RSS

Vad är Socialism – Johannes Regell

sön, Jun 13, 2010

Texter, Världen runt omkring oss

Denna artikel är manuskriptet till en föreläsning under temat ”Vad är socialism?” som hölls i Stockholm, Linköping och Västervik under våren och försommaren 2010. Föreläsningen hölls av Johannes Regell, ordförande Västerviks Socialistförening.

Marx och Engels kallade sig aldrig för ”marxister”. De kallade sig istället för historiematerialister eller vetenskapliga socialister. Med detta menade de att socialismen både som rörelse och slutmål  inte bara var en dröm eller önskan i de förtrycktas sinnen, utan ett barn av det borgerliga klassamhällets egna inneboende motsättningar. Socialismen blev det nödvändiga resultatet av kapitalismens egen utveckling. Detta betyder dock inte att socialismen som sådan är en ”vetenskap” utan bara att socialismen som rörelse kan begripas ”vetenskapligt”- ”kommunismen är ingen idé utan den verkliga rörelse som avskaffar tingens nuvarande ordning”, som Marx och Engels uttryckt det.

Den arbetande människan har så länge den levat i olika former av klassamhällen drömt och önskat sig andra förhållanden och ordningar än de rådande. I denna bemärkelse står socialismen i direkt koppling till de förtryckta klassernas alla drömmar, visioner och utopier genom hela människans historia.

Marxs och Engels historiska bedrift är därmed inte att de ”uppfann” motståndet mot klassamhället. Deras bedrift består istället i att de gav motståndet och slutmålet en vetenskaplig grund. Därav drar man en skiljelinje mellan den förmarxistiska socialismen och den efterföljande, en skiljelinje mellan utopisk och vetenskaplig socialism.

Vad är kapitalismen?
Jag avser alltså att nu redogöra för Marx och Engels slutsatser, dvs. den vetenskapliga socialismens teoretiska grundvalar. För att kunna göra detta måste vi först gå igenom vad som karaktäriserar kapitalismen i relation till tidigare klassamhällen. Med andra ord först måste vi reda ut vad som är kapitalismen eller vad kapitalismen är.

Marx och Engels betraktade det borgerliga samhället eller det kapitalistiska produktionssättet som de kallade det, som en historisk produkt. Detta innebär att kapitalismen själv i detta synsätt blev något historien skapat, inte ett evigt tillstånd. Kapitalismen hade därmed inte alltid existerat och kommer därmed heller inte alltid att existera. Detta är något som däremot ofta hävdas av människor som saknar förståelse för vad kapitalismen är och därför betraktar den som en moral, eller en attityd, som i ”att vara kapitalistisk”.

Kapitalismens grundläggande klassrelation står mellan lönearbete och kapital. Lönearbetarna äger ingenting annat än sin arbetskraft och tvingas därför sälja den till kapitalisterna för att sedan kunna förskaffa sig vad som krävs för att leva.

Detta är ett resultat av vad Marx kallar för den ”historiska skilsmässan” mellan människan och hennes levnadsbetingelser, som utgör en förutsättning för det kapitalistiska produktionssättets själva födelse. I det feodala produktionssättet för att ta ett exempel kontrollerade bönderna sin egen produktion. De ägde sin egen jord och sina egna redskap. Utsugningen under feodalismen krävde därför aktivt ingripande från den feodala överklassens sida. Dvs. feodalherrarna var ”tvungna” att fysiskt tvinga bönderna att utföra dagsverken och betala tionden.

I kapitalismen å andra sidan behöver inte kapitalisterna tvinga oss att arbeta för dem, då vi tillskillnad från de livegna bönderna inte äger några egna produktionsmedel.

Föreläsning i ABF-Huset i Linköping. Foto: Liselott Grenblad.

Den historiska skilsmässan utgör en utdragen, våldsam och sönderslitande epok i människans historia med tvångsförflyttningar, upplösning och undergång av hela samhällen och kulturer. Marx beskriver denna skilsmässa i Kapitalet som ”inskriven i mänsklighetens annaler i bokstäver av blod och eld”.

Klassrelationen mellan lönearbete och kapital är även det borgerliga samhällets grundmotsättning. Arbetarna och kapitalisterna har motsatta intressen, kortfattat: arbetarna tjänar på bättre betalning för varan arbetskraft, kapitalisterna förlorar på det då det innebär att de inte kan tillskansa sig en lika stor del av det mervärde arbetarna producerar.

Den kapitalistiska produktionens drivkraft är vad Marx kallar för kapitalackumulationen, dvs att hela tiden utöka det existerande kapitalet, att hela tiden öka vinsten. Denna drivkraft får framförallt två konsekvenser.

Å ena sidan tenderar den att skärpa klasskampen mellan arbete och kapital, genom att kapitalet hela tiden försöker betala så lite som möjligt för varan arbetskraft, samt att få arbetarna att arbeta under längre tid, detta kallas att kapitalet höjer exploateringsgraden.

Å andra sidan medför även kapitalackumulationen en ständig ökning av det samhälleliga arbetets produktivitet. Detta som en följd av konkurrensen. För att inte trängas ut av konkurrerande kapitalister måste de olika kapitalisterna hela tiden investera i ny teknologi. Så snart ett kapital infört den senaste teknologin gör de andra konkurrerande kapitalen detsamma, och den ”nya teknologin” är inte längre särskilt ny. Detta är orsaken till varför världen förändrats mer under kapitalismens få århundraden än vad den tidigare gjort under årtusenden. Detta, att ständigt öka det samhälleliga arbetets produktivitet, är också kapitalismens viktigaste egenskap, sett ur socialistisk synpunkt, detta återkommer jag till längre fram.

Något annat som karaktäriserar kapitalismen och skiljer den från tidigare produktionssätt är varuproduktionen. I tidigare klassamhällen existerade varuproduktion endast som ett undantag från den nödvändiga produktionen. Alltså efter att produktionen av livsmedel blivit färdig kunde man gå till marknaden för att sälja överskottet. Under kapitalismen ser det annorlunda ut. I det kapitalistiska produktionssättet är allt varor. Allt som produceras under kapitalismen produceras inte första hand för att användas eller konsumeras utan för att säljas. Ja, om en sak inte kan säljas har den i kapitalismen inget samhälleligt ”värde”. Värdet på ditt hus, din bil, dina skor etc. är inte vad du använder dem till, utan hur mycket pengar du kan få för dem när du säljer dem. När du själv inte längre använder dem.

Då arbetarklassen inte äger några egna produktionsmedel och vi därmed inte själva kan producera vad vi behöver för att leva, tvingas vi sälja den enda vara vi faktiskt äger, vår arbetskraft. Att arbetskraften är en vara är inte bara specifikt för kapitalismen, det är även kapitalismens nödvändiga förutsättning och huvudsakliga resultat.

Jag tog tidigare upp kapitalackumulationen som kapitalismens drivkraft. Kapitalackumulationen har ett intimt samband med alla gripbara och ogripbara tings (av både den materiella och andliga världen) förvandling till varor, framförallt arbetskraftens uppträdande som vara på arbetsmarknaden spelar en nödvändig roll för att kapitalackumulationen ens skall kunna äga rum.

Borgerliga ekonomer försöker ofta förklara kapitalackumulationen eller tillväxtens förekomst som ett resultat av varornas försäljning på marknaden, dvs. att vinsterna uppkommer genom att olika kapitalister köper billigt och säljer dyrt. Denna teori kan kanske låta logisk, köper man skit för 50 kronor och säljer det för 100 kronor så har man ju såklart utökat sitt kapital med 50 kronor. Men teorin innehåller ett ödesdigert problem. Marx menar att denna teori aldrig kan förklara den allmänna kapitalackumulationen eller tillväxten i samhället, då den totala värdemängden aldrig kan utökas genom att kapitalister köper billigt och säljer dyrt.

Det den ena kapitalisten vinner på som säljare förlorar han samtidigt på som köpare, det innebär endast en omfördelning av den redan existerande värdemängden, inte en ökning av den. Marx menar därför att kapitalackumulationen inte alls kan förklaras genom att analysera varornas distribution, den kan endast förklaras utanför distributionen, närmare bestämt i produktionsprocessen. Precis som i alla de övriga varornas distribution är produktionens område också en marknad, marknaden för varan arbetskraft, därav namnet arbetsmarknaden. Arbetskraften är dock inte vilken vara som helst, den innehåller en inneboende egenskap, som gör den till alla kapitalisters favoritvara. Arbetskraften är den enda vara som kan skapa ett värde större än dess eget.

Marx menar att alla varors värde bestäms av vad han kallar deras samhälleligt nödvändiga arbetstid, med andra ord den mängd mänskligt arbete som krävs i ett givet samhälle under en given tid för att frambringa dem. I fallet med den levande arbetskraften innebär detta kort och gott att arbetskraftens värde bestäms av arbetarens levnadskostnader, vad som krävs för att arbetaren skall kunna arbeta för kapitalisten imorgon också, dvs. priset för arbetarens mat, hyra, kläder och underhållning.

Detta sätter skillnaden mellan arbetskraft och arbete i tydligt ljus. Många menar att vad vi säljer till kapitalisterna är vårat arbete, detta är dock inte korrekt. Arbete är en verksamhet och social process  som inte kan ägas eller säljas. Det som ägs och säljs är förmågan till denna verksamhet: vår arbetskraft. Vidare, den tid vi kan arbeta för kapitalisten är längre än den tid som krävs för att producera värdet av vår arbetskraft. Med att göra skillnad mellan arbete och arbetskraft kunde Marx avtäcka alla dimridåer kring kapitalackumulationens hemlighet. Marx delar därför in arbetsdagen i två delar, en del då arbetaren producerar arbetskraftens värde, sin lön och därmed reproducerar sig själv som lönearbetare och en del då arbetaren arbetar gratis för kapitalet. Produkten av arbetsdagens andra del kallar Marx för mervärde, dvs. ett värde utöver arbetskraftens värde. Genom att arbetaren arbetar under längre tid än vad som krävs för att reproducera sin arbetskraft och därmed skapar ett mervärde åt kapitalisten, kan kapitalisterna ackumulera kapital även om varorna säljs under sitt eget värde. Kapitalackumulationens hemlighet ligger därför väl beslöjad i arbetskraftens karaktär av att vara en vara, fri att säljas och köpas på arbetsmarknaden och förmögen att skapa mervärde. Är alla med på noterna?

Marx slutsats av detta är att kapitalackumulationens och kapitalismens yttersta förutsättning är exploatering av den levande arbetskraften, exploatering av den arbetande människan i kapitalets tjänst. Detta innebär att kapitalismen och den ”sociala frågans lösning” aldrig kan förklaras som en fråga om lösningen av ett fördelningsproblem. Klassmotsatsen mellan arbete och kapital, är inte en motsats mellan fattig och rik, utan mellan utsugna och utsugare, mellan förtryckta och förtryckare. Kapitalismen kan inte existera utan utsugning, det är en nödvändig del av själva produktionssättet. Upptäckten av mervärdet var förutsättningen för denna slutsats.

Det sista jag vill ta upp som karaktäriserande av kapitalismen är vad som kallas för alienation eller i Marxs eget språk, ”förfrämligande”. Detta begrepp använder Marx för att förklara arbetets omänskliga karaktär som blir följden av den historiska skilsmässan mellan människan och våra levnadsbetingelser, kapitalismens huvudsakliga förutsättning och resultat. Vi blir kort sagt under kapitalismens främmande inför oss själva, vårt arbete, naturen, andra människor och hela det samhälle vi lever i. Allt ter sig vara ogripbart och ”utom kontroll”.

Just frågan om arbetets omänskliga karaktär är särskilt intressant då Marx betraktar arbetet som det huvudsakliga kännetecknet för människan. Människan förhåller sig aktivt till naturen, vi betar inte på ängar, vi sår, för att skörda för att sedan förädla. Under kapitalismen förvandlas dock arbetet från att vara ett uttryck för vilka vi är till ett uttryck för vilka vi inte är. Arbetet blir inte ett uttryck för livet utan en uppoffring av livet. I Lönearbete och kapital, uttrycker Marx detta i följande målande beskrivning:

”[Arbetaren] räknar inte arbetet självt som en del av sitt liv; det är snarast en uppoffring av livet. Det är en vara han har sålt till någon annan. Produkten av hans aktivitet är därför heller inte syftet med hans aktivitet. Vad han producerar för sig själv är inte det silke han väver, inte guldet han hämtar ur gruvschaktet, inte palatset han bygger. Det han producerar är lönen; och silke, guld och palats sönderdelas för honom i en specifik kvantitet av livsförnödenheter … Och [för] den arbetare som under tolv timmar väver, spinner, borrar, vänder, bygger, gräver, bryter sten, bär murbruk och så vidare. – ses dessa tolv timmar av honom som ett uttryck för livet, som livet? Precis tvärt om. Livet börjar för honom där denna aktivitet slutar, vid middagsbordet, på krogen, i sängen. De tolv timmar av arbete … har ingen mening för honom som väveri, spinneri, borrning och så vidare, utan endast som inkomster som gör det möjligt för honom att sätta sig vid middagsbordet, gå på krogen, och gå till sängs.”

Bara begreppet ”fritid” ger Marx rätt i detta. Då den dummaste av människor ändå kan inse att om det existerar en fri tid, kan denna fria tid endast existera i relation till en annan tid, en ofri tid.

Med detta följer också insikten om lönearbetets karaktär av löneslaveri. Socialismens uppgift blir att återge arbetet dess mänskliga karaktär, konkret uttryckt i löneslaveriets avskaffande.

Med denna genomgång har vi nu utrett vad jag anser vara de väsentligaste karaktärsdragen för det kapitalistiska produktionssättet. Vi vet nu så att säga vad vi har att avskaffa. Låt oss därmed övergå till Marx slutsatser om det borgerliga samhällets egna inneboende motsättningar. Varför löneslaveriets avskaffande inte bara är det naturliga målet för oss som tvingas leva under dess alienerade och omänskliga förhållanden, utan även varför det är en nödvändig utgång och följd av kapitalismens egen utveckling. Kort sagt, varför skapar kapitalismen själv sin egen undergång och hur förbereder den sitt eget ersättande med socialismen som ett helt annat produktionssätt?

Socialismens vetenskapliga grundvalar
Jag nämnde tidigare att kapitalismens stegring av det samhälleliga arbetets produktivitet utgjorde dess viktigaste egenskap, sett ur socialistisk synvinkel, faktiskt viktigare än kapitalismens exploaterande karaktär.

För att kunna förklara detta måste vi först reda ut två centrala begrepp. Det ena är produktivkrafter det andra är produktionsförhållanden.

Produktivkrafter avser människans förmåga att producera, dvs. våra verktyg, maskiner, kunskap, arbetsorganisation och teknologi. Viktigt att inte glömma är att av alla produktivkrafter är den arbetande människan själv den viktigaste, utan vilken inga maskiner eller verktyg kan arbeta eller ens existera.

Med produktionsförhållanden avser Marx hur produktionen sker, hur den organiseras och efter vilken drivkraft den äger rum. I fallet med de kapitalistiska produktionsförhållandena innebär det; varuproduktion, privatägande av produktionsmedlen, lönearbete, alienation och exploatering. Med andra ord beskriver produktionsförhållandena ett klassamhälles klassrelationer.

Tillsammans bildar produktivkrafter och produktionsförhållanden ett givet produktionssätt, ett samhällssystem.

Marx betraktar kapitalismens och alla tidigare klassamhällens största motsättning som en motsättning mellan just produktivkrafter och produktionsförhållanden. Vad vi nu vidrör är frågan om varför ett produktionssätt ersätts med ett annat, varför vi lever i kapitalismen som lönearbetare och inte fortfarande står på en åker som livegna bönder. Låt oss ta det feodala produktionssättets ersättande med det kapitalistiska som exempel.

I det döende feodala produktionssättet inleddes en stegring av produktivkrafternas utveckling. ”Nya” världar ”upptäcktes” och skatter rövades och samlades från de nya världarna. Samtidigt effektiviserades jordbruket genom skiften och införande av effektivare arbetsredskap och arbetskraft ”frigjordes” därigenom genom skilsmässan. Jordbruket började anta en kapitalistisk karaktär, dvs. grödor började odlas och boskap födas upp för att säljas som varor. Denna process skedde under feodalismens tusenåriga produktionsförhållanden som hette: livegenskap, skråväsende och med dessa följande kungamakt, adelsprivilegier och prästvälde.

Marx menar här att de feodala produktionsförhållandena med produktivkrafternas allt snabbare utveckling förvandlades till bojor, dömda att sprängas pga. av det samhälleliga arbetets utveckling. De stod som hinder för den ekonomiska utvecklingen, och de sprängdes för att lämna plats för nya, i detta fall kapitalistiska produktionsförhållanden, vilka istället utgjorde en hjälp för produktivkrafternas fortsatta utveckling. I denna bemärkelse bör man även betrakta kapitalismens uppkomst som något bra, då den utgör ett progressivt steg framåt i relation till feodalismen.

Marx betraktade dock aldrig denna process som en mekanisk process frånkopplad de människor som lever i de olika klassamhällena, tvärt om. Anton Pannekoek skriver i Olika riktningar inom arbetarrörelsen från 1909 att: ”alla produktionsförhållanden är mänskliga förhållanden.”
Denna ekonomiska process som jag ovan beskrivit sammanfaller därmed med människors agerande. Motsättningen mellan de växande produktivkrafternas revolt mot de feodala produktionsförhållandena tog sig uttryck i en klasskamp mellan det kring handel, kapitalistiskt jordbruk och manufaktur framväxande och revolutionära borgerskapet och den allt desperatare feodala överklassen med dess kungamakt, feodalherrar och prästerskap, hårt fastklamrande vid de gamla privilegierna. Det ena lägret representerade framtiden, det andra dåtiden. Det ena lägret var på förhand bestämt att segra över det andra då det hade den ekonomiska utvecklingen i ryggen.

Från feodalismens ruiner reste sig kapitalet, som ny social makt. Med dess nya ordning och framförallt med dess nya motsättningar, förkroppsligade i en motsats mellan det nu regerande borgerskapet och den ur skilsmässan födda och av alla produktionsmedel berövade moderna arbetarklassen ordnades redan vår tids sociala strid.

Den moderna kapitalismen är idag precis som den utdöende feodalismen en gång var, ett hinder för produktivkrafternas fortsatta utveckling. Istället för att frambringa nyttigheter, för att göra våra liv mindre komplicerade, frambringar den moderna kapitalismen onyttigheter som gör våra liv betydligt mer komplicerade. Massförstörelsevapen och miljöförstöring är lysande exempel på detta. Istället för att använda teknologi för att göra oss friare genom minskad arbetsbörda, används den för att göra oss ofriare genom ökad arbetsbörda å ena sidan och massarbetslöshet å andra sidan.

De produktionsförhållanden som det revolutionära borgerskapet upprättade för att frigöra produktivkrafterna har idag istället förvandlats till bojor, vars öde är det samma som för dess feodala föregångare.

Förutom motsättningen mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden står motsättningen mellan samhällelig produktion och kapitalistisk tillägnelse som central i den vetenskapliga socialismens analys.

Lättaste sättet att förklara denna motsättning inom kapitalismen är att betrakta den från dess uppkomst och framåt. Övergångsperioden mellan feodalt och kapitalistiskt produktionssätt brukar betecknas som den småskaliga varuproduktionens produktionssätt. Friedrich Engels förklarar detta produktionssätt på följande vis i sin skrift Socialismens utveckling från utopi till vetenskap från 1882:

”Före den kapitalistiska produktionen, alltså under medeltiden, rådde allmän smådrift, på grundval av arbetarnas privatäganderätt till sina produktionsmedel: den fria eller livegna småbondens åkerbruk, städernas hantverk. …
I varuproduktionen, sådan den utvecklats under medeltiden, kunde det alls inte bli fråga om vem arbetsprodukten tillhörde. Den enskilda producenten hade framställt den av råvaror, som i regel tillhörde honom och som han ofta själv producerat, med egna arbetsmedel och med eget handarbetet eller med tillhjälp av sin familj. Han behövde alls inte först tillägna sig den, den tillhörde honom helt naturligt. Äganderätten till produkten vilade alltså på eget arbete.”

Med den historiska skilsmässans fullföljande berövades dessa producenter sina produktionsmedel som koncentrerades i kapitalisternas händer, produktionen antog en samhällelig karaktär. Den kunde inte längre föras av enskilda individer, den kapitalistiska produktionen förutsätter ett kollektiv som arbetar efter strikt arbetsdelning. Ingen kan under kapitalistisk produktion säga att ”detta är min produkt” då ett otaligt antal arbetare, i olika led har producerat olika delar av en och samma produkt. Vad som däremot förblev detsamma var det privata tillägnandet av produktionsresultatet, detta genom att kapitalisterna lagt beslag på produktionsmedlen. Men istället för att tillägna sig produkten av eget arbete, bygger den kapitalistiska tillägnelseformen på tillägnande av resultatet av främmande arbete, av andras arbete.

Denna motsättning, alltså mellan den småskaliga varuproduktionens privata tillägnelseform och produktionens samhälleliga karaktär under den moderna kapitalismen tar form av en motsättning mellan kapitalistklass och arbetarklass.

För varje år kapitalismen har härskat har produktionens samhälleliga karaktär ökat. All produktion ter sig vara sammanflätad till en, till en samhällsproduktion. En nedgång i en bransch medför snabbt en nedgång i en annan. Detta faktum står i direkt konflikt med tillägnelsens privata karaktär.

Detta innebär att denna motsättning hamnar i allt tydligare ljus och skärps allt mer ju mer kapitalismen utvecklas. Särskilt med kapitalismens tredje inneboende motsättning, dess förmåga att sätta sina egna mekanismer ur spel genom periodiskt återkommande kriser. Något vi det senaste året fått äran att uppleva.

Kortfattat kan kriserna beskrivas som två saker. Dels ett resultat av tvånget att ackumulera kapital men även som en förutsättning för fortsatt kapitalackumulation.

Kapitalackumulationen och konkurrensen mellan de olika kapitalen i denna kamp, resulterar som vi tidigare behandlade i en ständig stegring av det samhälleliga arbetets produktivitet. Problematiken här är att i ett produktionssätt baserat på varuproduktion måste så klart alla varor säljas. Värdena skapas inte på marknaden men är ändå beroende av att de finner köpare, annars kan inte det producerade mervärdet förvandlas till kapital. Problemet är lätt att identifiera i det att produktionen växer snabbare än marknaderna, och når sitt mottryck i den allt mer eftersläntrande konsumtionen.

Se på vår nuvarande kris som exempel. Tro fan att GM och Chrysler har problem, hur många biljävlar skall vi ha egentligen? De har ju producerat mer bilar än vad de kan sälja.

Detta ger den kapitalistiska krisen formen av en överproduktionskris. Kapitalet har skapat en för stor rikedom, för stor för att den skall kunna användas till att utöka rikedomen. Det har producerat för mycket varor för att kunna sälja dem, i varje fall till vinstgivande priser.

Krisen fyller därför funktionen att förinta den existerande överproduktionen, men inte bara de överflödiga varorna utan även överflödiga produktionsmedel. Därmed skapas ny förutsättning för ny kapitalackumulation. Kriserna kan liknas vid en skogsbrand, som när snåren och träden vuxit sig för täta rensar, dödar och därmed lämnar plats för nytt liv i den pyrande askan.

Kapitalets främsta medel för att bromsa den annalkande krisen är att antingen utöka utsugningen av den levande arbetskraften antingen genom att som jag tidigare nämnde sänka betalningen för varan arbetskraft eller att förlänga arbetsdagen. Ett annat sätt för kapitalet att bromsa sina kriser är att finna nya marknader för att kapitalackumulation. Ett exempel på detta i vår tid är privatiseringar av välfärdsområden i offentlig sektor. Inget av dessa tillvägagångssätt räddar dock kapitalet från sig själv, de kan endast fördröja den nödvändiga kraschen.

Nu har vi gått igenom tre ekonomiska fenomen i den kapitalistiska verkligheten, alla är de förutsättningar och resultat för produktionssättet självt. Bredvid dessa och genom dem existerar den hela tiden pågående klasskampen mellan arbete och kapital. Som jag tidigare sagt, har alla dessa ekonomiska motsättningar funktionen att hela tiden stegra klasskampen. Ta frågan om motsättningen mellan produktionens samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen som exempel. Hur nära ligger inte frågeställningen: ”Vad fan skall vi med dem (kapitalisterna) till, varför skall vår produktion styras efter deras vinst och inte efter våra behov?” Denna motsättning får sin tydligaste skärpa genom kriserna, då vi tvingas in i massfattigdom genom massarbetslöshet, och hårdare utslitning genom den ökade exploateringen. Vi blir fattiga för att de är för rika. Hur perverst är inte det?

I alla tidigare klassamhällen har kriser förekommit, dock alltid pga. brist. Brist på arbetskraft pga. sjukdomar och epidemier, brist på livsmedel pga. torka eller missväxt. I det borgerliga samhället beror kriserna på överflöd. Kopplingen att se att vi lika gärna kan ta över hela skiten och organisera vår produktion efter våra behov och våra målsättningar ligger hela tiden inom räckhåll. Socialismen innebär egentligen inget annat än att den kapitalistiska produktionens karaktär av att vara samhällelig erkänns genom att även ge tillägnelsen av produktionsresultatet en samhällelig karaktär.

Så låt oss återkomma till detta, till kapitalismens avskaffande i del två när vi behandlar socialismens konkreta uttryck i den socialistiska arbetarrörelsen. Innan dess måste vi först i korthet utreda vad socialismen är och framförallt vad den inte är.

Vad är ett socialistiskt produktionssätt?
Vi skall precis som Marx själv uttryckte det avhålla oss ifrån att ”koka recept för framtidens soppkök” med andra ord, vi skall inte rita upp en plan för socialismen organisering. Detta av den enkla anledningen att vi inte kan göra detta. Ingen liberal borgare hade den perfekta planen över kapitalismens organisering, det behövdes inte, vi sitter ju här i löneslaveriets alienation ändå. Nog kan vi konstatera att kapitalismen genomfördes utan en smart plan eller kalkyl. Vad kan vi då göra? Jo vi kan se vad socialismen principiellt måste innehålla.

Socialismen måste betraktas som ett helt annat produktionssätt, väsensskilt från det nuvarande borgerliga produktionssättet. Socialismen är därmed inte en ”mer demokratisk” form av kapitalism som många sk. socialister ofta försöker få det till. Att säga det är ungefär som att beskriva kapitalismen som en mer ”demokratisk feodalism”. Vilket vi vet att det inte är, kapitalismen är något helt annat än feodalismen, det samma gäller socialismen.

Med att beskriva socialismen som ett helt annat produktionssätt vill jag helt enkelt ha sagt att kapitalismens avskaffande och ersättande med socialismen inte är en fråga om små korrigeringar i marginalen. Socialismen måste som ett helt annat produktionssätt ha helt andra drivkrafter och former för samhällsproduktionen.

Konkret uttryckt måste socialismen innebär kapitalackumulationens och privategendomens upphävande och därmed även varuproduktionens, lönearbetets och alienationens upphävande. Socialismen innebär som jag tidigare uttryckte att produktionens samhälleliga karaktär erkänns genom att även tillägnelsen ges en samhällelig eller kollektiv karaktär. Detta sker genom kapitalackumulationens avskaffas som produktionens drivkraft. Istället för att producera efter kapitalets vinst skall vi producera efter våra behov. Detta förutsätter som sagt privategendomens avskaffande. När vi socialister pratar om privategendomens upphävande pratar vi alltså om avskaffandet av kapitalistklassens klassmonopol till de samhälleliga produktionsmedlen. Inte hurvida Stellan skall få äga sin celtickeps eller inte. Frågan rör de naturtillgångar och produktionsmedel som använts genom hela kepsens produktionsprocess.

Ofta beskrivs socialismen som ett förstatligande av produktionsmedlen. Detta synsätt leder till komplicerade slutsatser då jag och förhoppningsvis även ni har svårt betrakta Sverige under andra världskriget, Frankrike efter andra världskriget och framförallt nazityskland som socialism. Alla tre förstatligade om inte alla så de väsentligaste produktionsmedlen i respektive land, men jag får då trots detta inte associationer till Hitlers Tredjerike när någon säger socialism. Missförståndet: Förstatligande = socialism punkt slut, blir lätt att se igenom utifrån dessa exempel.

När Marx skriver att arbetarklassen skal ifrånta kapitalistklassen dess ägande av produktionsmedlen och koncentrera dem i statens händer, syftar han inte på den nuvarande borgerliga staten utan på en annan form av stat. Marx och Engels menade att arbetarklassen måste störta den borgerliga staten och ersätta den med sin egen. Den socialistiska statens huvuduppgift är att vittra bort, att avskaffa sig själv genom att med produktivkrafternas utveckling helt enkelt bli överflödig. Jag kommer dock inte behandla denna fråga mer än så här idag. Staten kan vi diskutera en annan gång, tiden detta kräver saknar vi idag.

I vilket fall, när socialister talar om att staten skall äga produktionsmedlen syftar vi på en annan stat än den nuvarande. I de tre exempel av kapitalistisk planhushållning med statligt ägande jag använde, fortsatte kapitalackumulationen stå som produktionens mål och drivkraft. Dessa exempel visar kort sagt, att den borgerliga staten kan agera som en enda stor kapitalist lika väl som kapitalistklassens individer, det är helt enkelt bara en fråga om vad som passar kapitalistklassens intressen bäst under en given historisk epok. När det kommer till att exploatera den levande arbetskraften i jakten efter mervärde är staten många gånger en mer effektiv blodsugare.

Sammanfattande: Socialismen innebär inte bara förstatligande av produktionsmedlen, utan förstatligande av produktionsmedlen i en annan stat och detta för att ersätta kapitalackumulationen med producenternas behov som drivkraft för produtktionen. Med upphävandet av den privata äganderätten till produktionsmedlen och kapitalackumulationen avskaffas också varuproduktionen. Produktionsresultatet upphör att vara varor, stolen som jag sitter på eller bilen jag kör får istället ett värde som just stol att sitta på och bil att transportera mig med, istället för att vara bytesvärden uttryckta i andra varors värde.

Detta för oss vidare till ett annat missförstånd, att socialismen skulle innebär att alla tjänar lika mycket. Socialismen innebär snarare att ingen tjänar något, socialismen är lönearbetets avskaffande.

I Ekonomiska och filosofiska manuskripten från 1844, skriver Marx:

”En påtvingad höjning av löner… skulle därför inte vara något annat än bättre betalning för slaven och skulle inte återvinna varken för arbetaren eller arbetet mänsklig status eller värdighet. Verkligen, även jämlika löner, … överför bara detta förhållande mellan dagens arbetare och arbetet till alla arbetares relation till arbetet. Samhället ses då som en abstrakt kapitalist.

Löner är en direkt konsekvens av alienerat arbete och alienerat arbete är en direkt konsekvens av privat egendom. Den enes undergång måste därför innebära den andres också.”

När produktionsmedlen inte längre är privat egendom och kapital utan samhällsegendom och bara produktionsmedel, när produktionsresultaten inte längre är varor, när inget längre är varor, inte heller den levande arbetskraften, behöver arbetaren heller inte någon lön.

Inte ens idag lever vi av våra löner, ingen äter pengar eller lönespecifikationer, vi lever redan idag av produktionsresultat. Skillnaden idag under kapitalismen är att vi genom att inte äga några produktionsmedel behöver pengar för att kunna återförenas med produktionsresultaten.

Med ovan nämnda förändringar försvinner också alienationen. Vi kommer inte längre arbeta för andras syften utan istället våra egna och hela samhällets. Arbetet blir med detta återigen ett uttryck för livet, istället för en uppoffring av detsamma.

Slutligen vill jag också ta upp frågan om arbetsplikt för alla arbetsföra samhällsinvånare. Som vi ser efter denna genomgång är samhälleligt arbete en förutsättning för att ett samhälle överhuvudtaget skall kunna existera. Detta gäller även socialismen. Vad det rör sig om är avskaffandet av den kapitalistiska formen för produktion, inte produktionen i sig. Därför uttrycks även socialismen i den gamla goda dängan: den som inte arbetar, skall inte heller äta.

Vad vi här måste vara medvetna om är att vi redan idag har arbetsplikt. Vi får inte a-kassa om vi inte står till ”arbetsmarknadens förfogande” osv. Skillnaden är att i socialismen har vi plikt till ett arbetet befriat från alienation, där vi hela tiden ser den direkta nyttan med vårat arbete, där arbetets resultat också är sytet med själva aktiviteten.

Med den fortsatta stegring av produktivkrafternas utveckling som möjliggörs av deras befrielse från de kapitalistiska produktionsförhållandena, kan vi minska arbetsbördan ju mer teknologin går framåt. Något som är fullt logiskt när maskinerna förvandlats till hjälpmedel i våra händer istället för maktmedel i kapitalets händer. Vi skulle säkert kunna ha fyra timmars arbetsdag idag, med den nivå av teknologisk utveckling vi nått.

Alltså: Socialismen innebär kapitalackumulationens ersättande med behovets tillfredsställande som drivkraft för produktionen, att produktionens samhälleliga karaktär erkänns fullt ut genom samhälleligt ägande av produktionsmedlen, varuproduktionens upphävande, med detta även arbetskraftens upphävande som vara och själva lönearbetets och dess alienations avskaffande.

Den socialistiska arbetarrörelsen
Marx och Engels skriver i Kommunistiska manifestet från 1848 följande, efter en kort genomgång av den process vi nu gått igenom:

”De vapen med vilka bourgeoisin slagit feodalismen till marken, riktar sig nu mot bourgeoisin själv. Men bourgeoisin har inte bara smitt de vapen som ska bringa den döden; den har också frambringat de män som ska föra dessa vapen – de moderna arbetarna, proletärerna.
I samma utsträckning som bourgeoisin, dvs. kapitalet, utvecklas i samma utsträckning utvecklas proletariatet, de moderna arbetarnas klass, som bara lever så länge som de finner arbete och som bara finner arbete så länge som deras arbete önskas av kapitalet.”

Formerandet av arbetarrörelsen blir den naturliga konsekvensen av kapitalismens egna motsättningar, det är den naturliga reflexen hos den klass som var dag betalar kapitalets väldiga kalas genom löneslaveri, alienation, osäkerhet och massarbetslöshet.

Arbetarklassens kamp börjar dock aldrig som en kamp för socialismen, dvs den börjar inte som en kamp för kapitalismens avskaffande, inte som en kamp om allt. Den börjar istället som en kamp om något.

Det första naturliga steget i arbetarklassens kamp mot kapitalet sker kring själva exploateringen, som ett krav på bättre betalning för varan arbetskraft och en inskränkning av arbetsdagens längd.

Detta bottnar som jag behandlade i del ett av denna föreläsning, i klassmotsatsen mellan arbete och kapital. Arbetarna och kapitalisterna har motsatta klassintressen och står därmed ordnade mot varandra i två fientliga läger.

I denna första klasskamp – inte mot det faktum att arbetskraften är en vara utan mot dess skamligt låga betalning – utvecklas arbetarklassens första klassmedvetande. Arbetarna blir därmed medvetna om sin ställning som en klass i strid mot en annan klass.

Utgången ur denna första form av arbetarklassens kamp, och framförallt nederlagen i denna kamp är insikten om behovet av bildande av bestående fackföreningar, för att kunna hålla ut i strejker, avlöna organisatörer och funktionärer som bedriver den konstanta agitationen för organisationens utbredande och administrerar organisationens kassor.

Snart märker arbetarna dock att i denna strid förfogar kapitalistklassen över ett ständigt ess i rockärmen, nämligen makten över den borgerliga staten. Detta leder arbetarna till nödvändigheten av att även delta i den politiska striden. Den politiska striden är inte en strid mellan en viss yrkesgrupp arbetare mot kapitalister i samma bransch. Den politiska striden rör hela arbetarklassens intressen mot den gemensamma fienden kapitalet, inte mot ett specifikt kapital utan mot alla kapital. Det är en kamp mot hela kapitalistklassen och hela kapitalismen, en kamp för den politiska maktens erövring.

Om detta skriver Anton Pannekoek följande i Olika riktningar inom arbetarrörelsen:
”Men uppsätter arbetarklassen detta mål för sig, så måste den samtidigt göra klart för sig, på vad sätt den vill begagna sitt politiska herravälde, – den behöver ett framtidsprogram. Den inskit om kapitalismens väsen, som den förvärvar genom klasskampens erfarenheter lär den att det inte räcker med att bortskära enstaka utväxter av kapitalismen. Dess nöd beror på kapitalismens innersta väsen. … Dess intresse fordrar upphävande av kapitalismens grundvalar, detta produktionssystems omvälvning till socialismen. Dess livintresse sammanfaller med kapitalismens utvecklingstendenser.”

I samma skrift beskriver Pannekoek socialismen som ”den nödvändiga följden en arbetarklassens seger i klasskampen”. Denna enkla formulering innehåller en viktig poäng. Nämligen att socialismen i detta perspektiv blir klasskampens slutpunkt inte dess början. Något som så kallad radikal vänster sällan lyckats begripa. Men om socialismen inte kan vara den dagliga klasskampens omedelbara mål utan endast en utgång av en lång stridsperiod tvingas vi göra en skillnad mellan det omedelbara målet och kampens slutmål. Följande fråga uppkommer då: vad är klasskampens omedelbara mål och på vilket sätt hänger det samman med det socialistiska slutmålet?

Det omedelbara målet för varje klasstrid är ökande av arbetarklassens makt. Om detta skriver Pannekoek följande i samma skrift:

”… att allt mer höja alla proletärers klassmedvetande, att göra deras organisation stark, deras disciplin fastare är målet för all vår agitation, för alla våra strider. Däri består ökandet av arbetarklassens makt, försåvitt den beror av vår vilja. Däri består alltså klasskampens mål. Här har vi tillika måttstocken att bedöma vår taktik och alla våra handlingar: allt som ökar vår makt är gott och bringar oss närmare slutmålet, allt som minskar den är motsatsen.”

Utgår man från detta perspektiv inser man även det felaktiga i föreställningen om att den omedelbara kampen är en kamp för att genomdriva reformer. Socialismen är inte en oavbruten serie reformer, och varje tillkämpad reform är inte ett litet stycke socialism. Endast i den mån olika reformer stärker arbetarklassen makt utgör de en seger i kampen för socialismen. Målet är inte reformerna, reformer kan vara ett medel att uppnå målet, men målet är som sagt att hela tiden så att säga flytta fram rörelsens positioner.

Detta perspektiv, att sammanlänka de närliggande dagliga striderna med socialismen som slutmål är i mina ögon detta mest förnuftiga sätt att betrakta arbetarrörelsens sak utifrån. Detta perspektiv var också det man tillämpade i rörelsen barndom. Den tidiga socialdemokratin, vilken Pannekoek tillhörde var för kapitalismens ersättande med ett helt annat produktionssätt, men om detta mål var omöjligt för stunden på grund av arbetarklassens ännu otillräckliga makt skulle vi i varje fall se till att skaffa oss rösträtt, inte istället för socialismen utan som ett vapen och en plattform i den fortsatta kampen för socialismen.

Detta lysande sätt att se på klasskampen kom dock att gå förlorat ur arbetarrörelsen under 1900-talets utveckling. Istället för en rörelse i kamp i dagliga strider med målet satt på en grundläggande omdaning av produktionsförhållandena fick vi två rörelser. Den ena begränsad till den kapitalistiska välfärdsstaten, den andra kunde inte ställa annat än revolutionen på dagordningen.

Ansluter man sig till det perspektiv för vilket jag nu redogjort, kan man konstatera att den cementerade uppdelningen mellan reformistisk och revolutionär socialism, mellan dagskrav och framtidskrav är fullständigt överflödig, för att inte säga idiotisk. Det räcker gott och väl att vara socialist. Det finns ingen motsättning mellan sociala eller demokratiska reformer och socialism, de hänger samman.

Förövrigt finns det en ganska stark underton av idealism i uppdelningen mellan reformistisk och revolutionär socialism. Man framställer genom detta  formen för kapitalismens avskaffande som ett godtyckligt val. Problemet är att vi aldrig kan bestämma hur detta måste gå till, det bestäms alltid av våra motståndare.

Hur verkar då den socialistiska arbetarrörelsen?
Marx och Engels bekämpade under större delen av sitt verksamma liv alla strömningar inom sin tids socialistiska rörelse som förordade terror eller kupper som kampmetod. De hävdade bestämt att arbetarklassen endast kunde flytta fram sina positioner och hota kapitalismen genom öppen masskamp. Denna hållning har flera orsaker varav den mest uppenbara är att arbetarklassens makt vilar i dess antal och ekonomiska betydelse, därför måste klassen själv agera i sin egen klasskamp, för att dess makt också skall kunna utvecklas.

Den brett använda men sällan i praktiken förstådda formuleringen: ”arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk” uttrycker just detta. Med denna principiella hållning gjorde Marx och Engels upp med sina revolutionära föregångare i den vänster som fötts ur den franska revolutionens revolutionära småborgerskap. I motsats till dessa slutna grupper och sällskap ställde Marx två organisationsformer. Den ena var fackföreningen som arbetarklassens grundorganisation och den andra var arbetarklassens, i relation till andra partier oberoende massparti.

Denna hållning kan lätt förklaras på följande vis. Om vi på allvar menar att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk, då har vi ingen nytta av varken individuell terror eller statskuppsförsök. Dessa kampmetoder ställer klassen åt sidan och låter de hängivna individerna agera i dess ställe. Detta medför att en sådan taktik som sagt aldrig kan utveckla vare sig arbetarklassens klassmedvetande eller dess organisation, då denna utveckling endast kan ske som ett barn av klassens egen kamp. Dessa kampmetoder kan därmed aldrig stärka arbetarklassens makt, de försvagar den snarare.

Den individuella terrorn behöver inte ens arbetarklassen, den stödjer sig istället på fåtalets hängivenhet och ”mod”. Detta ger den individuella terrorn också dess karaktär av att vara ett missfoster av en borgerlig världsbild, där individen står i centrum snarare än klassen. Jag kan lova er kamrater, hade vi kunnat avskaffa kapitalismen genom att knäpp rätt kapitalister hade saken varit fixad för länge länge sedan. Är ni med på resonemanget?

Jag tänkte avsluta min föreläsning här med ett bra sammanfattande citat av vad den socialistiska arbetarrörelsen har att syssla med:

”Socialdemokrati, det är: politisk och yrkesmässig organisation av arbetarklassen, kamp under sträng disciplin mot kapitalet, utbredning av ekonomiska kunskaper bland massan, parlamentarisk verksamhet av kritisk och agitatorisk art, reformarbete efter vissa bestämda metoder, varigenom en social revolution förberedes och underlättas.”

Japp, citatet är hämtat från en artikel i tidningen Arbetet, från den 30 mars, 1892, skriven av Axel Danielsson.

Tack för att ni kom hit, stannade kvar och lyssnade!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER