Sedan 1990-talet har nedskärningarna avlöst varandra. Inom äldreomsorgen och vården avskedades 90 000 välfärdsarbetare mellan 1990 och 2002. Under samma tid skars även en mängd lärare bort från skolan. Effekterna av detta har varit tredubbla.
1) Försämrad välfärd med vårdköer inom vården, sämre kunskaper bland unga på grund av större klasser i skolan, och en förvaringsliknande situation för våra äldre.
2) Arbetssituationen för de arbetande inom välfärdssektorn har blivit katastrofal med ständig underbemanning, ökad stress och utbrändhet.
3) Den fulla sysselsättningen har övergivits. 1990 var den öppna arbetslösheten 1,6 procent vilket innebar att 70 000 människor var arbetslösa. Samtidigt befann sig 60 000 i program och den totala arbetslösheten var 2,9 procent. 2004 var den öppna arbetslösheten 5,5 procent och 246 000 människor stod utan arbete. Samtidigt befann sig 105 000 i olika program. Den totala arbetslösheten var därmed 7,7 procent 2004. Mellan 1990 och 2004 sjönk sysselsättningsgraden från 83 procent till 73 procent av befolkningen.

Denna utveckling har inte skett utan vinnare, Sveriges överklass har berikat sig enormt och förmögenheterna har vuxit i händerna på detta fåtal genom framförallt sänkta förmögenhetsskatter. Det hårdnande klassamhället har inte någonstans motsvarats av varken uppvaknande eller radikalisering i arbetarklassen. I samma takt som klassklyftorna har vuxit har istället arbetarrörelsen förlamats och förlorat både kort- och långsiktiga perspektiv. Klassen som sådan har avpolitiserats, dvs folk har slutat tänka och agera politiskt och de politiska diskussionerna har försvunnit från arbetsplatserna.
Detta kan vi se svart på vitt genom följande siffror: SAP har mellan 1992 till 2007 förlorat 140 293 medlemmar, även SSU har förlorat en stor del av sina medlemmar under samma tid. Den politiska vänstern till vänster om socialdemokratin har även den försvagats avsevärt.
Dessa fakta göra att vi måste inse det grundfalska i teorin om att vi ”haft det för bra” och att vi därmed skulle bli radikalare desto sämre vi får det. Istället för att radikaliseras har delar av arbetarklassen som traditionellt stått till vänster gått högerut och nyfascismen har därmed kunnat växa. I flera traditionellt socialdemokratiska kommuner i Skåne har Sverigedemokraterna vuxit starkt, i Göteborg och Södertälje där kommunisterna varit starka i arbetarklassen har antingen SD eller som i Södertälje Nationaldemokraterna slagit sig fram. ?

Ok, kamrater, så har det gått, och detta behöver man inte heta Karl Marx för att kunna se och påvisa. Den intressanta frågan för oss blir: Är situationen hjälplös? Kan vi inget göra? Jag vill bestämt hävda att så är inte fallet och denna föreläsning kommer handla om vad och hur vi faktiskt kan göra vad arbetarrörelsen i slutet av 1800-talet bildades för att göra: att organisera arbetarklassen i kampen mot klassamhället.

Jag kommer alltså från Västervik, hur många av er som är här idag har varit i Västervik någon gång?
Västervik är alltså en liten håla i norra Kalmar län med ca 36 000 invånare i kommunen varav 10 000 är bosatta utanför tätorten i bruksorter och på landsbygden. Västervik har länge haft en tradition av anarkistisk vänsterrörelse bland ungdomar, varit ett starkt socialdemokratiskt fäste och har längre tillbaka varit en ort där syndikalismen varit väldigt stark. Jag tänker nu berätta om vad vi gjort i Västervik sedan 2003 för att sedan dra vissa slutsatser kring detta.
2003 blev ett händelserikt år för Västerviks vänsterrörelse bland ungdomar, främst bland ungdomarna på Västerviks gymnasium. Många saker hände som engagerade och påverkade denna generation. USA invaderade Irak, Kommunalarbetareförbundet strejkade och den borgerliga majoriteten i kommunen började ta betalt för elevernas skolmat på gymnasiet. Kring dessa tre händelser kom frön att sås, frön som kom att slå rot och växa.

Alla vet vi hur det gick med Kommunals strejk och vi ser fortfarande konsekvenserna av dess snöpliga slut i form av låg aktivitet och misstro till fackföreningen. Men innan detta var bestämt, då köks- och städpersonalen på Västerviks gymnasium strejkade organiserade vi elever ett tillfälligt elevnätverk vid namn ”Elevsammanslutningen–03”. Detta gjorde vi för att genomföra en sympatistrejk till stöd för Kommunalarna. Vi tågade då tillsammans med strejkande kommunalare ner till centrala Västervik bakom en röd banderoll med texten ”fullt stöd till kommunal”. Ett möte hölls utanför kommunhuset med tal efter vilket eleverna återgick till skolan.
Efter detta inledde den aktiva kärnan bland eleverna teoretiska studier av arbetarrörelsen historia och Marx, genom ABF. Denna kärna bildade i och med detta en politisk förening som sedan skulle utvecklas till Västerviks Socialistförening. Denna politiska förening utanför elevnätverket kom att bli nätverkets drivande kraft och skötte den fortsatta organiseringen och mobiliseringen bland eleverna.
Inte långt efter Kommunalarbetareförbundets strejk nåddes eleverna på Västerviks gymnasium av besked om att den borgerliga majoriteten i kommunen planerade att avgiftsbelägga skolmaten. Det elevnätverk som tidigare organiserat stödstrejken för Kommunal återuppstod nu under namnet ”Elever för skolmat”.
Arbetet mot avgiftsbeläggningen inleddes snabbt. Flygblad spreds, namn samlades in på protestlistor, insändare skrevs och demonstrationer anordnades. Även en andra skolstrejk genomfördes med ett betydligt högre deltagande än den första. Eleverna tågade återigen från skolan ner till centrala Västervik där ett möte hölls med tal. Efter mötet fortsatte demonstrationen till kommunhuset som denna gång stormades och protestlistorna lämnades in till politikerna på Barn- och utbildningskontoret. Skolmatskampen fortsatte sedan fram till årsskiftet med fortsatt opinionsbildning i lokalpress och ett antal demonstrationer och aktioner anordnade tillsammans med LO-sektionen.

Under början av 2004 kom dock detta arbete att avbrytas. Detta för att Electrolux lämnade besked om att deras dammsugarfabrik i Västervik skulle flyttas till Ungern, trots rekordvinster.
Vi i den socialistiska föreningen valde helt enkelt att istället ägna våra krafter åt fabriksnedläggningen. Detta gjorde vi först och främst genom att starta ett fabriksblad som vi delade ut utanför fabriksgrindarna. Genom fabriksbladet uttryckte vi stöd för arbetarna och uppmanade dem att ta kamp för avgångsvederlag. Vi drev även på LO-sektionen och mobiliserade genom den en demonstration mot nedläggningen. Demonstrationen samlade 3 000 västerviksbor trots hård vind och regn. Nedläggningen av Lux blev en milstolpe för oss då vi därmed gick från elevorganisering till verklig arbetarkamp. Fabrikstidningen gav vi ut i sex nummer till det att fabriken stängde.
I december 2004 fick vi veta att Sverigedemokraterna skulle anordna ett uppstartsmöte. På två dagar mobiliserades en blixtdemonstration på gymnasiet som samlades runt 70 ungdomar. Antifascistiskt arbete kom senare att bli något vi tvingades syssla mer med. Till detta återkommer jag längre fram, först skall ja berätta om första majfirandet i Västervik.

Innan Socialisterna startats dominerades första majfirandet i Västervik vid sidan om Socialdemokratin av den anarkistiska ungdomsrörelsen bestående av olika hemliga smågrupper som uppstod och försvann med jämna mellanrum. Denna rörelse bland ungdomar var mycket sekteristisk och subkulturell och på grund av detta blev den aldrig heller något problem för socialdemokratin, då den frivilligt skötte sin egen marginalisering. De första majfiranden som anordnades av denna rörelse brukade aldrig samla särskilt många och till sitt innehåll var det ett hop kok av feminism, vänsteristisk revolutionsromantik och djurrätt. Med socialistföreningens bildande, de medföljande elevstriderna på gymnasiet och arbetet mot fabriksnedläggningen kom detta att ändras. År 2004 blev sista året anarkisterna verkade i Västervik på första maj med ett tåg på runt 60 ungdomar.
2005 års första majfirande blev en tydlig markör av detta skifte inom ungdomsrörelsen. Vi praktiserade då den klassiska enhetstaktisken gentemot socialdemokratin. Kortfattat gick vi tillväga som så att vi bjöd in Arbetarkommunen och LO-sektionen till diskussioner kring ett enhetståg på arbetarrörelsens dag.
Detta gjorde vi kring traditionella klassmässiga krav som för allas rätt till arbete, försvar av välfärdsstaten och sex timmars arbetsdag. Inte särskilt förvånande valde Socialdemokratin att inte besvara vår förfrågan och vi mötte detta med att gå ut i presskonferens och berätta att vi sökt enhet kring kraven jag nämnde men att de inte ville ha det. Därmed framstod det som att de inte var för kraven, som historiskt sett varit deras egna.
Vi såg det som så att: blir det enhet på första maj är det bra, blir det inte det är det också bra. En så kallad win-win situation. Denna taktik har vi sedan dess valt att praktisera och det har gett resultat och stärkt oss mycket, inte minst inom fackföreningsrörelsen.

Under resten av år 2005 satsade vi hårt på skolningen av våra medlemmar genom föreläsningar och studiecirklar i både Västervik och Vimmerby, där vi börjat bygga en systerförening till den vi startat 2003 i Västervik. Vi startade även en ABF-skola för fackliga gräsrotsaktivister främst inom Skogs- och träfacket. Den fungerade som så att ett tiotal fackligt aktiva läste arbetarrörelsens historia, politiska teorier och ideologier under arbetstid en dag varje vecka.
Den 12 mars 2006 kom vår studiecirkelverksamhet i Vimmerby att bli nationellt känd då beväpnade och maskerade nazister stormade LO-sektionens lokaler under en studiecirkel i arbetarrörelsen historia. Lokalen slogs sönder och tre cirkeldeltagare fick föras till sjukhus i Västervik med skador i huvud och mage.
Dagarna efter attacken samlade vi ihop representanter från arbetarrörelsen i Vimmerby till ett möte för att diskutera en gemensam marsch till försvar av arbetarrörelsens demokratiska rättigheter mot det fascistiska våldet. Demonstrationen arrangerades av Socialisterna, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Arbetarlistan, Miljöpartiet, LO och ABF. Till sitt innehåll följde demonstrationen den strategi som vi arbetat efter sedan vi stoppade Sverigedemokraternas möte 2004. Att sammanlänka dem antifascistiska kraven med sociala krav på försvar av välfärdsstaten och för allas rätt till arbete.
Demonstrationen blev den största i Vimmerby sedan början av 1900-talet med över 700 deltagare. Cirkelverksamheten fortsatte efter detta i Vimmerby och gör så även idag.

2006 hölls även, som ni vet, val i Sverige och i Västervik ställde vi upp med egen lista på 14 namn, de flesta unga i åldern 18-24 år. Vår valstrategi var enkel, istället för att bygga luftslott med stora löften om en bättre värld, ställde vi upp med vad vi inte skulle göra. Vårt enda vallöfte var att inte rösta för några nedskärningar av välfärden, att vi skulle motverka den borgerliga politiken.
Vår kampanj bestod av en massiv flygbladssatsning på runt 70 000 flygblad, innehållande agitation mot borgerligheten, nedskärningarna och för bildandet av ett nytt arbetarparti. Kampanjen blev slitsam för våra aktivister men gav resultat i 637 röster motsvarande 2,8 procent.

Att vi tog oss in i kommunfullmäktige gav oss en plattform för agitation som vi tidigare inte varit i närheten av, och vi har använt den väl. Ett flertal stora nedskärningar ha genomdrivits inom skola och omsorgen samtidigt som den borgerliga majoriteten med stöd av den socialdemokratiska så kallade ”oppositionen” har höjt politikernas löner och röstat igenom att lägga pengar på byggnation av golfbanor och andra ”nödvändigheter”.
Vi har blivit den enda organisationen som principiellt och konsekvent motsatt oss den lokala klasspolitiken. Och tro mig, det har gett effekt. Idag märker vi stödet i arbetarklassen tydligt när vi står på stan eller besöker lokala marknader för att dela ut flygblad.
Vi har inte skapat illusioner varken för oss eller andra om att kunna ”förändra inifrån makten salar” genom vårt parlamentariska arbete. Nyttan har hela tiden varit av agitatorisk art. Vi har helt enkelt nått människor som vi annars inte kunnat nå. Vi kan prata mer om detta sen jag vill först hinna med vårt fackliga arbete som utvidgats efter valet.

Efter det att vi drivit elevrörelsen på gymnasiet och tog studenten gick vi ifrån att organisera elever till att organisera lönearbetare. Idag har vi fackligt aktiva inom Skogs- och träfacket, IFMetall, Byggnads, Kommunal och Handels. Förutom att vara pådrivande och ledande i de vardagliga fackliga frågorna har vi lyckats aktivera fackföreningsrörelsen i den politiska striden till försvar av den allmänna välfärdsstaten. I februari i år t ex. fick vi besked om att den socialdemokratiska landstingsmajoriteten planerade att skära ner på Västerviks sjukhus, detta samtidigt som den borgerliga majoriteten i Västervik intensifierade nedskärningarna. Som så ofta möttes nedskärningen på sjukhuset av tystnad från LO-styrelsen som hellre teg när deras sjukhus slaktades än att protestera mot ”sina egna”.
Genom Skogs- och träfacket, som är det förbund där vi har starkast inflytande, agerade vi på följande sätt. Vi kontaktade helt enkelt Kommunal och organiserade protesterna mot nedskärningen tillsammans med dem. I praktiken kan man säga att Skogs- och träfacket gick in och organiserade Kommunal. En stor demonstration hölls riktad mot nedskärningar av välfärden, för satsningar på mer personal inom skolan, äldreomsorgen och vården. Mig veterligen är detta det enda tillfälle på mycket länge som LO-förbund aktivt mobiliserat medlemmar mot politik förd av socialdemokraterna.
Vi leder idag LO-sektionens ungdomskommitté men har för tillfället valt att inte verka så mycket genom den då konfrontationerna med LO-styrelsen varit väldigt hårda sedan första maj detta år. Istället arbetar vi genom Skogs- och träfacket som blivit en egen samlingpunkt för radikalt fackligt folk från olika förbund.

Då socialdemokratin i Västervik vid årets första majfirande var så rädda att bli färre än oss och absolut inte kunde tänka sig ett enhetsarrangemang valde dem att lägga ner sitt tåg. LO-sektionens styrelse uppmanade självklart alla LO-förbund att inte ta saken i egna händer eller ansluta sig till dem hemska Socialisterna.
Så blev det dock inte då vi återigen organiserade ett tåg genom Skogs- och trä och Kommunals sjukhussektion. Tåget blev stort och lyckat med demonstranter i alla åldrar. Allt från socialisternas nya gymnasiekader, fackligt aktiva kommunalare och skogs- och träare till pensionärer som var arga för att socialdemokraterna valt att lägga ner sitt tåg. Man kan därmed säga att vi har utvecklats från en elevrörelse på ett gymnasium till en samlande radikal kraft i Västerviks arbetarrörelse.

Jag har fyra punkter som jag hävdar varit avgörande för att vi har kunnat åstadkomma det vi gjort. Det är egentligen inga märkliga saker som hänt i Västervik, men i jämförelse med hur lite som sker i övriga landet blir vi ändå ett exempel mot strömmen.
För det första har vi medvetet valt att fokusera vårat arbete kring så få frågor som möjligt. Som min genomgång visat har vi främst arbetat med försvar av välfärdsstaten, rätten till arbete och antifascism. Det är tre frågor som är direkt kopplade till klasskampen, vårt arbete har alltså varit klassmässigt. Vi har medvetet hållit oss ifrån att syssla med klimat, sexualitet, kön, etnicitet eller tredjevärlden-solidaritet, dvs moralfrågor som idag till stor del dominerar vänsterns agenda i Sverige.
Allt detta är frågor som en hyfsad liberal i Folkpartiet kan syssla med lika väl som den politiska vänstern, och vi har därför alltid frågat oss om vår uppgift som socialister, då inte borde vara att syssla med det som dem aldrig kommer att syssla med, dvs. att organisera arbetarklassen i kampen mot kapitalismen.
För det andra har vi hela tiden varit konsekventa i vår hållning, därmed har det aldrig rått något tvivel om vart Socialisterna kommer ställa sig i principfrågorna. Folk har lärt sig att man kan lita på att vi står på samma sida som dem. Därmed har vi vunnit förtroende.
För det tredje har vi hållit oss ifrån att syssla med en massa frasmakeri och vänsterprat, typ om väpnad revolution hit eller socialdemokratins förräderi dit. Detta är viktigt och det måste vänstern lära sig. Vad är meningen att låta radikal utan att organisera människor? Hur skall en arbetarklass som inte är beredd att strejka för att försvara sitt socialförsäkringssystem kunna genomföra en väpnad revolution? Vad hjälper det att kalla socialdemokratin för klassförrädare om man inte kan utmana den eller själv har något att säga?
Som fjärde och sista punkt vill jag ta upp att vi hela tiden har jobbat inom den befintliga arbetarrörelsen. Vi har aldrig ställt oss brevid och skrikit. Vi har varit i ABF och vi har varit i fackföreningarna. Vi har apellerat till enighet och organiserat människor. Hade vi inte gjort det hade vi aldrig kunnat bli ett verkligt hot och kunnat utmana. Vad vi inledde 2003 var ett brott med den tidigare anarkistiska traditionen inom ungdomsvänstern i Västervik. Hade vi fortsatt på deras spår hade jag nog inte varit inbjuden hit idag.

Det var vad jag hade att säga och jag tackar Bokcafét och Kalmar LS för att ha anordnat denna föreläsning.
Tack så mycket!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER