RSS

Arbetslinje? Pyttsan! – Daniel Ankarloo

Man måste ändå beundra uppfinningsrikedomen. Den som alliansregeringen nu håller på med. Valet, säger regeringen, står mellan alliansens ”arbetslinje” och den rödgröna motalliansens ”bidragslinje”.Trots ett relativt arbetslöshetstal på nästan 9 procent år 2009 lyckas Reinfeldt och hans anhang med tricket att framställa sig som en regering för arbete. Underförstått andas förment förnyelse och framåtblickande å ena sidan – från regeringen. Å den andra sidan står de rödgröna för ”återställare” och ”bidragslinje”. Den politik som under 1970- och 80-talen ledde oss in i det ”bidragsberoende”, skattehöjande samhället av en ”ofantlig sektor” och av ”bidrag i stället för arbete”. ”Det galna 70-talet”, som en av DN:s ledarskribenter skrev för några månader sedan. Mot detta står nu regeringens arbetslinje. Men hur är det? Vilken är perioden av ökad sysselsättning och fler i arbete? Och vilken är perioden av minskad sysselsättning och färre i arbete?

En enkel vandring i statistiken talar sitt tydliga språk.

Tabell 1: Antalet sysselsatta, årsmedeltal (1000-tal), 16-64 år

1970 3 817 sysselsatta
1990 4 485 sysselsatta
2009 4 381 sysselsatta
Källa: www.ekonomifakta.se

Som vi lätt kan konstatera ökade antalet sysselsatta mellan 1970 och 1990 med 668 000 personer. Som kan visas, förklaras detta i mångt och mycket med kvinnors ökande inträde på arbetsmarknaden och med den offentliga sektorns sysselsättningsexpansion, framför allt under 1970-talet. Men oavsett det – fler i arbete på lönarbetsmarknaden med ”egen försörjning” blev det i alla fall.

Mellan 1990 och 2009 minskar tvärtom antalet sysselsatta i gruppen 16-64 år med 100 000 personer.

Men för att kunna jämföra antalet sysselsatta över tid, måste också de sysselsatta relateras till det som i statistiken kallas ”antalet i arbetskraften” och dess förändring över tid. Problemet med det är att ”antalet i arbetkraften” är ett synnerligen föränderligt mått – relaterat till just antalet sysselsatta och tillgången till arbete i ekonomin som helhet.

Studerande räknas till exempel inte till arbetskraften – förutom de studerande som också söker arbete. De senare räknas numera. Men både antalet studerande över tid (som vi såg till exempel under 1990-talets utbildningsexpansion) och andelen av dem som faktiskt söker arbete vid sidan om sina studier kan i sin tur bero på och därmed samvariera med antalet arbeten. Ju svårare att få arbete – desto fler studerande, och tvärtom. Ju sämre studiemedel – och ju lägre studietakt, desto fler studenter söker arbete vid sidan om. Det är också ett allt vanligare fenomen efter 90-talets utbildningsexpansion.

I ”arbetskraften” räknas också endast de som ”söker arbete”, eller ”velat söka arbete” och ”står till arbetsmarknadens förfogande”. Men även det antalet kan tänkas samvariera med antalet arbeten att söka i ekonomin. Ju färre jobb, desto mindre lönt att söka – och vice versa.

För att undvika detta problem, väljer jag helt enkelt nedan en mycket enklare referens till att avgöra huruvida antalet sysselsatta i relativa termer har ökat eller minskat över tid. Jag relaterar sysselsättningstalet till alla i åldergruppen som är ”i arbetsför ålder” vid varje given tidpunkt. Den är nämligen oberoende av konjunktur i övrigt.

För jämförbarheten skull inskränker jag dessutom jämförelsen till åldersgruppen 18-64 år, dels för att endast den statistiken är enkelt tillgänglig på SCB:s hemsida över tid, dels för att sedan 1990 är i princip treårig gymnasieutbildning ett obligatorium. Och ”antalet i arbetskraften” från 65 år och över är (och ska vara) låg i förhållande till åldergruppen som helhet. Så även om jämförelsen inte blir exakt, menar jag att den duger mycket väl för att påvisa trender.

Antalet individer i arbetsför ålder (18-64) över tid (1000-tal)
1970 4 961
1990 5 185
2009 5 729
Källa: SCB: http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____26040.aspx

Det som kanske förvånar en del – med tanke på alla larmrapporter om hur en allt mindre del av befolkningen i arbetsför ålder måste ”försörja allt fler” i ”icke-arbetsför ålder” framöver – är att ökningen i antal personer i åldergruppen 18-64 år var betydligt högre i absoluta tal (544 000 personer) mellan perioden 1990-2009 än för 1970-1990 (224 000 personer). Det har sin orsak i att även om gruppen över 65 år kontinuerligt ökar över tid, så sjönk antalet personer under 18 år från 1970-1990 med cirka 150 000 personer trots en total befolkningsökning på drygt 400 000 personer under tidsperioden. Det absoluta antalet personer i ålder 0-17 är i dag ungefär samma som 1970.

”Den ökande försörjningsbördan” har man ju under en lång tid talat om. Hur andelen i den arbetsföra befolkningen blir relativt sett färre och de i icke-arbetsför ålder, som måste försörjas av detta arbete, blir allt fler. Dystra framtidsutiskter. ”Det demografiska problemet” eller ”ålderschocken” som man under åtminstone tio-femton år har varnat för. Det lustiga är att om vi räknar de som är 0-17 år, respektive de som över 65 år, som ”i icke arbetsför ålder” och relaterar dem till den ”arbetsföra befolkningen” mellan 18-64 år, är kvoten över de senaste fyrtio åren i princip konstant! År 1970 var 61,4 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder”, 1990 var 61,2 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder” och 2009 var 61,3 procent av befolkningen i ”arbetsför ålder”.

Det avgörande över tid tycks därför inte vara andelen av befolkningen som är i ”arbetsför ålder”, utan hur många av dem som faktiskt är sysselsatta vid varje given tidpunkt. Följande tabell visar antal faktiskt sysselsatta i procent av åldersgruppen i ”arbetsför ålder”.

Andel sysselsatta (16-64 år) relativt befolkning (18-64 år), procent
1970 76,9 procent
1990 86,0 procent
2009 76,5 procent
Källa: se tabellerna 1 och 2 ovan. Egna beräkningar.

Siffrorna talar sitt tydliga språk. I termer av relativ sysselsättning framstår perioden 1970-1990 som något av en forcerad ”arbetslinje”, jämfört med perioden därefter. Och detta trots att vi sedan 1990 begåvats med en ”århundradets skattereform”, som skulle ”stimulera till arbete”. Och 1991 inledde regeringen Bildt den ”valfrihetsrevolution” av avregleringar och privatiseringar av offentlig verksamhet och välfärdsproduktion, som sorgligt nog de S-ledda regeringarna 1994-2006 mer än beredvilligt understött och byggt vidare på. Och det skulle ju också ge fler nya arbeten, sa man. Och ”arbetslinje” var det ju. Eller? Resultat. En sysselsättningsgradsminskning på nästan 10 procentenheter. Nu är den till och med lite lägre än 1970.

Och ”det galna 70-talet”? Och 1980-talet, som beskrivits som ett förlorat årtionde? Ja, under de två decennierna ökade sysselsättningen relativt den arbetsföra befolkningen med just 10 procentenheter. Är det konstigt man kan bli ”nostalgisk”? Men det var inte det frågan gällde – utan ”arbetslinjen”. Vilken tjugoårsperiod av de båda kan räknas som utbyggandet av en sådan? Svaret tycks givet. Men det är inte det som Reinfeldt och alla skattereforms- och privatiseringsivrare har skyltat med.

I själva verket ser vi att perioden mellan 1970-1990 kännetecknas av både en kraftig sysselsättningsökning, och samtdigt en kontinuerligt höjd skattekvot, en expansion av den offentliga konsumtionen (framför allt 1970-1980), ett expanderande socialförsäkringssystem (det regeringen kallar ”bidrag”). Som jag visat i min bok Marknadsmyter har sedan 1990, som andel av BNP, och trendmässigt, skattekvoten sjunkit, den offentliga konsumtionen minskat, samt socialförsäkringsutgifterna (”bidragen”) relativt sett minskat. Det har då också ackompanjerats av en minskad sysselsättningsgrad.

”Arbete i stället för bidrag”, säger borgarna. Vad vi kan se över de senaste fyrtio åren är i stället en första tjugoårsperiod 1970-1990, då vi både fick mer arbete och mer ”bidrag” samtidigt. Och därefter en tjugoårsperiod 1990-2010 då vi fick både mindre arbete och mindre ”bidrag” samtidigt.

Låt oss då också till slut titta på den senaste mandatperioden. Regeringen Reinfeldt skyltar under Almedalsveckan 2010 med att sysselsättningen under mandatperioden har ökat med 100 000 jobb.
Och det är sant att 31 april 2006 var 4 296 000 personer anställda medan 31 april 2010 var 4 389 000 personer sysselsatta, 93 000 fler i åldergruppen 16-64 år. Samtidigt bör vi betänka att befolkningsökningen i ”arbetsför ålder” (18-64 år) under tiden varit ännu större, motsvarande cirka 131 000 personer. Sysselsättningsökningen under mandatperioden motsvarar således inte ens befolkningsökningen ”i arbetsför ålder”. Och hur mycket jag än ogillar de S-ledda mandatperioderna 1994-2006 måste erkännas att under den tiden ökade antalet sysselsatta med 413 000 personer. Vilket är en högre sysselsättningsökningstakt än regeringen Reinfeldts.

Om antalet sysselsatta 16-64 år hade motsvarat 86 procent av befolkningen i gruppen 18-64 år som den gjorde år 1990, även vid årskiftet 2009/2010, då hade vi haft 4 927 000 sysselsatta. Det verkliga antalet sysselsatta är även i slutet av mandatperioden, i maj 2010, drygt en halv miljon färre än så!

”Arbetslinje”, säger borgarna.
Pyttsan!, säger jag

Daniel Ankarloo
Lektor i socialt arbete, Malmö Högskola och författare till Marknadsmyter (ETC Förlag).

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER