RSS

Johannes Regell – Socialistisk agitation i arbetarklassens bostadsområden

lör, Feb 27, 2010

Nyheter, Tal

Apell hållen vid agitationsmöten i arbetarklassområden och bruksorter i Västerviks kommun under februari 2010 av Johannes Regell, ordförande för Västerviks Socialistförening tillika ledamot i Västerviks kommunfullmäktige. Möten hölls i Johannesdal, Midgård, Markör, Överum, Långrevet, Ankarsrum, Gunnebo, Gamleby och Totebo.

Kul att se att ni kom hit några stycken ikväll!
Vi skrev i flygbladet att jag skall inleda här med att prata om klassamhället, krisen och vad som skett i Västervik sedan valet för snart 4 år sedan. Detta har jag tänkt göra också. Innan jag drar igång vill jag ha det sagt att om det är något ni inte håller med om eller undrar över av det jag säger, så avbryt mig gärna!

Klassamhället och krisen ja, det är fina grejer det. I 15 till 20 år har många så kallade experter, nationalekonomer och ledarskribenter, alltså människor som har betalt för att tycka, menat att vi inte lever i ett klassamhälle längre, att klassamhället är något som tillhör en gammal försvunnen tid. Vi skall nu leva i en ny tid, där vi alla är jämlika. Jag tycker att det är ett ganska vågat uttalande. Och det är få eller inga saker i verkligheten som ger det rätt.

Mellan år 2008 och år 2009 fördubblades arbetslösheten i Sverige och den förväntas inte nå sin topp förens under år 2011, den stiger därmed fortfarande. De som tvingats hem från sina arbeten, under det gångna året, har mötts av en a-kassa som mer liknar ett socialbidrag än den lön man tidigare hade. Arbetare som tidigare kanske hade det relativt bra ställt har därmed förvandlats till fattiglappar över en natt. De som inte tvingats ut i massarbetslöshet har antigen tvingats att gå med på lönesänkningar eller hårdare arbetstakt.

Samma upplysta stjärnor, som menar att klassamhället inte är idag utan för länge sedan, säger nu: ”Det är kris och därför måste nu alla dra sitt strå till stacken”. Känner ni igen det?

Då har jag följande frågeställning till er, som kommit hit ikväll, nämligen;
Om vi inte längre lever i ett klassamhälle, om vi alla är jämlika nu och vår nuvarande situation beror på en olycklig slump, ett undantag från ett annars perfekt system, drar alla nu sitt strå till stacken?

Krisen gör sig gällande på olika sätt inom olika delar av befolkningen inte bara i Sverige utan i hela världen. Samtidigt som vi under de två gångna åren, likt genom en trollformel ”vips” förvandlats till fattiglappar och fått hårdare pressen på våra arbetsplatser, har bonusarna fortsatt att delas ut precis som aktieutdelningarna.
Är inte detta märkligt? Är det inte märkligt att samtidigt som vi tvingas sälja bilen för att kunna betala hyran, delas det ut aktieutdelningar som om inget alls skett?
Förra året avslutades med aktieutdelningar på över 100 miljarder kronor, för femte året i rad, i de svenska storföretagen!
Är detta inte märkligt? Och ändå lever vi tydligen inte i ett klassamhälle?

Den enda form av jämlikhet jag kan se i detta samhälle, är att vi som inte har turen att ta emot bonusar eller aktieutdelningar har det mer eller mindre lika jävligt. Vi är jämlika i elände och fattigdom. Och hur jävla mycket är det att hurra över?

För den person vars ögon är stängda finns det inga samband mellan vår fattigdom och deras rikedom, endast en olycklig slump. Frågan är om era ögon är stängda eller öppna. Kan ni se sambanden? Ser ni igenom de vackra orden om vår nya jämlika värld?

Att detta samhälle hamnat i en ekonomisk kris är inte särskilt märkvärdigt i sig. Krisen är inget undantag från ett annars perfekt system. Krisen är ett resultat, en oönskad ungjävel till det borgerliga samhället själv.
Och krisen som vi nu lever under betalas inte heller av alla, alla drar inte sitt strå till stacken. Det som händer just nu är att vi, vi betalar deras kris. Vi betalar företagens och aktieägarnas kris. Och de som pratar om att alla måste dra sitt strå till stacken, de betalar inte en krona!

Hur betalar vi krisen? Jo, just genom att vi får gå hem från jobbet, så att de kan spara pengar. Just genom att gå med på lönesänkningar så att de kan producera billigare. Och just genom att vi nu står och ser på hur våra skolor, vår sjukvård och vår omsorg skärs ner till katastrof, så att våra pengar istället blir deras pengar.
Bevisar inte detta kamrater, med rakbladsvass skärpa, alltså det att vi betalar en kris som vi inte alls har skapat, att om det är något vi lever i, så är det just ett klassamhälle. Inte vackrare, inte mjukar, inte bättre utan precis lika ruttet som det alltid har varit så länge det existerat? Är det inte så?

Men bevisar inte detta även, med precis samma skärpa, att vad som nu sker omkring oss, när vi betalar deras kris, är en kamp, ja en strid? Utkämpas det inte en strid mitt framför ögonen på oss under dygnets alla timmar?
Nu undrar kanske ni som kommit hit idag vad fan det är jag står och snackar om egentligen, ”vaddå för jävla strid?”
Ni som tänker så, jag vill att ni skall fundera över varför vi tvingas betala deras kris. Är det en naturlag, ungefär som att om man hoppar från en bro faller man alltid nedåt. Är det en naturlag att vi genom arbetslöshet, utslitning och nedskärningar skall rädda vinsterna i ett system som vi själva inte har skapat eller valt att leva i?

Nej det är ingen naturlag. Anledningen att vi nu tvingas betalar hela deras kris, i deras klassamhälle beror helt enkelt på att vi inte försvarar oss.
Vi sitter i våra fikarum, vid våra köksbord eller i arbetsförmedlingarnas väntrum och hoppas, vi hoppas att någon annan skall komma och rädda oss.
För fyra år sedan hoppades många att Fredrik Reinfeldt och det ”nya arbetarpartiet” skulle rädda dem. Nu har vi blivit ”räddade” av Reinfeldt och hur bra gick det? Då hoppas många istället att Mona Sahlin och det ”nya småföretagarpartiet” skall rädda dem. Andra har sett igenom både Reinfeldt och Sahlin och hoppas därför att Jimmy Åkesson och Sverigedemokraterna skall rädda dem. Vad har alla tre kategorier gemensamt? Jo, att alla tror att någon annan skall komma att rädda dem, vi agerar aldrig själva. Detta, kamrater, detta är vårt största problem här i dag i Sverige 2010. Vårt största problem är att vi aldrig försvarar oss när våra motståndare attackerar.
Därför är det heller inte särskilt konstigt att de kan plocka ut 100 miljarder kronor i aktieutdelningar och vi nästan tvingas panta burkar för klara oss. Så här har utvecklingen i Sverige sett ut i snart 20 år. I 20 år har vi gått mot ökad arbetslöshet, nedskärningar och större klasskillnader. Vi behöver inte ens gå tillbaka 20 år. Titta bara tillbaka sen valet för snart fyra år sedan. Regeringen slaktade vår a-kassa, vad gjorde vi då för att försvara oss? Ingenting!
Sen kom krisen och lönesänkningarna lades fram på förhandlingsborden. Vad gjorde vi då för att försvara oss? Ingenting!
Kolla bara här i Västervik på den strid som pågår här. Vad gör vi när Hjalmarsson och hans anhang gör människor arbetslösa genom nedskärningar och privatiseringar? Jo, såklart, ingenting! ”Ingenting” är ta mig fan vårat svar på allting!

Denna strid mellan oss som nästan inget har och de som har allt, pågår överallt runt omkring oss i samhället. Och överallt är det vi som åker på stryk, inte för att vi är dåliga på att försvara oss, utan för att vi inte försvarar oss alls! Vi lyfter ju ta mig fan inte ens garden! Är det inte dags att vi ändrar på detta?

Se er omkring i Europa och världen. Kampen mellan Arbete och Kapital pågår överallt. Se hur arbetare i Frankrike, Tyskland, Belgien och många andra länder agerar när de angrips. Inte sitter de tysta och rullar tummarna medan deras jobb tas ifrån dem och deras välfärd slås i spillror?

Jag frågar er än en gång, ni som kommit hit. Är det inte dags att vi ändrar på detta? Är det inte hög tid för oss att lyfta garden!?

Tack för att ni kom tack för att ni lyssnade.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER