RSS

Bilbomb! Från Wall Street till Irak – Per-Erik Wentus

Mike Davis. Bilbomb! Från Wall Street till Irak. Översättning Margareta Eklöf. Stockholm: Leopard förlag, 2009. -249 sid. [1]

Det var en regning vårvinterdag 1948 när två arabiskt klädda män körde en lastbil fullproppad med sprängämnen in i hamnstadens Jaffas centrum och parkerade framför stadens rådhus Saraya. De försvann innan det small. Historikern Adam LeBor skriver;

”En dundrande explosion skakade staden. Glasskärvor och murbruk flög tvärsöver Klocktornstorget. Sarayas mitt- och sidoväggar rasade till marken i en hög av bråte och förvridna bjälkar. Endast den neoklassicistiska framsidan blev kvar. Det blev tyst ett ögonblick och så kom skriken. Tjugosex personer hade omkommit och hundratals var skadade. De flesta var civila, däribland många barn som satt och åt i soppköket.”

Männen var förklädda medlemmar ur den judisksionistiska Sternligan (eg. Lohamai Herut Israel). Offren var mestadels palestinier. För det var Sternligan, Irgun (eg. Irgun Zvei Leumi) och flera andra sionistiska grupper som stod för de många bombexplosionerna under tiden strax före 1948 års krig, som ledde till statens Israels bildande. Först inriktade de sig mot britterna och därefter mot palestinierna.

Förödelsen efter bilbomd i Peshawar, Pakistan tidigare i år.

Mellanöstern…världen över
Det är detta – bilbombens historia – som är så mitt i prick med Mike Davis senaste bok. För bilbomben har spritt död och förintelse i varje större konflikt de senaste 50 åren. Sett mot de dagliga bilbombsexplosionerna i Irak och med Hizbollahs bilbomber mot de israeliska ockupanterna i Libanon i minnet, kan man få uppfattningen att bilbomben är adelsmärket för upprorsmän, religiösa fanatiker och samhällets förlorare. Men icke så – Mike Davis bok klarlägger mycket entydigt att också historiens vinnare finns bland bilbombarna. De är, som sett, den sionistiska Sternligan och Irgun, vilka är bilbombandets egentliga pionjärer. Därutöver har vi CIA och alla de andra. De som idag är ansvariga för det sociala bakslaget i världen.

Under inbördeskriget i Libanon (1975-90) startade grupper, som hade stöd från den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, en blodig bilbombskampanj som pågick från sent 1981 till tidigt 1983. Davis skriver

”I ett och ett halvt år spelades ett helvetiskt parti schack med taxibilar och lastbilar laddade med TNT som pjäser i ett fåfängt försök att sätta skräck i de israelfientliga styrkorna, som hade starkt stöd i Levanten. Enbart 1981 omkom över 200 civila i 18 bilbombsattentat i Libanons huvudstad.”

Senare under 1980-talet igångsatte CIA med saudiernas hjälp en kampanj för att knäcka Hizbollahs ledning. Sålunda körde CIA-ledda hantlangare fram en bilbomb till ledaren shejk Muhammed Hussein Fadlallahs hus 1985. Journalisten Nora Boustany beskriver explosionen.

”Omkring 250 flickor och kvinnor…strömmade ut från fredagsbönen…fick ta den värsta stöten. …den brände upp barn som låg och sov. Den dödade en blivande brud som just köpte sin bröllopsstass i en butik för damunderkläder. Den blåste bort tre barn på hemväg från moskén och gav en nioårig flicka men för livet när ett splitter trängde in i hjärnan och inte kunde avlägsnas.”

USA:s underrättelsetjänst CIA gick tillsammans med saudierna också ihop med Pakistans underrättelsetjänst Inter-Service Intelligens (ISI) för, att i kampen mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan, utbilda tusentals muhajediner i konsten att massmörda med fordon fullastade med sprängdeg. ISI:s terroristläger, som Davis dubbar till ’bilbombsuniversiteten’ tränade och stödde den islamistiska gerillan när de igångsatte sin bilbombskampanj som under fyra år dödade hundraden. Tidigare ISI-lägerutbildade har varit figurer såsom den extraordinära bilbombstillverkaren Ramzi Yousef – arkitekten bakom bilbomberna mot World Trade Center 1994 – och hans farbror shejken Khalid Mohammed som antas vara hjärnan bakom de ’vingförsedda bilbomberna’ den elfte september 2001 i USA.

Omedelbart efter Sovjetunionens uttåg ur Afghanistan gav CIA sitt stöd åt Iyad Allawi – den tidigare irakiska statministern och för närvarande chef för Iraks nationella enhetsparti (Iraqi National Accord) – när han på 1990-talet startade en bilbombskampanj mot olika mål i Saddams Irak. En tidigare CIA-anställd beskrev en av bombningarna som ”sprängde en skolbuss; skolbarn omkom.”

Våldet har sociala orsaker
Naturligtvis kan olika vapen användas för olika politiska målsättningar. Det som ger bilbomben dess stora nytta är att den är; lätt att transportera, bomborganiserandet är enkelt, bombdelarna är billiga och lättillgängliga: det är svårt att härleda upphovsmännen. Det gör vapnet attraktivt för motståndgerillor och bråkmakare världen över.

Bilbomben är i händer på statliga underrättelseorgan ett komplement till deras olika inblandningar i världen. I händerna på upprorsmän blir bilbomben det huvudsakliga vapnet i ett asymmetriskt krig. Hizbollahs bombningar av USA-flottans kaserner i Beirut 1983 var så förödande, både militärt och politiskt, att det tvingade USA till reträtt – den första sen förlusten i Vietnamnkriget. Bilbomberna var också ofta förekommande i IRA:s aktioner både i Storbritanniens huvudstad London och i nordirländska Belfast.

Lika dödsbringande som bilbomben är, lika ”mycket väsen” för den enligt Davis. Bomberna ger som vapen den bästa utdelningen på insatsen. Den ger förövaren det största möjliga antalet dödsfall. Davis döper vapnet till fattig mans flygvapen. Tillexempel inriktade sig ETA, rörelsen för Baskiens självständighet, mot ’mjuka mål’ såsom köpcentra, med förhoppningen att det skulle så skräck hos spanjorerna och få dem att vända sig mot riksregeringen. De sekulära tamiliska tigrarnas kamp mot regeringen på Sri Lanka visar på att självmordsbombningar ingalunda är förbehållet religiösa galningar. Tigrarna blev världsmästare i just självmordsbombningar.

Det kan tyckas förvånande att en mångårig domedagsprofet som Mike Davis vänder sin uppmärksamhet, bort från sin tidigare fokusering på den ekologiska förödelsen och på stadsbebyggelsens katastrofala utveckling, till bilbomben. Men när Irak förmörkas av flammor från dagliga bomber och när alla väsentliga deltagare i bilbombandet följer regeln om öga för öga drar Davis slutsatsen, att ”varje laserstyrd robot som slår ner i ett flerfamiljshus i södra Beirut är…en framtida lastbilsbomb i…Tel Avivs centrum eller kanske i Los Angeles affärsdistrikt.” Bilbomben har enligt Mike Davis blivit ”hävstången som leder mot undergången.”
Boken Bilbomb! kunde inte komma lägligare eller vara en mer angelägnare historiebok för alla dem, som försöker att begripa detta förödande vapen, enbart sett utifrån sitt aktuella sammanhang. För enligt Davis finns det inget ”meningslöst våld” eller något ”frihetshat”. Vad som finns är; å ena sidan de som fördrivits och/eller fråntagits sin beslutsrätt över sina sociala villkor (ofta på ett barbariskt sett) och å andra sidan de som vill värna eller utöka sin makt. Allt detta gör Bilbomb! till en svårhanterlig bok. Det är också en bok där den ena sidan är mer bloddrypande än den andra, fylld som den är med detaljer av avslitna lemmar, brända ansikten, raserade byggnader och förstörda liv. Men allt detta gör Bilbomb! så mycket mer brådskande, för om bilbombens historia är deprimerande så är dess framtid sannerligen än hemskare.

Anand Gopal

International Socialist Review (New York) nr. 54 juli/augusti 2007. Översättning och noter Per-Erik Wentus.

[1] Den som vill kan på engelska läsa ”Poor Man’s Air Force. A History of the Car Bomb” som är en tidigare kortversion (på 33 sidor) av boken. www.coldtype.net/Assets.08/pdfs/0808.Davis.Bomb.pdf

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER