RSS

Massdemonstration utan massor – Johannes Regell

Tisdagen den 15 september höll Sveriges riksdag sitt högtidliga öppnande. Sveriges rester av gamla tiders klassamhälle, personifierade genom kungafamiljen närvarade så som ”traditionen” bjuder. Innan statsminister Fredrik Reinfeldt tog till orda höll hans majestät konungen inledningstal och pratade bland annat om den lilla sessans bröllop nästa år. Statsministern berättade stolt om hur den borgerliga regeringen kunnat tackla den ekonomiska krisen. Trots att väldigt lite gjorts förutom att beröva arbetarklassen sitt socialförsäkringssystem, fortsätta nedskärningarna inom den offentliga sektorn och ösa in fantasisummor i bankväsendet. Samma dag samlades Stockholms ”radikala” vänster för att protestera på Sergels torg och promenera runt i huvudstadens finare kvarter. Det är denna tillställning som här kommer att behandlas. Om riksdagens öppnande kan ni läsa i dagstidningarna.

Samlade på Sergels torg fanns representanter från varenda existerande vänstersekt. Allt från AFA-aktivister i maskering till gamla övervintrade, av självmordspolitik halvt ihjälfrusna, stalinister hade samlats på Plattans svart-vita stenar. Likt knarklangare konkurrerade tidningsförsäljare från de olika organisationerna om att försöka sälja sina tidningar till de få deltagare som inte redan var frälsta i någon sekt. Enligt arrangörerna uppgick deltagarantalet till 2200 deltagare, undertecknad tror att denna siffra är överdriven och skulle gissa på en uppslutning runt 1500 personer. Detta måste ses i ljuset av att Stockholms län har ca 2 miljoner invånare. Som positivt undantag fanns i denna samling handelsmedlemmarna från Lagena, inte för att frälsa folk till sin egen religion utan för att lyfta krav utifrån brinnande stridsfrågor i vår tid, som bemanningsföretagen och det akuta hot de utgör mot den svenska fackföreningsrörelsen.

Ett annat upplyftande undantag från samlingen på Sergels torg var Dennis Bäckman, ordförande för Pappers avdelning 86 i Figeholm.
- Året började med att jag stoppade huvudavtalsförhandlingarna. Detta gjorde jag när jag förstod att Svenskt näringsliv ville attackera vår strejkrätt. Till en början knöt jag knytnäven i fickan men så insåg jag att man måste lyfta den och handla. Jag tog initiativ till ett upprop bland fackliga kamrater och genom detta backade Svenskt Näringsliv.

Dennis Bäckman talar. Foto: Daniel Malmgren

Patrik Olofsson (f.d. klubbordförande på Lagena) talade även om lagenaarbetarnas kamp som resulterade i deras strejk veckan innan midsommar:
- Sedan juni i år har vi kämpat för våra jobb. En kamp vi delar med allt för många idag. Vi har kämpat mot att arbetsmarknaden ska delas upp i A- och B-lag. Vi kämpar mot att arbetare ställs mot arbetare. Därför är jag extra glad att vi idag inte bara är anställda på Lagena här, utan också personal från bemanningsföretagen. Idag har LAS inget värde alls när det gäller tryggheten i anställningen. Och när lagarna inte fungerar måste man ta lagen i egna händer. Och vi gjorde det, för vi hade inget annat val.

Patrik Olofsson talar. Foto: Daniel Malmgren

Efter talen var det dags att börja promenera. Nu kan man kanske tro att det skulle vara en gemensam demonstration för gemensamma krav mot gemensamma fiender, men så var inte fallet. Istället demonstrerade huvudstadens vänsterorganisationer snarare för sig själva. Alla gick där med sina egna slagord, egna banderoller och fanor. Inte sällan intog organisationernas namn och symboler större plats än banderollernas budskap. Fraserna om revolution och klasskamp ropades ut ifrån de olika lägren. Som besökare i huvudstaden är undertecknad väldigt nyfiken och benägen att få veta hur denna revolution skall gå till, när arbetarklassens organisationer sover och de ”radikala” knappt förmår att mobilisera sig själva. Efter att traskat runt en sväng samlades demonstrationen återigen på Sergels torg där ett avslutande tal hölls.

Socialisternas delegation i tåget.
Foto: Daniel Malmgren

Demonstrationen var av arrangörerna, Septemberalliansen utannonserad som en ”massdemonstration”. Redan här blir det intressant. Varför är det viktigt för arrangörer att beskriva ett arrangemang som något stort, som något mäktigt, som något som får asfalten i huvudstaden att skälva? Svaret är enkelt, därför att arrangörerna efter decennier av politiskt och medföljande organisatoriskt förfall vet, att vad de kan mobilisera på förhand är dömt att bli allt utom vad man önskar det vara.

En massdemonstration mot den borgerliga regeringens politik och kapitalismens kris behöver inte utnämnas av arrangörer, en massdemonstration talar för sig själv.

Detta spektakel utgjorde snarare en tragisk demonstration av den svenska vänsterns totala perspektivlöshet och oförmåga att mobilisera arbetarklassen. Någon maktdemonstration mot den borgerliga regeringen och vår tids ruttna kapitalvälde var det inte.


Den så kallade ”massdemonstrationen” under pågående möte.
Foto: Daniel Malmgren

Tidigare under dagen hade en annan demonstration genomförts med utgångspunkt från Slussen. Den organiserades av lagenaarbetarna och gick till plattan för att där ansluta sig till ”massdemonstrationen”. Demonstrationen hade visserligen mindre uppslutning och var kanske inte allt för väl organiserad. Trots detta var den enligt undertecknad avsevärt mycket bättre och viktigare. Här fanns inga vänstersekter som demonstrerade för att framhäva sig själva, här ropades inga tomma fraser om revolution. Här tågade arbetare för att försvara sin rätt till sina arbeten. Budskapet var konkret och tydligt, arbetarklassen måste försvara sig för att inte tvingas tillbaka till ett samhälle utan anställningsskydd med en arbetsmarknad ”delad i ett A- och B-lag”, som Olofsson uttryckte det i sitt tal.


Lagenaarbetarnas demonstration på väg till Septemberalliansens samlingsplats.
Foto: Daniel Malmgren

Denna text kan nog av många uppfattas som elak och småaktig. Detta är dock inte dess syfte. Det faktum att svensk vänster endast kan visa prov på sin egen oduglighet kan endast roa vårt lands politiska och ekonomiska borgerlighet. För oss som behöver en levande och stridbar arbetarrörelse är uppvisningar som denna endast tragiska. Och när de som har till uppgift att organisera och leda kampen för ett jämlikt samhälle inte förmår göra detta, måste kritiken svida lika hårt som nederlagen. Berörda organisationer måste allvarligt fråga sig om det spår de nu vandrar på någonsin kommer leda till några framsteg.

Johannes Regell,
ordförande Västerviks Socialistförening


Nöjda arrangörer:
Septemberalliansen

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER