RSS

La fille du RER – Per-Erik Wentus

La fille du RER [The girl on the train] (2009). [1] Regi: André Téchiné. Manuskript: André Téchiné, Odile Barski, Jean-Marie Besset. Producent: Said Ben Said. I rollerna: Emelie Dequenne (Jeanne), Michel Blanc (Samuel Bleistein), Catherine Deneuve (Louise), Nicolas Duvauchelle (Frank), Mathieu Demy (Alex) m.fl. Produktio: SBS Film & France 2 Cinema. (Frankrike) Färg, franskt tal, engelsk text, 105 min.

Året är 2004. Det drar en chockvåg genom Frankrike. En ung kvinna attackeras på ett av Paris pendeltåg. Hon inte bara knivskärs, förövarna ritar hakkors på hennes mage. Det är ett antisemitiskt övergrepp, av sex unga vita och färgade ungdomar. Upprördheten är stor ända in i Elyséepalatset. Presidenten Jacque Chirac är ”chockad och uppbragd”. Efter en viss tid visar det sig att det är ett påhitt – en bluff.

Flickan
Det är om den unga Jeanne och allt runt omkring henne som den franske regissören André Téchiné gjort filmen La fille du RER. Han följer hennes liv fram till den ”chockartade händelsen” och vad som händer sen. Till att börja med tycks Jeanne vara vilken som helst. Hon är arbetslös och bor kvar hos mamma. Men jobbsökandet går trögt. Hon är inte heller så klipsk. Hon har skulder. Dessutom är hennes morsa en tjatmoster och Jeanne flyr ofta in i fantasins värld. Hon ljuger av och till när det blir för jobbigt. Men plötsligt sker det en vändning. Hon träffar en ursnygg karl. Han är drömprinsen. Jeanne möter inte enbart den stora kärleken, hon får arbete och ett eget hus. Fast sagan tar slut. Prinsen gör dumma saker, får en kniv mellan revbenen och hamnar i fängelse. Borta är kärleken, pengarna och huset. Jeanne är tillbaka hos morsan och måste söka arbete på nytt. Hon känner sig orättvist behandlad, ett oskyldigt offer rent ut sagt. När hon råkar se en TV-film om judeförföljelsen får hon idén. Hon skär sig och ritar med kulspetspenna hakkors på magen. Det är så hon stiger in i historien.

Judarna
Nu är affären Jeanne inte så unik, som det kan tros i förstone. För att ta ett exempel bland många. 1987 gör sig skådespelaren Jules Croiset i Amsterdam mer än välkänd. Han försvinner för några dagar och dyker sen upp och berättar att han först fått hotelsebrev och sedan kidnappats och torterats av nynazister. Han har ett hakkors inristat på bröstet. Stor upprördhet långt utanför Nederländerna. Men det visar sig att allt är fuffens. Croiset gör aktionen för att protestera mot att pjäsen Soporna, staden och döden av Rainer Werner Fassbinder, där en av huvudpersonerna är en jude i fastighetsbranschen, ska spelas. Denne ’A’ gör sig grova pengar på affärerna, med att anspela på att motparten – om de inte tillmötesgår hans villkor – är antisemiter. Nidbilden av juden som oärlig. Så går åtminstone snacket om pjäsen. [2] Croiset har således politiska motiv för sitt handlande, men så inte Jeanne. Hon vill endast väcka medlidande för sig själv. Det är detta som André Téchiné analyserar; hur en medelsvenssonsk Jeanne kommer att utnyttjas av inflytelserika kretsar och hur hon blir en docka i ett politiskt spel.

Drägget
Det löper en parallell berättelse i filmen, fram till Jeannes ”chockartade händelse”. Det är scener om den franskjudiske advokaten Samuel Bleistein och hans familj. Det är inledningsvis svårt att se hur de två berättelserna egentligen hänger ihop. Vad de har med varandra att göra? Men det visar sig, att det är för att skapa en atmosfär för att göra skeendet efter den ”chockartade händelsen” begriplig, och för att Jeanne kommer att ha ett förhållande med en av Samuel Bleisteins barnbarn. Jeannes eget liv ställs då mot det, som sker runt omkring henne efter den ”chockartade händelsen”. Och det framgår hur lättvinnligt och snabbt överheten, om det så är polisen, rättsväsendet, presidenten och politikerna, driver ett eget spel. De ställer inte de uppenbara frågorna; när, var, hur? Istället alarmeras massmedia och de är i sin tur inte sena att göra stor sak av en fjäder. För historien som berättas imorgon av kvällspressen – är naturligtvis om de sex förövarna, värstingarna, drägget – kort sagt, invandrarna från förorten. [3] Det är inte bara regissörens imponerande filmteknik, utan även skådespelarnas prestationer, som gör att filmen La fille du RER ger dig tankar och känslor som inte släpper i första taget.

Rob Lubbersen

Publicerad i Grenzeloos (Amsterdam) nr. 103 augusti/september 2009. Översättning och noter av Per-Erik Wentus.

[1] RER är förkortningen för Réseou Express Régional, som är beteckningen för pendeltågtrafiken mellan Paris och förorterna.

[2] Fassbinder (1945-82) nekade alltid – med ständig förvåning – till denna beskrivning och tolkning av pjäsen och anklagelsen om antisemitism. Han sa ”stycket handlar om trasiga människor i en söndertrasad stad. När allt livlöst blandas samman.” För den svenska översättningen av pjäsen, se Rainer Werner Fassbinder. Soporna, staden och döden. Översättning: Rune Bergman. Stockholm: Symposion, 1989.
Pjäsen stoppades 1975 från att uppföras i Västtyskland, efter kraftiga protester av judar och andra. Den uppfördes officiellt först 1987 i New York och i Köpenhamn och därefter i andra europeiska och amerikanska städer. I Sverige spelades den i Stockholm 1995, i Nederländerna 2002 och i Tyskland först i oktober 2009, 34 år efter att den hade skrivits. I Israel spelades den 1999. Soporna, staden och döden gjordes till film 1976 och nominerades till det Gyllene Palm-priset vid den internationella filmfestivalen i Cannes. Se Schatten der Engel i regi av Daniel Schmid. En engelsk version Shadow of Angels släpptes 1983.

[3] Om de franska storstäderna och deras förorter, se recension: Wim De Neuter. ”Den fransk.arabiska ofärden” av boken Domenique Vidal, Karim Bourtel. Le mal-être arbe. Enfants de la colonisation. http://www.marxistarkiv.se/index.php?option=com_content&task=view&id=120&Itemid=223

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER