RSS

Uppenbara samband i krisens år – Johannes Regell

tor, Dec 31, 2009

Krönikor, Nyheter, Texter

- Nyårskrönika för årskiftet 2009 till 2010

Så sitter vi här igen vid ett gammalt års sista timmar. Vi ser tillbaka över vad som varit och skett och blickar framåt mot vad som komma skall. Nog kan man säga att vi lever i förändringens tider, att de vägar framtiden lämnar öppna är minst sagt osäkra. Låt oss blicka tillbaka över det år som snart förvandlats från nutid till historia.


År 2009 blev det andra året under skuggan av det kapitalistiska produktionssättets djupaste kris sedan 1930-talet. På ett år fördubblades arbetslösheten i Sverige och den förväntas inte nå sin topp för ens under 2011.
De eller vi (undertecknad ”friställdes” i mars 2009) som genom krisen förnekats rätten till arbete har över en natt förvandlats till fattiglappar då a-kassan mer liknar ett socialbidrag än den inkomst vi en gång hade.

Fattigdomen är i våra livs drama för många en lika bekant som oinbjuden gäst. Han tar aldrig av sig skorna eller knackar på dörren när han stiger in. Artighet är överflödigt när de enda gåvor han bär med sig är hunger och förfall. Så snart den sista lönen bytts mot den första ersättningen är han en ständig gäst vid varje middagsbord och i varje säng när lampan släcks för natten. Vid varje betalning av räkningarna för livets månatliga uppehälle firar han julafton. Att låsa ytterdörren hjälper knappast, in tar han sig alltid ändå.

Nu kan säkert den i eländig dumhet vandrande människan tro att krisens bördor bärs av samhället som helhet, att alla ”drar sitt strå till stacken”. Det må kanske inte vara en behaglig sanning, men ödet för befolkningen i det borgerliga klassamhällets skådespel har aldrig varit ett, utan två. Detta springer direkt ur det faktum att det borgerliga klassamhället, så snart det avklätts alla vackra fraser inte visar sig som något annat än en motsats mellan två fientliga läger.
Det ena lägret spelar rollen som ägare av inget mer än sina armar och det andra rollen som ägare av allt. Det ena lägret har i dramats nuvarande akt, ”krisen”, till uppgift att dela på fattigdomen, genom lönesänkningar, massarbetslöshet och kommer få bära än mer genom nedskärningar i de välfärdssektorer som finns kvar. Det andra lägret har att dela på rikedomen, detta bland annat i form av aktieutdelningar på över 100 miljarder kronor för femte året i rad 2009.
För vår eländigt dumme vän finns det här emellan inget samband. Endast en olycklig slump och ett evigt suckande om att ”samhälle är som det är därför att det alltid har varit så som det är och kommer därmed alltid att förbli så som det är, just därför att det är som det är.”

Det är synnerligen en märklig företeelse, att vårt samhälles mest uppenbara samband många gånger är de minst förstådda av vårt samhälles invånare. Att våra kamrater som varje dag lever med just lönesänkningar, hårdare arbetstakt, massarbetslöshet och nedskärningar hårdnackat vägrar dra de nödvändiga slutsatserna.
Sambandet är intimt, aktieutdelningarna har ”säkrats” just därför att vi, arbetare i Sverige likt goda slavar accepterat våra herrars vilja som naturlag. Vi har mött deras lönesänkningar, deras uppsägningar och deras nedskärningar med mössan i hand och näven i fickan. Kort sagt har vi mött deras kris och dess konsekvenser med acceptans istället för militans.

Krisen är en historisk milstolpe sett ur flera perspektiv. Dels ur det mest uppenbara; dess konsekvenser i form av hårdare klassamhälle med utbredd fattigdom och förfall bland de ”lyckliga”. Men den bär även avgörande verkningar sett utifrån vad som skett i arbetarrörelsen. Eller kanske snarare sagt, i vad som inte skett i arbetarklassens rörelse.

Det klassamarbete som varit en stolthet för många, ett ”bevis” för att arbetarklassen kan vinna ett värdigt liv inom det borgerliga samhället kan idag inte längre hävdas utan att framkalla hånskratt. Ingen lögn kan vara mer falsk, ingen osanning mer genomskinlig, än hävdandet av det ömsesidiga intresset av samförstånd mellan Arbete och Kapital, mellan borgarsamhällets motsatta poler.

IF Metall som under början av krisens 2009 öppnade för lönesänkingar, gjorde inte det efter nederlag i strid. Striden för att försvara de tillkämpade villkoren ägde aldrig rum, garden lyftes aldrig. Man kapitulerade direkt.

Endast två fackföföreningar har under 2009 valt en annan väg än att krypa i slasket. Hamnarbetarförbundet bemötte i april varsel i Göteborgs hamn med strejk. Samma sak gjorde Lagenaarbetarna under veckan före midsommar. Nog kan vi alla så här vid årskiftet glädjas över att åtminstone två ljus tändes i ett annars så mörkt år.
Vi kan nu klart se hur två olika vägar ligger öppna. Den ena vägen innebär fortsatt tro på klassamarbete och därmed fortsatt krypande. Den andra att konstatera klassamarbetets död och därmed ta till försvar av uppnådda positioner via strid. Den första vägen kommer med stor säkerhet innebär kraftig försvagning, i värsta fall fullständig undergång för många fackföreningar. Den andra vägen öppnar för en pånyttfödelse av rörelsen som just rörelse.

Precis som detta vägskäl delar sig i två motsatta riktningar lär den svenska fackföreningsrörelsen dela sig när olika förbund kommer välja olika vägar. Trycket att agera kommer i vilket fall inte att minska. Som det skrevs i textens början, vi lever i förändringens tider.

Låt oss socialister, möta det nya året och dess utmaningar med följande stridsrop:
Organisation och bildning är makt!

Johannes Regell,
ordförande Västerviks Socialistförening

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER