RSS

Black bus – Per-Erik Wentus

Black Bus (2009). Regi: Anat Zuria. Manuskript: Anat Zuria. Producent Anat Zuria, Sigal Landesberg. Dokumentär (med Sara Einfeld, Shulamit Weinfeld m.fl.). Produktion: Anat Yuta Zuria & Channel 8 (Israel). Färg, hebreiskt tal, engelsk text. 76 min.

[Filmen Black Bus (i original Soreret på hebreiska) visades på den 60:e Internationella filmfestivalen i Berlin, 2010. Den hade 2009 fått pris som årets bästa israeliska dokumentär vid den Internationella filmfestivalen i Haifa. Här nedan återges tre inlägg om filmen. Först en recension ur den tyska dagstidningen Junge Welt. Sedan ett utdrag ur den brittiska nättidningen Moving Pictures Magazine. Och till slut en intervju med filmregissören Anat Zuria ur den israeliska nättidningen Midnight East. Noterna som har tillagts är löpande trots att det rör sig om tre skilda artiklar]

Sitta längst bak.

I Västvälden anses de islamska kvinnorna som de mest undertryckta. Men Anat Zuria visar med sin dokumentärfilm ett icke-islamskt samhälle, som även har en mycken karg könsrangordning. Det är det västinfluerade Israel med sin renläriga judendom. Och denna rättrogna religion, med sin kvinnofientliga könshierarki, vinner allt mera terräng i landet.

Zurias film har på engelska fått namnet Black Bus, d v s svart buss. För det är så som den israeliska kollektivtrafikens bussar kallas, som utnyttjas av haredierna – de ärkerättrogna judarna.[1] I de ’svarta’ bussarna råder en mycket strikt könsindelning. Kvinnorna får bara sitta där bak. Två tredjedelar av bussens främre del är reserverad för männen och de stiger också på där framme. Det är i dessa bussar som det judiskt religiösa könsförtrycket dokumenteras. Det sker med videokamera, intervjuer och med att använda Internet. Dokumentärfilmens två huvudpersoner, Sara och Shulamit, som gör detta utmanar med sitt agerande ett av de mest bärande budorden som gäller för haredikvinnor; underdånighet. Något kvinnorna i den religiösa miljön har perfektionerat till att göra sig själva nästintill osynliga. Männen anser följaktligen att en kvinna helst inte ska märkas. “Använde man inte kvinnorna som pigor då spärrades de troligtvis in i kättar” säger en son till en lärd haredier till Sara i en intervju. “Det är egentligen avsky. För haredimännen avskyr kvinnorna mer än de avskyr araberna”, säger hon.

De två protagonisterna rebellerar. Vid ett tillfälle vågar de att stiga på bussen framtill. Tilltaget väcker omedelbar protest, männen skriker högljutt och kvinnorna längst bak i bussen likaså. “Det är nu en gång så att män inte ska sitta bakom kvinnor. Det gäller även i bussar” får sig Shulamit förklarad. Och undertryckande fungerar förstås endast ifall alla är för det. I filmen återkommer ständigt en och samma bild. Det är stämpelautomaten längst bak i bussen. Kvinnorna får köpa biljett där framme men måste åter stiga av och gå på där bak för att stämpla biljetten.

Black Bus (2009) är den sista i Anat Zurias nu avslutade filmtrilogi. Den första filmen var Purity (2002). Den andra Sentenced to Marriage (2004) handlade om skilsmässa bland haredier och ledde till en kontrovers i landet. Den israeliska TVn vägrade att visa filmen. Och den skandalen uppväckte en häftig debatt om förhållandet  mellan den religiösa och den civila rätten. Zurias nya film kommer att sörja för att den debatten kommer att fortsätta. .

Elsa Köster

Junge Welt. (Berlin). 13.02.2010.  Översättning & noter Per-Erik Wentus.

Berlinale Confidentiale IV.

…………

Den israeliska filmaren Anat Yuta Zuria presenterade dokumentärfilmen Black Bus (Soreret 2009) som är den sista i hennes trilogi som innehåller filmerna Purity (Tehora 2002) [2] och Sentenced to Marriage (Mekudeshet 2004).[3] Det är porträtt av kvinnor i den rättrogna judiska haredigemenskapen i Israel.

Black Bus handlar om två unga kvinnor som nyligen lämnat den ärkejudiska hareditroende församlingen i Jerusalem. De har båda börjat ett nytt liv; Sara som fotograf, Shulamit som skribent och bloggare. De skriver och dokumenterar bägge om sitt tidigare liv och om andra haredikvinnors liv. Det är för att visa på haredikvinnornas situation i den ärkejudiska miljön som de använder de ’svarta’ bussarna som exempel. På samma sätt som under rasåtskiljnadens tid måste kvinnor åka längst bak i bussen medan männen sitter där framme. Kvinnorna tillåts endast stiga på frammevid för att köpa biljett. Därefter får de stiga av och stiga på där bak. För om de förflyttade sig bakåt inne i bussen skulle männen vända dem ryggen av yttersta förödmjukelse. Zuria förklarade efter filmen att förbudsreglerna ständigt förändras och utvidgas. Idag är kvinnorna inte längre tillåtna att ha ett körkort och sålunda inskränks deras personliga frihet och de blir allt mer beroende av de offentliga transporterna.

Filmen växlar mellan att visa Sara och Shulamit än på arbetet, än hemmavid och däremellan visas intervjuer med dem. Det ger åskådaren en insikt i vad det betyder att lämna en sådan gemenskap. De båda är helt utfrusna, med en mycket liten kontakt med familjen och tidigare vänner, om det alls sker. Anat Zuria lyckades vinna deras förtroende och kan visa oss ett samhälle som har en mycket inskränkt syn på kvinnan.

………………

Dorothea Holloway & Tanja Meding.

Moving Pictures Magazine, 18 feb. 2010. Översättning & noter Per-Erik Wentus.

Intervju med Anat Zuria.

Anat Yuta Zuria har gjort en filmtrilogi där kvinnors liv och levnad blottläggs. Det handlar om dem som lever i enlighet med halakha – de judiska religiösa lagarna – och som tillhör de religiösa församlingarna i Israel. [4] Den första filmen var Purity (Tehora 2002), sedan kom Sentenced to Marriage (Mekudeshet 2004) och nyligen Black Bus (Soreret 2009) som kommer att visas på Jerusalems Teater på den internationella kvinnodagen måndagen den 8 mars. Midnight Easts Ayelet Dekel talade med henne om ursprunget till filmerna, om filmarbetets gång och om vad hon vill säga med dem.

Anat Zuria. Jag har som filmare inte bara utvecklat en egen identitet utan även ett mullvadsarbete. För kunskapen om de religiösa lagarna om familjens renhet – såsom visas i filmen Purity – är icke-existerande i den israeliska offentligheten. I landets religiösa värld däremot pågår det ett engagerat ideologiskt samtal om dem. Men där finns inga olika röster, inga skilda åsikter framförs. Det är som under en kommunistisk regim. Själv stötte jag på detta – om lagarnas betydelse – p g a mitt eget levnadsförlopp.

Jag växte upp i en frisinnad icke-religiös familj. Ett ur judisk hållning ett kätteri. Men den bakgrunden är  vanlig i Israel. Flertalet av israelierna är invandrare som antagit den israeliska identiteten, vilket inneburit att deras tidigare mellan- och östeuropiska bakgrund har förträngts. Det är det gängse när det gäller de azkenasiska judarna. Min mamma har tysk härkomst och hennes familj var helt främmande för judendomen. De såg sig som ingående i den tyska kulturen. Punkt slut.

Kanske var det upproriskhet, kanske var det ett sökande. Jag vet faktiskt inte … men jag har alltid varit intresserad av Östern och jag såg judendomen som en del av Östern. Jag gifte mig med en religiöst rättrogen jude och jag började leva livet såsom det förväntas i den miljön. Min erfarenhet blev en som innehöll ett tudelat perspektiv, eftersom jag aldrig blev judiskt rättroende (hozeret be’tshuva). Min medvetenhet var inte den rättroende judens men däremot var min levnad den rättroende judens, även om jag såg på det levnadssättet med en utomståendes blick.

Det finns saker som jag tycker mycket om, såsom att en människas etik på ett eller annat vis hänger samman med vad man gör. Synen att inte enbart ordet utan även handlingen besitter makt intresserar mig rent teoretiskt. Och jag älskade sabbaterna – stillheten under dem – det var en mycket stark upplevelse för mig. Troende blev jag inte för jag kunde inte acceptera de religiösa lagarnas – halakhas – språkvärld. Föreställningen bakom halakha är, liksom bakom varje religiös lag, att den religiösa lagen i sig uppenbarar det gudomliga. Jag kunde inte godta den idén. Min hållning är bestämd av kulturen jag lever i, inte av något övernaturligt.

När jag arbetade med filmen Purity tog jag med allt, som har samband med den föreskrivna ritualen som rör kroppen, hur den ska behandlas, d v s lagarna. Jag antog den utomståendes syn, hon som inte begriper nåt. Jag undersökte allt. Efterforskningen jag gjorde var som en besatts, och den var mycket omfattande. Den inbegrep kvinnorna som hjälper till vid mikvehtvagningarna, [5] kvinnor med helt olika livserfarenheter, kvinnor av olika åldrar eftersom jag var intresserad av hur deras synsätt förändras med åren, rabbiner, de religiösa badhusen och vem som utformar och bygger dem, vem undervisar bruden och berättar för henne vad hon måste göra med sin kropp, sina sexuella relationer, med den manliga synen på äktenskapet, med själva lagtexterna … Mina efterforskningar tog nästan två år, innan jag hade den religiösa världen klar för mig. Den judiska ritualen är mycket invecklad och ett rike för sig. Kan du tänka dig hur många läkare jag talade med? Jag lärde mig den rättrogna judiska synen på ofruktsamhet … något som knappast är känt i den israeliska kulturen. Medelsvensson känner inte till den.

Mina filmer rör sig om dem som befinner sig på marginalen. Det är vittnelser av folk som lever i samhällets utkant. Medelsvensson kommer att göra allt för att avfärda vittnesmålen, för att få dem tystade. De kommer inte att tillåta en ung religiös kvinna, som går på högstadiet, att se en film som Purity eller andra liknande berättelser. En ung religiös kvinna kommer således att lära sig om den rättrogna synen på ofruktsamhet endast ifall hon gör egna efterforskningar.

Menstruationscykeln är icke-existerande i den västerländska kulturen. Är det bra eller dåligt? Judendomen kallar den orenhet och kvinnan måste därför genomgå en process för att bli ren. Även om menstruationen är osynlig i Västerlandet, genomgår dess kvinnor den. Den utgör en del av livet självt och är således varken icke-extisterande eller besynnerlig. Men i väst beskrivs den inte som verklig. Det saknas helt enkelt en realism.

Realism, det verkligt verkliga, är något jag älskar. Den bäddar för humorn, och den ger oss de kvistiga frågeställningarna. Fram till idag har Purity till en del förblivit en subversiv film, vilket betyder att den inte är en film som alla borde se. Den är ingen ‘mainstream movie’. Sentence to Marriage ses mer som så. Men Purity är i mina ögon en viktig film. Den hade ett ganska så stort inflytande på de religiösa församlingarna eftersom den igångsatte ett internt samtal. Det var som om Pandoras ask hade öppnats. Det har haft betydelse för den religiösa kvinnan. Ty de religiösa lagarna ger henne synen på sin kropp, synen på sexualiteten och hennes sociala status eftersom hennes menstruation innebär enligt dem att hon inte kan vidröra Toran [6] och att hon själv inte kan  vidröras under orenheten. Man håller henne på avstånd.

Ayelet Dekel. Även om Toran [6] inte kan bli oren.

Anat Zuria. Vidskepelse … Det handlar inte enbart om de judiska lagarna. Det handlar om den värld vari dessa uppfattningar råder. Har du en gång godtagit dem … och de är mycket orubbliga, då är orenhet inget oväsentligt.

Ayelet Dekel. Det är intressant att kvinnorna i filmen blottställer sig såsom de gör.

Anat Zuria. Det var tack vare det ingående efterforskningsarbetet. Kvinnorna som deltog i filmen måste vara klara över vad vi gjorde, och därmed väl vetande att de kommer att få betala ett högt pris för sitt deltagande. Det vi berör är tabubelagt. Jag försökte förklara för dem att det kommer att bli en besvärlig resa. Det kommer inte att vara så roligt och det kommer inte att bli en mysig film. De  kommer att fördömas, folk kommer att vara förgrymmade på dem. Den religiösa gemensamheten var mycket arg på en av de kvinnor som ingick i Purity filmen. Jag tror inte att hon riktigt begrep hur hårt det skulle bli. Den religiösa miljön håller varje medlem i ett järnhårt grepp. Hon är faktiskt en hjältinna. Tamar, som deltog i filmen Sentenced to Marriage tvangs till exempel till skilsmässa

Varje film i serien har krävt en myckenhet tålamod. Det har varit ett snårigt arbete att få ihop allt som behövs för att filmernas berättelse ska hålla. Till exempel var scenen från rabbindomstolen [7] i Sentenced to Marriage mycket svår att åstadkomma. Hur jag gick tillväga? Det finns en dokumentärfilm om skilsmässa i Iran. I den hade den brittiska regissören fått tillträde till domstolen. Jag fick det däremot inte.

Ayelet Dekel. Hur fick du då scenerna i filmen? Hur?!!!.

Anat Zuria. (Skrattar) Hur? Jag ska berätta sanningen … jag beslöt helt enkelt … de gav mig inte tillträde till förhandlingarna men de tillät mig att vistas i korridorerna. Och jag använde mig av den senaste högteknologin för att spela in vad som försiggick i rättssalen. Det var självfallet förbjudet, men jag tänkte att utifrån allmänintresset var det tillräckligt viktigt att veta hur det går till i en sådan domstol. Rabbinerna gjorde saker som vi inte skulle godta … ett chockerande beteende.

Jag var rädd å kvinnornas vägnar. En rättsprocess är så invecklad … hur kvinnorna får sin sak framförd är invecklad och det fanns saker i domstolens agerande som jag inte tog med i filmen för de var för råa. Det är inget demokratiskt. Det är fullkomligt diktatoriskt det som sker. Det är omänskligt. Att okväda och smäda den svage, det är det minst judiska som kan tänkas. Och det mot  kvinnor och barn som redan, enligt lagen, har en försvagad ställning. Staten Israel har med de religiösa lagarna infört ett rättssystem som är ytterligt anti-demokratiskt. Det är ingen judisk lag vi talar om. Det är en mycket extrem tolkning som inte erkänner de demokratiska värdena. Varför gör folk inga filmer om detta?

Att göra en film som den jag gjort nu är en kamp. Det fordrar mod och en överlevnadsvilja. Jag hoppas att fler människor skulle ta sig an detta. Jag önskar att filmen blev en svala som förebådade vårens ankomst och att fler tog vid. Ämnet behöver dokumenteras och diskuteras. Verkligheten behöver beskrivas, vi behöver ett offentligt samtal om hur det är. Min film är bara toppen av ett isberg. Den är en spegel som beskriver vissa sidor av saken och pretenderar ingalunda att klarlägga alltihopa.

Ayet Dekel. Black Bus dristar att undersöka olika aspekter av hur kvinnor har det som lämnat den ärkejudiska – harediska – miljön.

Anat Zuria. Men du såg väl hur de fortfarande är berörda av den? Jag sökte efter rebelliska kvinnor, för kvinnorna i den harediska miljön har ingen rätt till en egen åsikt. De är rädda, såsom de levde i det mörkaste av kommunistiskt styre. De löper med … de idealiserar eller rationaliserar det liv de lever – eller de älskar det. Det gör ingen skillnad i hur man tolkar det hela. Det var en som frågade mig varför jag inte dokumenterade kvinnorna som gläds i gemenskapen? Jag sa att det vi har i Israel påminner om seden i Indien att bränna änkor. Då en guvernör under den brittiska kolonialtiden försökte stoppa seden mötte han ett hårt kulturellt motstånd. 250 kvinnor kom i samlad trupp till honom och intygade att de ville brännas. Och guvernören fick ge sig inför de lokala ledarna – som utifrån synsättet av mångkulturialism hävdade att detta är våra seder, vår kultur. Okej, är det så att du kommer från en kultur som bränner kvinnor, då kommer jag att bränna den som bränner kvinnorna.

I ett demokratiskt land – med all respekt för kulturen -  behövs det sägas ett och annat om tillstånden där det inte råder jämlikhet. När kvinnor inte har rätten till sin kropp, ingen rätt till utbildning, ingen yttrandefrihet, kan de inte heller sägas vara jämlika. Det måste finnas en möjlighet att ge dessa kvinnor deras rättigheter. På samma sätt som att kvinnor ernått rösträtten – det var då när rabbinen Rav Kook inte ville ge dem det [8] – måste kvinnorna kunna väljas till domare i de religiösa domstolarna, att bli del av den allmänna ledningen. Man kan inte utesluta kvinnor i namn av vad än det vara månde.

För filmen Black Bus letade jag efter kvinnor som rebellerade i likhet med oss som gjorde filmen. På ett sätt handlar den alltså om mig själv, om kvinnor som kartlägger världen med både en utomståendes som en insiders blick.

Filmens syfte är att ställa det multikulturella synsättet till diskussion. Jag är oense med hur man ser på mångkulturen i Israel. Jag menar att den – i detta fall – tillåter kvinnoförtryck och att den inte tillåter den ena parten att uttrycka sig –  i namn av multikultur som just sägs erkänna den rätten.

Vilka är då gränserna? Ifall man erkänner någon annans kultur men i samma andetag frånkänner den andres rättigheter – och det tycks alltid röra sig om kvinnors rätt –  säger jag låt oss undersöka var gränserna går. I de haredijudiska församlingarna talas det alltid i kvinnors namn. Folk har frågat mig, varför säger du något sådant? Varför ser du inte skillnaderna som finns? Jag har svarat dem, varför talar ni alltid med en och samma röst … vi haredier kräver … och det är alltid endast männen som talar. Låt kvinnorna komma fram, låt oss höra dem själva.

Jag menar att filmen är en utmaning i det att den protesterar mot vad jag anser vara en av de större problemen i staten Israel av idag – det demokratiska innehållet i landet. Numera är en fjärdedel av alla i grundskolan judiskt rättrogna haredier. I morgon kommer de att vara hälften av alla skolungdomar. Är detta finalen? Är detta slutet på de demokratiska värdenas tid i Israel? Det handlar om de demokratiska värdenas utplåning i Israel. Filmen handlar om vår framtid … kommer vi att förbli ett demokratiskt land? Enligt mig är landet delvis redan en teokrati. Kan vi bli kvitt vår ockupation av Palestina kommer situationen att förbättras vad gäller demokratin. Det är enligt mig annars inte alls självklart att vi om ett tjugotal år kommer att vara ett demokratiskt land.

Den sekuläre israeliska demokraten tror att lösningen på det judiskt religiösa är att om de troende isolerar sig själva, använder våld, politisk makt så kommer de att leva i sitt getto, och vi delar upp staten, så vore det klart. Men det är en illusion.

Lösningen på ett samhälleligt tillstånd i en demokratisk stat börjar alltid med medvetenhet och ett offentligt samtal. Ur ett politiskt perspektiv sett;  behöver vi jämlika levnadsvillkor och att religion och stat skiljs åt. Det är grunderna för ett rättsväsende. Det tycks för israeler vara omöjligt att ta sig an de uppgifterna. Det är just därför som dessa filmer lever ett liv ute i marginalen.

Ayelet Dekel. Hur fann du kvinnorna som deltog i filmen Black Bus?

Anat Zuria. Det var efter ett utdraget och ett mycket envist sökande. Jag träffade en haredisk man … man hittar folk ifall man ställer de rätta frågorna. Visserligen visste jag inte till att börja med hur jag skulle fråga och vad jag skulle fråga, men jag kom naturligtvis på det. Jag sa, jag söker efter rebelliska flickor – sorerot – var finns de? Var är de dåliga flickorna? Det låter konstigt men vad är då de andra, de goda flickorna? Alltså var hittar jag de dåliga flickorna? Han sa på Internet.

Ifall en haredikvinna avviker från normen kommer hon att frysas ut. För att begripa de ’svarta’ bussarna fick jag undersöka saken ur alla de olika vinklar och jag upptäckte något jag inte kände till.  Idag finns det bland de rättrogna judarna ett kulturellt beteende – d v s halakha – att det inte är anständigt för en kvinna att skaffa sig körkort och att kvinnor inte ska köra bil. Det är förskräckligt! Med så många barn, som haredikvinnorna har är det ett straff! Jag intervjuade haredikvinnor som skaffat sig körkort och fått betala ett förfärligt pris för det. En hade tvingats till skilsmässa, en hade frusits ut av familjen.

Varför sker då detta? Jag har ingen förklarning. Det existerar en hel del extremism. Ledarna kommer att förlora mycken makt om internetanvändandet ökar. De hotas av en tillvaro som är utmärkande för det postmoderna – frånvaron av en allomfattande syn och istället närvaron av en mångfald olika synsätt.

När filmen Black Bus gjordes fanns det ett flertal beslut om vad som skulle tas med och vad inte. Filmen innehåller exempelvis en myckenhet videofilmande och att gå omkring. Man ser att det är Sara som talar, Shulamit knappast alls. Besluten influerades även av att jag hade satt mig för att behandla det tabubelagda. Det finns i filmen ett flertal indikationer på verkligheten, men det mesta av kunskapen om den är fördolt. Man kan inte säga allt. Och med alla dessa hinder, hur ska man berätta? Det var ett kravfyllt filmande med många utmaningar. Black Bus innehåller ingen egentlig röd tråd, det är en värld av associationer. Men träder du in i den världen kan du vid resans slut ha erfarit en stark upplevelse.

Mitt filmande är mer asiatiskt än västerländskt. Det föreligger en skillnad mellan den västerländska litteraturen som förutsätter sig att beskriva och den österländska kulturen som inte gör det. Det är skillnaden mellan Bibelns och Odysseus värld. Det är två språkvärldar, beskrivningens och handlingens. Det österländska haiku handlar om handlingen. I den västerländska litteraturen finns föreställningen, i haiku finns den inte det. Jag är influerad av dem bägge.

Midnight East, den 5 mars 2010. Översättning & noter Per-Erik Wentus.

[1]. Haredier ser sin tro och sin gudstjänst i vidaste mening som gående rakt tillbaka till Moses mottagande av Toran – lagarna – på Sinai berg. <http://en.wikipedia.org/wiki/Haredi_Judaism>

[2] Purity / Tehora (2002). Regi: Anat Zuria. Manuskript: Anat Zuria. Producent: Amit Breuer. Dokumentär (med Natilie, Katie och hennes man Arie, Shira m.fl.) Produktion: Amithos Films. (Israel). Färg, hebreiskt tal, engelsk text. 63 min. Om de judiskt rättrogna kvinnorna och påbudet att de måste renas och inte vidröras under och en tid efter deras menstruation.

[3]. Sentenced to Marriage / Mekudeshet (2004). Regi: Anat Zuria. Manuskript: Anat Zuria. Producent: Akit Breuer. Dokumentär (med Tamar, Sari, Smadar, Reut Girt, Dikla Naor Ronn m.fl.). Produktion: Amithos Films (Israel). Färg, hebreiskt tal, engelsk text. 65 min. Om judiska rättroende kvinnors giftermål och om att det endast är mannen som har rätten att skiljas och att han till exempel även kan leva skild från sin hustru men ändå vägra henne skilsmässa.

[4]. Halakha är de judiska religiösa lagar. De bestämmer det religiösa livet inbegripet vardagens göromål. <http://en.wikipedia.org/wiki/Halakha>

[5] Mikveh är den religiösa tvagningen. Har särskild betydelse för just kvinnorna. <http://en.wikipedia.org/wiki/Mikveh> Författaren och Nobelpristagaren i litteratur 1978 Isaac Bashevi Singer uttryckte den judiska synen på livet så här. “De två saker som förblir mest oumbärliga för vår tillvaro på denna jord är sexualiteten och tron på Gud.”

[6]. Toran består av Bibelns fem första Moses böcker och även judendomens rättsliga och religiösa texter. <http://en.wikipedia.org/wiki/Torah>

[7]. Rabbindomstolen, på hebreiska Beth din består av tre betrodda rabbiner. Har civilrättslig giltighet att jämföras med de islamska sharialagarnas.

[8]. Rav (Abraham Isaac) Kook (1865 – 1935) var religiös sionist och en av de betydelsefullaste rabbinerna på sin tid. Hans verksamhet och böcker utövar fortfarande ett inflytande i dagens Israel. <http://en.wikipedia.org/wiki/Abraham_Isaac_Kook>


VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER