RSS

Johannes Regell – Hur Sverigedemokraterna kan stoppas

mån, Dec 7, 2009

Nyheter, Tal

Föredrag hållet av Johannes Regell, ordförande Västerviks Socialistförening på Café Tellus i Malmö den 6 december 2009. Mötet besöktes av 23 personer.

Nu vet jag inte exakt vilket tema som har lockat hit er idag. Men jag har blivit ombedd att prata om hur Sverigedemokraterna skall kunna motas, eller rättare sagt oskadliggöras. Detta har jag tänkt uppehålla mig kring också. Jag menar att Västervik är ett exempel mot strömmen vad det gäller både antifascism och radikal arbetarrörelse verskamhet i stort. Jag kommer därför även knyta an till lärdomar från Västervik i mitt föredrag.

Det finns dock vissa saker som vi först måste reda ut innan vi kan börja fundera över svar på hur Sverigedemokraterna skall kunna oskadliggöras. Under första delen av mitt föredrag kommer jag därför uppehålla mig vid frågorna var SD växer och varför SD växer innan kvällens huvudämne kommer beröras, dvs. tillvägagångssätt att stoppa dem. Först diagnos sedan medicin.

Jag vill även säga det att om det är något jag säger här ikväll som ni inte begriper eller anser är felaktigt så får ni gärna påpeka detta med en gång!
Mitt föredrag kommer förvisso vara en inledning för en diskussion, men har ni något ni inte vill vänta med så ta det direkt. Ok?



Foto: nyttarbetarparti.se

Som sagt, vissa saker måste utredas innan vi kan komma in på kvällens fråga.

Kortfattat kan man säga att SD vinner mark på orter som historiskt sett har varit röda, dvs. orter där arbetarrörelsen hållit en dominerande ställning, ofta i flera decennier. Exempel på detta finns överallt här i södra Sverige, Landskrona är det mest uppmärksammade exemplet men jag antar att ni lär känna till många fler.

Det är förvisso sant att SD även växer genom stöd från borgerliga väljare. Detta tycker jag dock inte spelar någon större roll. Jag varken ser det som konstigt eller ett större problem, att delar av medelklassen orienterar sig mot fascismen. Det är knappast ett överraskande fenomen.
Genom hela fascismens historia har den alltid funnit både sitt masstöd och sina kärntrupper i ruinerad, hotad och missnöjd medelklass, å ena sidan hårt ansatt av storkapitalets konkurrens och å andra sidan hatisk och rädd för arbetarrörelsen och socialismen som vill beröva den dess lilla egendom.

Vad som däremot är nytt med exemplet SD och deras motsvarigheter i Europa är att de vinner ett stort stöd inom den vita arbetarklassen, dvs bland Socialdemokratins och de forna Kommunistpartiernas kärntrupper. Det är helt enkelt arbetarrörelsens folk som idag stödjer Le Pen i Frankrike och Åkesson i Sverige.

Detta är en allvarlig förändring sett ur två aspekter. Dels den självklara som upptar debatten i medierna, nämligen att SD växer. Kommer de in i Sveriges riksdag osv…
Men ett starkare stöd för SD inom arbetarklassen är framförallt allvarligt sett utifrån en aspekt som inte diskuteras alls. Nämligen arbetarrörelsens försvagning, försvagningen av arbetarklassens enda makt och därmed även en försvagning av arbetarklassens förutsättningar att hävda sina intressen i det borgerliga klassamhället. Något som vi redan idag lider hårt under.

En arbetarklass som tror sig se sin framtid ljusna under blågula fanor bär på illusioner, för vilka den kommer tvingas betala ett högt pris i form av ytterligare försvagning och hårdare klassamhälle.

Varför växer Sverigedemokraterna?
I den debatt som idag förs finns många olika förklaringar till det växande stödet för Sverigedemokraterna. Väldigt många trampar ner sig i ett moralistiskt träsk med prat om ”vardagsrasism”, ”fördomar” eller ”okunskap” i arbetarklassen. SD själva hävdar såklart att de växer pga att de har rätt, att de växer därför att de står för vad ”alla tycker men ingen vågar säga, av rädsla för att stämplas som främlingsfientliga”.

Själv skulle jag vilja påstå att SD bryter sig in i arbetarklassen genom att helt enkelt förhålla sig mer till arbetarklassens verklighet än vad arbetarrörelsens egna partier gör.
Vi kan tycka vad vi vill om SD, men vi kommer i vilket fall inte ifrån det faktumet att SDs förhållningssätt är samhällskritiskt och upproriskt. De står till synes utanför etablissemanget, mot det och det samhälle i vilket arbetslösheten fördubblats mellan 2008 och 2009.
SD förhåller sig upproriskt mot det Sverige i vilket massarbetslösheten inte kommer att nå sin topp förens 2011. Nyfascisterna i SD förhåller kritiskt sig till nedskärningar inom den välfärdsstat som arbetarrörelsen erövrat under 1900-talet.
SD förhåller sig kritiskt till att skolan i Sverige blivit så oduglig att många ungdomar i gymnasiet inte klarar att läsa textremsorna på TV.
SD Förhåller sig kritiskt till de skamliga villkor som råder för våra pensionärer och den växande otrygghet som breder ut sig i samhället i övrigt.

Jag hävdar att det är detta, i kombination med att arbetarrörelsen under samma tid som SD utvecklats från skinheads till slipade politiker, inte sysslat med mycket annat än att tävla med de borgerliga partierna om vilka som är bäst på att riva ner arbetarklassens 1900-tals landvinningar. Detta och inget annat är svaret på varför Sverigedemokraterna vinner mark.

Det spelar i dagsläget ingen roll att Sverigedemokraternas analyser av vad samhällsproblemen bottnar i är lika felaktiga som de är kritiska mot själva problemen.
Att vi vet att SD inte kommer kunna bringa arbetarklassen till en ljusare framtid spelar ingen som helst roll! SD behöver inte bevisa sig, deras uppgift idag är bara att vara just kritiska, det räcker för dem i det läge de nu befinner sig.

Jag är fullständigt övertygad om att alla ansträngningar att mota Sverigedemokraterna på förhand är dömda att misslyckas om inte detta erkänns som ett faktum. Därmed kan vi inte heller moralisera över varken vad SD säger eller att folk faktiskt går på det.
Allt resonemang om att SD och dem som stödjer de är dumma rasister med ”fördomar” kommer endast hjälpa dem och stärka dem. För att göra det hela än mer konkret tänker jag göra en kort genomgång av de senaste 20 årens samhällsutveckling.

Den totala arbetslösheten växte mellan 1990 och 2004 från 2,9 procent motsvarande 130 000 personer till 7,7 procent, motsvarande 351 000 personer fjorton år senare.
Mellan 1990 och 2002 skars 90 000 välfärdsarbetare bort från vården och omsorgen, vilket motsvarar var 10:e anställd. Även en stor mängd lärare ”sparades” bort som det heter.

Försämringarna i a-kassan inleddes under 1990-talet och vi ”fick” fler karensdagar. Likvideringen av anställningsskyddet inleddes under samma tid. Återanställningsrätten i LAS förkortades, undantag infördes och nya innovativa anställningsformer uppfanns för att bli av med fastanställningarna. Bemanningsföretagen släpptes tillbaka in på arbetsmarknaden, efter att ha drivits bort av fackföreningsrörelsen under 1930-talet.

Den statliga enhetsskolan som arbetarrörelsen byggt upp för att alla barn, även arbetarklassens skulle ges en chans till en likvärdig utbildning avskaffades och ersattes med en hårt nedskuren kommunal skola i konkurrenskrig med friskolor. Aldrig har betygen varit så höga i Sverige och kunskapsnivåerna så låga.

Denna listan över kursändringen i den svenska samhällsutvecklingen kan göras mycket längre om man så vill, men det har vi inte tid med här ikväll.
Ovan nämnde ”reformer” (visst är det intressant att reform idag alltid betyder försämringar, när det tidigare var liktydigt med förbättringar?) har arbetarrörelsens egna partier varit lika delaktiga som de borgerliga i att genomdriva. Detta har lett till att Lars Ohlys eller Mona Sahlins tal om att ”alla skall med, jobben först, välfärd” mm väger lika lätt som när Fredrik Reinfeldt talar om samma saker.
De ses i arbetarklassens breda lager som ”politikerna”, en gemensam grupp, fullständigt ointresserad av vanliga människor verklighet, som endast erkänns av de olika lägren när de befinner sig i opposition.

Här kommer SD in i bilden, kritiska och utrustade med ”svar” och ”lösningar”. Jag förstår helt uppriktigt varför knegare som tidigare haft en trygg och stabil ställning väljer att lämna de partier som för 20 år sedan lämnat dem.

Jag tänkte inleda denna del av föredraget med ett citat från en av mina favoriter i svenska arbetarrörelse, en skåning faktiskt. Gustav Möller (socialdemokratisk socialminister i perioder mellan 1924 och 1951) utryckte sig under 1930-talet på följande vis i frågan om kampen mot fascismen:

”Ett positivt program i krisfrågorna är det viktigaste i kampen mot fascismen.”

Jag ansluter mig till vad Möller uttryckte under den tid då fascismen besegrade arbetarrörelsen i dess starkaste fästen i Europa. Skillnaden då mot nu är att vid Möllers tid var inte ”ett positivt program i krisfrågorna” en konstighet för arbetarrörelsen, tvärt om. Att ha ”ett positivt program i krisfrågorna” var själva huvuduppgiften. Man formerade även ett sådant program genom krisprogrammet, köpte upp var enda bondjävel som kunde stöttat en eventuell fasciströrelse och slog därmed på alla sätt undan fötterna för potentiell fascistisk mobilisering i Sverige.
Idag och sedan 20 år tillbaka har arbetarrörelsen i Sverige inte ens haft detta på önskelistan.

Om vi är överens om analysen om var och varför SD växer tror jag att många av er redan vet vad jag anser behöver göras för att dem skall kunna stoppas.

Man kan uttrycka det så här: Att livet i det borgerliga klassamhället varierar mellan mer eller mindre vedervärdighet kommer vi inte ifrån, så länge vi inte gör oss av med det. Men hur kritiken mot det borgerliga klassamhället ser ut, vad den uttrycker och framförallt vilka mål och krav rörelsen som förkroppsligar samhällskritiken lyfter, är något vi inte står maktlösa inför.

Vad det handlar om är med andra ord att återerövra arbetarrörelsens roll som den progressiva kraften i samhället. Vi måste återerövra vår ställning som den bistra verklighetens främsta och brutalaste kritiker, istället för att som i modern tid agera som dess förvaltare.

Det lär finnas flera olika sätt att tillgripa, personligen känner jag endast ett och det kan vi kalla Exemplet Västervik. Jag kommer nu att redogöra för erfarenheterna från Västervik.

Det är min uppfattning att om inte den organisation jag är aktiv i existerat skulle Sverigedemokraterna snart ha ett starkt fäste Västervik.

Historiskt sett har Västervik varit rött. Under tidigt 1900-tal var det ett av Sveriges starkaste syndikalistfästen, med tiden kom Syndikalisterna att ersättas av Socialdemokrater som ledande i arbetarrörelsen. Västervik sågs som ett vänstersocialdemokratiskt fäste, med stark förankring i fackföreningsrörelsen. Socialdemokratin styrde kommunen under många år ända fram till 2002 då borgarna tog över makten.

Västerviks största lokaltidning, VästerviksTidningen menar att Västervik inte längre kan betraktas som rött, att de gamla traditionerna slagits sönder och blivit överflödiga. Inget konstigt med det för att komma från en högertidning. Men om man däremot kollar under ytan finner man att bilden som ritas upp knappast är entydig.

I valet 2006 stärkte Moderaterna sitt grepp om Västervik och gick fram med stora steg från 3303 röster 2002 till 7704 röster 2006. Socialdemokraterna minskade från 8727 till 8057 röster i samma val. Ok, så långt ser det ju ut som att VästerviksTidningen har rätt. Men om vi samtidigt kollar på riksdagsrösterna ser det hela annorlunda ut.
Där ökade Socialdemokraterna från 10064 röster till 10347. Alltså, 2290 personer röstade på Socialdemokratin i riksdagsvalet men gick till de borgerliga i kommunvalet. Hur kan man förklara detta?

Min slutsats är att Västerviks arbetarklassbefolkning visste att det i riksdagsvalet var viktiga frågor som a-kassa med mera som stod på spel medan det i kommunen var mer eller mindre ”samma sak” oavsett vilka man stödde.

I samma val, alltså 2006 erhöll Sverigedemokraterna 478 riksdagsröster från Västervik, men uppnådde endast 139 röster i kommunvalet. De som röstat på SD i riksdagen röstade på något annat i kommunen. Västerviks Socialistförening, eller Socialisterna som vi även kallar oss fick stöd av 637 kommuninvånare. Jag tror att det också förklarar varför SD fick mer än tre gånger så många röster i riksdagsvalet som i kommunvalet. Samma folk som stödde SD i riksdagen stödde oss i kommunen.

Om det är så att det faktiskt är på grund av oss som SD hölls tillbaka första gången de försökte sig på Västervik är det värt att kort berätta vad vi pysslat med.

Vi har hela tiden varit starkt antifascistiska i vårat arbete, men inte genom att prata om rasism och fascism utan genom att vara konsekventa och klassmässiga i alla de frågor vi ägnat oss åt att driva. Vi har gett oss själva uppgiften att göra det som den gamla arbetarrörelsen inte längre gör. Vi har organiserat protester bland elever mot nedskärningar i skolan, bland industriarbetare mot företagsnedläggningar, i fackföreningar i protest mot nedskärningar inom sjukvård och äldreomsorg.

Man kan säga att vi har resonerat i banor som, ”inte en enda betydande stridsfråga skall lämnas över till fascisterna”.

Ett bra exempel på detta är att i veckan som kommer organiserar vi en demonstration mot våldtäkter och hårdare samhällsklimat. Orsaken är att det i Västervik har förekommit fyra uppmärksammade våldtäktsfall sedan juni. Samtliga åtalade är idag friade pga bristande bevisning. Vad detta har med antifascism att göra kan man kanske fråga sig.
Jo, i debatten som pågick lokalt under rättsprocessernas gång visade sig fascisterna direkt. Istället för att diskutera mäns övergrepp mot kvinnor och ett hårdare klassamhälle där alla problem fördjupas, handlade debatten snart om invandrares våldtäkter av svenska kvinnor, om utvisning och kulturella motsättningar. Den frågan leder vi nu istället.

När samtliga partier i fullmäktige är överens om att man i tider av ekonomisk kris skall låta personalen inom skolan och omsorgen betala krisen tillsammans med eleverna och de gamla, är vi de enda som står emot och försvarar.
Överallt och hela tiden finns vi, som en nagel i ögat på de etablerade partierna, som avslöjats som bedragare på samma sida mot arbetarklassen, sedan vi kom in i fullmäktige.

Vårt enda vallöfte var att inte stödja några som helsta nedskärningar, detta har vi hållit och det är det jag menar med att vara konsekvent och principfast. Därmed är vi även ett värn mot Sverigedemokraternas etablering. Förbannade knegare kan gå till oss.

Om vi kommer att klara det nästa år vet vi inte än. SD har sedan 2006 satsat på att komma in denna gången istället. De har till skillnad från 2006 idag fler och tydligare företrädare. De leds faktiskt av Vänsterpartiets före detta ordförande.

Vi måste inse att som socialister, slåss vi om samma folk, det rör sig som vi var överens om tidigare om arbetarrörelsens folk. Om vi kommer besegra dem i rond två återstår att se. Utgången lär bli avgörande i vilket fall.
Jag tänker inte berätta mer om vårat arbete i Västervik, jag tror att ni förstår vart jag vill komma.

Något att avrunda detta föredrag och öppna diskussionen kring är ju vad ni har att göra här i Skåne, i Sverigedemokraternas starkaste fäste.

Innan jag är klar med vad jag har haft att säga vill jag understryka att vi i Socialisterna menar att det viktiga inte är genom vilken organisation man verkar. Arbetarrörelsens och hela den politiska vänsterns organisationer är alla mer eller mindre så att säga ”av banan” och därmed misslyckade. Man kan med andra ord verka i precis vad fan som helst, då ändå inget håller måttet.

Det väsentliga är vad som görs. Jag skulle gärna höra vad ni har att säga. Vad gör ni här i Skåne? Vad har ni för problem inom rörelsen som gjort att SD har kunnat växa sig så starka i era fästen? Vad har ni för förutsättningar att övervinna problemen och därmed kunna klå nyfascisterna i SD?

Tack för att jag fick komma hit och tack för att ni kom hit!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER