RSS

Johannes Regell – Den ekonomiska krisen och arbetarrrörelsens utmaningar

ons, Okt 21, 2009

Tal

Detta föredrag hölls av Johannes Regell i fyra olika kommuner under oktober månad 2009. Föredraget hölls i Skarpnäck i Stockholm, en skolmatsal i Lunde, i Skönsbegs Folkets hus i Sundsvall och i ABF-huset i Linköping.

Innan jag kommer ta upp den situation vi nu befinner oss i, alltså under den djupaste krisen sedan 1930-talet måste vi först gå igenom de senaste 20 årens utveckling. Detta för att dessa år har varit oerhört viktiga och för att vi inte så att säga skall ”hänga i luften” när vi kommer till att dra slutsatser.

Kortfattat kan man förstå 90-tals krisens konsekvenser genom att betrakta ordet ”reform”.
Under hela efterkrigstiden betydde ordet ”reform” förbättring ofta genom välfärdsstaten t ex. utbyggnad av barnomsorg, solidariskt pensionssystem eller förbättrat socialförsäkringssystem. Efter 1990-talet har ordet ”reform” istället fått innebörden försämring, t ex. nedskuren barnomsorg, sönderslaget pensionssystem eller 65 procent i a-kassa med fem karensdagar.

På fackliga kurser pratar man om att vi har fem värn som skyddar våra löner och anställningsvillkor mot marknaden. Det första värnet skall vara full sysselsättning dvs. att alla har jobb och vi på så vis inte blir lika utbytbara och därmed kan ställa krav på våra arbetsplatser. Är ni med? Det var värn ett, den fulla sysselsättningen.
Det andra värnet är tillämpning av aktiv arbetsmarknadspolitik. Alltså om du trots allt blir arbetslös så skall staten och kommunerna gå in och betala omskolning och hjälpa till med flyttbidrag och liknande för att inte folk skall fastna i arbetslöshet. Det var värn två, den aktiva arbetsmarknadspolitiken.
Det tredje värnet är höga nivåer i a-kassan så att man som arbetslös inte behöver sälja hus och bil för att kunna överleva. Genom detta skall man motverka press på löner och liknande från desperata arbetslösa. Ganska enkelt kan man säga att a-kassan finns alltså inte bara för de arbetslösa utan främst för att skydda de som har sina jobb kvar.
Det fjärde värnet är ett starkt anställningsskydd för att inte arbetsgivare skall kunna sparka arbetare på godtyckliga grunder eller straffa fackliga aktivister.
Det femte och sista värnet för att försvara arbetarklassens uppnådda villkor på arbetsmarknaden är rikstäckande kollektivavtal. Kollektivavtalen finns för att begränsa konkurrensen arbetare emellan. Genom att sätta en lägsta gräns för t ex. löner tvingas vi inte konkurrera om jobben genom att bjuda under varandra.

Ok är alla med i galoppen, vi pratar om fem värn, full sysselsättning, aktiv arbetsmarknadspolitik, hög a-kassa, starkt anställningsskydd och rikstäckande kollektivavtal.

Då frågar jag er som är här nu. Ser det ut så här idag? Har alla ett arbete att gå till? Har vi full sysselsättning? Har vi ont om arbetslösa i Sverige idag 2009? Hur aktiv är arbetsmarknadspolitiken idag? Har ni höga nivåer i er a-kassa? Känner ni er trygga på jobbet tack vare ett starkt anställningsskydd?

Efter IF Metalls så kallade ”krisuppgörelse” måste vi allvarligt fråga oss om dessa värn som idag beskrivs som vårat skydd på fackliga kurser inte borde sättas in i historieböckerna istället. ?

År 1990 hade vi en öppen arbetslöshet på 1,6 procent vilket motsvarar 70 000 personer, samtidigt befann sig 60 000 personer i arbetsmarknads program vilket innebar att den totala arbetslösheten 1990 låg på 2,9 procent. 2004 var den öppna arbetslösheten 5,5 procent, motsvarande 246 000 personer, 105 000 personer befann sig i olika program vilket ger en total arbetslöshet på 7,7 procent och 351 000 stod utan arbete 2004.
Mellan 1990 och 2002 skars 90 000 välfärdsarbetare bort från vården och omsorgen, vilket motsvarar var 10:e anställd. Även en stor mängd lärare ”sparades” bort som det heter.

Under 1990-talet sänktes a-kassan från 90 procent till 75 procent, för att sedan höjas till 80 procent av inkomsten. Vi ”fick” även fler karensdagar.

Trygghet genom rätt till fast anställning har bytts mot otrygghet eller ”flexibilitet” som det kallas genom diverse konstiga anställningsformer så som visstidsanställning, vikariat eller timanställning. Undantag har införts i Lagen om anställningsskydd och återanställningsrätten har sänkts från ett år till nio månader.
Bemaningsföretagen släpptes tillbaka in på arbetsmarknaden efter att drivits bort av fackföreningsrörelsen på 1930-talet. Med detta har dem fasta anställningarna bytts ut mot det gamla råa daglönesystemet.

Den statliga enhetsskolan som arbetarrörelsen byggt upp för att alla barn, även arbetarklassens skulle ges en chans till en likvärdig utbildning har bytts ut mot en hårt nedskuren kommunal skola i konkurrenskrig med friskolor. Istället för kunskap står nu ”självförverkligande” i centrum. Ungdomarna är inte längre elever utan kunder som skall välja istället för att lära och skolorna konkurrerar om sina kunder genom att sätta höga betyg. Aldrig har betygen varit så höga i Sverige och kunskapsnivåerna så låga.

Jag vill hävda att 90-tals krisen aldrig tog slut. Massarbetslösheten sjönk förvisso tillbaka men aldrig till den fulla sysselsättningens obetydliga nivåer. Istället började politiker från alla riksdagspartier nu tala om en ”naturlig” arbetslöshet på mellan 4 och 6 procent.
Nedskärningarna inom den offentliga sektorn bromsades förvisso och en viss återhämtning skedde, men aldrig till nivåerna före krisen. Personalen inom skolan, barn- och äldreomsorgen, sjukvården och i de andra offentliga verksamheterna så som t ex. städning och stadsskötsel tvingades vänja sig vid att utföra om inte större så samma mängd arbete med mindre personal.

Krisen under 1990-talet användes av borgerligheten för att börja återta positioner som man tvingats släppa efter på grund av arbetarrörelsens styrka. Steg för steg har man ifrågasatt och attackerat landvinningar som många i Sverige tagit för givna. Vad som gör detta än mer allvarligt är att denna utveckling inte endast skett under ledning av de borgerliga partierna, stödda av Svenskt Näringsliv utan även arbetarrörelsens egna partier har varit delaktiga.

Fackföreningsrörelsen i Sverige har istället för att ta till strid för att försvara sina positioner valt att blint hoppats och hoppas lika blint idag att Socialdemokratin skall rädda matchen och drömmer sig tillbaka till en tid av Svenska modellen med samförstånd på arbetarrörelsens villkor.
Detta vägval eller mer korrekt sagt, denna frånvaro av vägval har även fått ödesdigra konsekvenser i medlemsflykt från fackföreningarna och likgiltighet och passivitet i arbetarklassen i stort. Tilltron till den egna styrkan i arbetarleden är idag obefintlig.
Sedan 90-talet har denna förändring i samhällsklimatet även skapat grogrund för splittring inom klassen genom växande nyfascism. Detta är tydligast visat genom Sverigedemokraternas frammarsch i traditionellt röda orter, där folk känt sig svikna av sina partier.

1990-talet innebar ett definitivt slut på 1900-talets epok av klassutjämning och sakta men säkra marsch mot världens jämlikaste land. Klasskillnaderna har sedan dess vuxit och det med ökande hastighet.

Här står vi nu i en ny och betydligt djupare kris. Banker har kraschat och stater pumpat in miljarders miljarder för att rädda privata vinster. Arbetslösheten i Sverige fördubblades på ett år mellan 2008 och 2009 och förväntas inte nå sin topp förens under 2011. De som nu har tvingats att gå från sina arbeten välkomnas av en a-kassa som mer liknar ett förstärkt socialbidrag än en inkomstförsäkring. Arbetare förvandlas därmed just nu till fattilappar över en natt.

Den första vågen av varsel inom privat sektor, främst industrinäringarna har svept förbi. Nu väntar en ny våg över den offentliga sektorn i form av ytterligare nedskärningar och privatiseringar.

Här tänker jag nu stanna i min beskrivning av vad som sker och skett. Innan vi går vidare in på vad som nu måste göras, har jag tänkt ta upp två vanföreställningar som vi måste göra oss av med för att kunna komma framåt igen.

Den första vanföreställningen kallar jag för ”teorin om att vi har haft det för bra”.
Det är inte ovanligt att många aktivister inom rörelsen idag försöker förklara utvecklingen och vår bristande förmåga att bjuda motstånd mot alla försämringar med att vi har haft det för bra. Man menar helt enkelt att arbetarklassen inte har något att slåss för längre. Denna uppfattning är enligt mig fullständigt felaktig och får förödande konsekvenser.

För det första så har det aldrig varit de mest nedtryckta delarna av arbetarklassen som varit först ut att slåss för sina intressen. De första fackföreningarna bildades av yrkesarbetare så som Typograferna. Dessa levde i förhållande till andra grupper inom arbetarklassen ett gott liv. Lantarbetarna å andra sidan, som tveklöst hade det sämst kunde inte organiseras varaktigt förens efter 1938, då vi genom Saltsjöbadsavtalet vann fullständig föreningsrätt. Varför? Helt enkelt därför att man i svält inte har tid med bildning och organisationsbygge, man har fullt upp med att överleva. Teorin om att vi har haft det för bra har därmed inget som helst stöd i historien.

För det andra har inte utvecklingen som skett sedan 1990-talet heller gett denna teori rätt. Istället för att radikaliseras och gå till försvar har arbetarklassen som jag tidigare påpekade slagits av uppgivenhet och passivitet. Istället för att gå vänster ut politiskt har man trängts på sofflocket eller röstat på Sverigedemokrater.
SAP har mellan 1992 och 2007 förlorat 140 293 partimedlemmar. SAP har därmed förvandlats från ett massparti med bas i fackföreningar till ett lite parti styrt av medelklassen.
Faktum är att arbetarklassen i Sverige snarare radikaliserades under 1970-talet då den sk. Svenska modellen befann sig i sina guldår, med full sysselsättning, social bostadspolitik och utbyggnad av välfärdsstaten, med andra ord, när vi hade det som bäst.
Vad vårt nuvarande tillstånd istället kan bero på avser jag att återkomma till längre fram i del två.

Den andra vanföreställningen kallar jag för ”illusionerna om att vi kan återgå till Svenska modellen”.
Detta är ett stort problem för dagens fackföreningsrörelse. Många tror att vi kan återupprätta den Svenska modellen med dess samförstånd på våra villkor.

I 20 år har våra motståndare effektivt angripit oss. Av arbetarrörelsens 1900-tals landvinningar finns som jag redan gått igenom endast ruiner kvar, men ändå pratar vi fortfarande om samförstånd.

Den epok av samförstånd som inleddes under 1900-talet efter Saltsjöbadsavtalets undertecknande 1938 mellan LO och SAF vilade på det faktum att Sverige under de tre tidigare decennierna hade haft flest konflikter på arbetsmarknaden i hela Europa. Svensk arbetarrörelse var alltså Europas militantaste, det kan man inte tro idag när man kollar på hur det ser ut. Svenskt näringsliv eller SAF som de då hette, tvingades helt enkelt acceptera fackföreningsrörelsen.
Därför kunde vi från 1938 och fram till modern tid flytta fram våra positioner genom ett samförstånd på våra villkor, det byggde på att vi var starka.

Denna styrka saknar vi idag. De som utgjorde 1900-talets fackföreningskadrer hade deltagit i och organiserat många, långa och hårda strejker. Då kan vi fråga hur många av oss som utgör dagens fackföreningsrörelse har organiserat en strejk? De som gjorde detta sitter idag i bästa fall på ålderdomshemmen om de inte redan är döda.

Vi pratar idag om att vi har världens starkaste fackföreningsrörelse. För mig är detta endast ett dåligt skämt! Det är sant att vi har många medlemmar i våra fackföreningar. Men vad är det för styrka om de tror att någon annan skall fixa allt åt dem? Om de betraktar sina villkor som av naturen givna och tror att vad som bildades som deras kamporganisationer idag är försäkringsbolag? För övrigt är det inte ens säker att vi kommer kunna skryta med vår organisationsgrad särskilt länge till. Medlemmarna lämnar som bekant fackföreningarna i ganska snabb takt.

Nej, vad vi sedan 1990-talet har hamnat i, skulle jag beskriva som det borgerliga samhällets normal tillstånd. Så här ser kapitalismen ut runt om i hela världen. Jag hävdar att vi måste inse att den epok vi kallat Svenska modellen har varit ett nationellt undantag. Full sysselsättning tillhör inte normaltillståndet i kapitalismen inte heller klassamarbete på arbetarklassens villkor.

Detta måste varje fackföreningsmedlem och aktivist i arbetarrörelsen inse för att kunna bemöta de prövningar vi nu ställs inför. Vi kan inte hysa illusioner som endast tvingar oss att ”vara försiktiga” eller ”återhållsamma”. Vi kan inte bära på illusioner som hindrar oss från att agera.

Dessa båda vanföreställningar, teorin om att vi haft det för bra och illusionerna om Svenska modellens återupprättande tar sig uttryck i en motsättning inom arbetarrörelsen själv. Som en motsättning mellan två grundläggande perspektiv och praktiker, mellan socialistisk och liberal arbetarrörelse, en motsättning mellan klasskamp och klassamarbete.

Jag tänkte börja att behandla frågan om klasskamp eller klassamarbete med att läsa upp ett citat av en idag bortglömd socialdemokrat.
”Dessa båda klasser bildar de motsatta polerna av den borgerliga ordningen, de båda sidorna av en och samma sak; det kapitalistiska produktionssättet. De förutsätter och betingar varandra, liksom behärskade i allmänhet förutsätter härskare och omvänt, de är kapitalväldets bägge extremer, mellan vilka motsägelser i samhället så småningom tar formen av klasskamp.”

Citatet är mer än hundra år gammalt, närmare bestämt från 1888 och skrivet av Axel Danielsson från Malmö cellfängelse. Känner alla till Axel Danielsson? Det var han som bildade tidningen Arbetet som blev LOs dagstidning fram till år 2000 då arbetarrörelsen inte tyckte att den behövde tidningar längre. Sedan dess har svensk arbetarrörelse gnällt över att borgarnas inte skriver snälla saker om oss i sina tidningar.
I vilket fall 1888 kan säkert tyckas långt borta för många, men faktum är att vi inte kommit så långt som man önskar.

I kriserna skärps den klasskamp som Axel Danielsson beskrev. Det ekonomiska borgerskapet försöker genom lönesänkningar och massuppsägningar rädda vad som räddas kan av vinster. Privatiseringar genomförs inom den offentliga sektorn för att öppna nya marknader, då de gamla marknaderna är spyfärdigt mätta. Vad som sker under kriserna är alltså att borgerligheten försöker tvinga arbetarklassen att betala kapitalismens kriser. Detta är ett objektivt faktum och vi ser det hela tiden. Frågan är bara hur vi skall förhåller oss till det. Här blir motsättningen mellan liberal och socialistk arbetarrörelse avgörande för vad som sker.

Motsättningen mellan socialistisk och liberal arbetarrörelse är lika gammal som arbetarrörelsen själv. Det är en stridsfråga som var avgörande under samma tid som arbetarrörelsen bildades i Sverige.
Den socialistiska inriktningen var inte den första formen av arbetarrörelse i Sverige. Redan innan August Palm hållit sitt första Socialdemokratiska agitationsmötet i Malmö organiserades arbetare i frikyrkliga och liberala arbetarföreningar. Dessa stod som man säger på ”klassamarbetets grund” och menade att den enda vägen för den ”sociala frågans lösning” var genom samarbete med kapitalet.

Den socialistiska arbetarrörelsens första decennier tillägnades åt att kämpa ner de frikyrkliga och liberala inriktningarna. Socialdemokratin kom att vinna sin ledande ställning inom arbetarklassen pga. att socialismens budskap om olösliga klassmotsättningar motsvarade arbetarklassens verklighet. Genom att konsekvent försvara kunde man faktiskt flytta fram positionerna.

Att arbetarklassens slöt upp bakom de röda fanorna berodde därmed inte på att knegare låg hemma och läste Marx och kom på att: ”detta är ju smarta idéer.” Nej arbetarklassen slöt upp bakom Socialdemokratin pga. att det var den enda kraften som konsekvent försvarade utan att vika, även när man inte kunde vinna så var man konsekvent. Man vann därigenom helt enkelt förtroende.

Dagens situation är väldigt lik den tidiga arbetarrörelsens. Arbetarrörelsen kan idag inte försvara uppnådda positioner och tvingas retirera pga. att vi köpt borgerlighetens världsbild och därmed även accepterat borgerlighetens världsordning kapitalismen, som evig. Arbetarrörelsen har därmed antagit en liberal världsbild. Så fort vi antar borgerlighetens världsbild som vår egen förvandlas de flesta krav vi kan tänkas resa till ”ohållbara”.
Detta är inte konstigt, det mesta som ligger i våra intressen är ”ohållbart” sett utifrån borgerlighetens perspektiv. Så har det alltid varit. Se på rösträtten eller åtta timmars-arbetsdagen. De var också ”ohållbara” och ”omöjliga” krav när dem restes. Hade Socialdemokratin utgått från denna världsbild kan vi vara så säkra på att vi fortfarande stått utan rösträtt, föreningsrätt och med en bra mycket längre arbetsdag!

Trots att många år förflutit sedan dess anser jag att likheterna mellan den situation arbetarrörelsen bildades under och vår tid är fler än skillnaderna. De utmaningar vi idag står inför måste bemötas på samma vis som Axel Danielssons Socialdemokrati bemötte dem för mer än hundra år sedan.
Vår oförmåga att bjuda borgerligheten motstånd beror inte på att vi haft det för bra. Problematiken är att vi måste uppfinna rörelsens hjul på nytt. Vi kan inte agera idag därför att vi inte vet hur man gör.

Medlet att göra detta, att återbygga arbetarrörelsen är enligt min analys frågan om försvar av vad som finns kvar av gamla landvinningar. Utgångspunkterna för oss måste vara enkla och tydliga. Allt som stärker arbetarrörelsens makt är vi för, allt som försvagar arbetarrörelsens makt är vi emot.
Där striderna idag sker, mitt under den djupaste krisen sedan 1930-talet är det vår uppgift att organisera och leda försvaret. Våra motståndare attackerar oss idag på en mängd olika fronter. Av dessa ser jag två som mer betydande än andra: Arbetsplatserna och välfärdsstaten.

Kollektivavtalen är det sista av de fem värnen som nu håller på att slås undan. I fackföreningsarbetet är den akuta uppgiften inte i första hand medlemsvärvning utan medlemsaktivering. Fackföreningsrörelsen måste åter bli en levande rörelse, inte föråldrade försäkringsbolag. För att kunna aktivera den i fackföreningar organiserade arbetarklassen krävs förutom det dagliga fackföreningsarbetet gentemot arbetsgivarna, ett arbete för att återdemokratisera fackföreningarna som organisationer. Medlemmarna måste ha makten över avtalen, medlemmarna måste ha makten över sina konfliktvapen och medlemmarna måste även ha makten över sina representanter och funktionärer inom själva rörelsen. Varför skall man engagera sig i en rörelse som man inte kan styra över? Jag är övertygad om att de som idag lämnar sina fackföreningar inte gör det på grund av att avgifterna är för höga eller för att ”facket spelat ut sin roll” som det heter i medier.
Medlemmar lämnar idag sina fackföreningar därför att dem inte motsvarar de krav som ställs. De framstår därmed som för dyra eller förlegade, inte för att dem är det utan för att de misslyckas med att försvara sin medlemmars intressen och därmed blivit för dyra i relation till deras konkreta nytta.

Ärligt talat tror jag att merparten av svenska fackföreningar inte kommer överleva. De kommer antingen att gå under eller försvagas avsevärt de kommande 20 åren. Detta är ett stort problem inför framtiden men kanske ändå inte det viktigaste. Jag tänker så här: Om rörelsen i sitt nuvarande tillstånd är dömd att falla blir det viktiga för oss socialister snarare hur vi faller än om vi faller?
Om vi lär oss något i fallet, om vi så att säga återuppfinner rörelsen hjul genom att försvara oss och därmed inte faller utan strid, kommer vi att ha nödvändiga kunskaper när det är dags att bygga allt från grunden igen. Fackföreningarnas medlemmar kan och måste även mobiliseras i den andra framträdande stridsfrågan, försvaret av välfärdsstaten. Välfärdsfrågan öppnar för bredare mobiliseringar i arbetarklassen då försvaret av de offentliga välfärdsområdena rör fler än fackföreningarnas medlemmar.
Välfärdsstaten attackeras sedan 20 år tillbaka genom två former av vapen. Ideologiska och praktiska. Ideologiskt har borgerligheten genom tankesmedjor och medier spridit myter om välfärdsstatens kommande ekonomiska sammanbrott, om dess allt mer ”tärande” roll på samhället i stort och dess förmåga att skapa lathet och fusk bland medborgare. Då jag redan pratat ganska länge nu tänker jag inte bemöta alla dessa påståenden idag. Jag hävdar i vilket fall att deras relation till verkligheten är minst sagt osäker.

Ett välbekant påstående tänker jag ändå bemöta, för att bevisa vilken effekt propaganda kampanjerna har gett. Innan a-kassan utsattes för sin slutliga likvidering av den nuvarande regeringen började jakten på s.k ”bidragsfuskare”. Detta började inte med Reinfeldt utan redan under Göran Perssons tid. Persson ansåg att socialförsäkringssystemet var hotat pga. att det ”överutnyttjades”.

Man tog fram statistik som visade på en uppåtgående kurva. Denna myt om allmänt fusk och hur det skulle komma att bringa socialförsäkringssystemet till kollaps faller på tre punkter.
1) Socialförsäkringssystemet är inget bidragssystem, det finansieras genom den sociala lönen även kallade arbetsgivaravgiften och de avgifter varje medlem betalar. Det kan därmed aldrig bli tal om ”bidragsfusk”. Vem fan skulle säga att man har fått ett bidrag från ett försäkringsbolag när man smällt med bilen?
2) Kurvan som användes i statistiken behandlade endast några få år. På så vis hade Persson med flera rätt, utbetalningarna hade ökat, men endast till samma nivåer som vid den tid då utbetalningarna låg på 90 procent och vi inte hade fem karensdagar.
Konstigt att vi inte hade fler utbetalningar när vi hade en bättre försäkring, hur kan detta gå ihop om bra försäkring leder till mer utbetalningar? Det går inte ihop. Vid denna tid hade vi förövrigt även full sysselsättning vilket innebär att folk helt enkelt gick till sina jobb, istället för att ”utnyttja” sitt socialförsäkringssystem.
3) Ett tredje faktum som talar för sig är att socialförsäkringssystemet år 2006 gick med ett överskott på hela 119 miljarder kronor, detta innan Reinfeldt sänkt ersättningarna!

Ändå har många arbetare accepterat försämringarna, därför att det tror att det ligger något i det allvarliga talet om systemets kommande kollaps. Är det inte märkligt?

Förutom de ideologiska angreppen har man genom direkta nedskärningar, avregleringar och privatiseringar angripit den offentliga sektorn, bit för bit i två decennier. Angreppen forsätter än idag, både på riksplanet och ute i kommunerna. Och vilka konsekvenserna blir vet ni redan, ökad arbetslöshet, sämre arbetsmiljö och sämre välfärdsservice.

Dessa båda stridsfrågor, fackföreningskampen och försvaret av den allmänna välfärden är brinnande frågor i vår tid. Jag är övertygad om att det är här vi måste lägga vår energi om något skall kunna ske. Vi behöver inte övertyga arbetarklassens breda lager om vad problemen är, vi behöver inte förklara för folk varför dem förlora på en 65procentig a-kassa. Detta vet alla redan. Vi behöver inte hitta på nya ideologier för att förklara vad som sker. Det kan vi ändå, som socialister.
Det enda vi behöver göra är att finnas där. Organisera och leda proteserna, få ut folk på gatorna för att protestera, aktivera fackföreningar och bostadsområden i kampen. Ja återbygga arbetarrörelsen helt enkelt.

Avslutningsvis vill jag säga det att uppgiften är inte liten, det påstår jag inte. Men vad som däremot gör saker enklare för oss är att uppgiften inte är komplicerad till sitt innehåll. Den är konkret och tydlig. Det är dagens klassamhälle som är den yttersta orsaken till varför vi kan och måste göra det den socialistiska arbetarrörelsen har till uppgift att göra! Med andra ord det är inga konstigheter, eller borde i varje fall inte vara det.

Åter igen, tack för att jag fick komma hit och tack för att ni kom hit!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER