RSS

Om valet, nyliberalismen och arbetarrörelsen – Dan Persson

Den nyliberala period, vi nu genomlever, inleddes med valseger för Thatcher och Reagan och har haft en tydlig inriktning på att minimera all offentliga verksamheten i stat och kommun. Privata entreprenörer tar över vård, skola och omsorg och ser till att krama vinst ur skattepengar. Allt offentligt ägt skulle minimeras, genom utförsäljning av statliga företag och fastigheter, vilket gjorde att både stat och kommuner blev fattigare. Välfärd i offentlig regi ska nedmonteras.

Arbetarrörelsen har hela tiden varit huvudfienden för den nyliberala ideologin. Emellertid stannade inte denna ideologi hos borgerliga partier. Den trängde sig också in i de socialdemokratiska partierna. Storbritanniens
Labour blev till New Labour med populisten Tony Blair som ledare. Han lanserade sig som ”tough on crime” och fordrade respekt i skolan samt slog hårt mot ”anti socialt beteende”. Han förde i allt igenom en nyliberal ekonomisk politik. När den åldrande Margaret Thatcher fick frågan om vad som var hennes största politiska bedrift, svarade hon med två ord: ”New Labour”.

Socialistpartiets Lionel Jospin, franska statsminister mellan 1997-2002, privatiserade mest i hela Frankrikes historia och var den första från vänster som sänkte inkomstskatten för de rika.

Hela denna omsvängning från vänster till höger fejkas med vänsterretorik, enligt samma recept som Bill Clintons spinndoktor uppmanade honom att göra. Ta över motståndarens (George Bush sr) program, gör det till ditt eget, men behåll en språkligt progressiv beklädnad. Fredrik Reinfeldt gör samma sak,
fast startar från höger.

Eliten inom Sveriges socialdemokratiska parti var stora beundrare av Blair och hans husgud Anthony Giddens. De genomdrev också tidigt, samman med Folkpartiet, en skattereform 1991 som sänkte marginalskatt och halverade
bolagskatten. Finansieringen sköttes med hjälp av kraftiga momshöjningar. För tjänstemän och arbetare blev skattesänkningen oerhört liten eftersom de inte hade några höga marginalskatter. I stället fick de ”njuta” av
prisökningar på all konsumtion, vilket gjorde att konsumtionen sjönk och därmed sysselsättningen. Bolagen och höginkomsttagare blev vinnarna. Staten förlorade cirka 40 miljarder per år som följd av skattereformen. De utlovade dynamiska effekterna på allt från 10-40 miljarder uteblev helt. (Elmbrant 1993)

Skattesänkningar och utförsäljning av statliga företag har det gemensamma att båda gör staten fattigare. Mats Odells (kd) påstående att man säljer ut statlig egendom för att betala statskulden är absurd, en logisk kullerbytta.
Statsskulden ska nämligen balanseras med statens tillgångar. Gör man detta hade t.ex. svenska staten 2005 ett plus på 81 miljard. Således ingen nettoskuld, utan snarare en tillgång för staten på 81 miljard.

Både borgerliga och s-märkta regeringar privatiserar, sänker skatter, hotar med statsskulden, avreglerar med hänvisning till globaliseringen, vilket är ett annat ord för marknadsliberalism, av ideologiska skäl. Hela det politiska fältet har tryckts ihop, vilket ger utrymme för populistpartier med egna specialområden. Sverigedemokraterna är ett sådant, de centrerar alla politiska frågor kring en fråga, invandringen, hotet från muslimer.

Det finns inte någon som talar om klasskamp längre. Likväl pågår den och leds av överklassen som tjänar enorma summor på dagens tillstånd. År 2007 motsvarade en genomsnittlig direktörslön 51 årslöner för en industriarbetare. Ägandet av kapital är mer koncentrerat än någonsin.

Påståendet att vi alla sitter i samma båt är falskt. Vi sitter i olika båtar, varav den minsta båten har flest passagerare. Om vi struntar i solidariteten (t.ex. genom progressiv beskattning) riskerar många av dessa att drunkna.

Likaså pratet om vad som är bra för Sverige och det svenska folket är grundfalskt. Det enda vi har gemensamt är att vi bor på samma yta. Sverige är delat i olika klasser som har motstridiga intressen. Anställda vill hahögre lön, emedan arbetsköparen vill sänka den.

Nationell säkerhet betyder olika för olika människor, för överklassen kan det betyda stark militär och polismakt, medan det för underklassen kan betyda säker anställning, bra sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkringar, tak över huvudet, mat på bordet.

Folk hunsas, får leva på ett minimum av ersättningar, alternativt ingen alls, kastas mellan myndigheter och tjänstemän, tvingas utföra meningslösa sysslor i så kallad arbetsträning, när cancer sjuka blir friskförklarade av en tjänsteman trots läkares motsatta intyg, osv.

Varför är det så? Svaret från framför allt alliansen är att folk är lata, bluffar med sjukskrivningar, hungriga vargar jagar bättre. Emellertid har det motsatta blocket också fingrarna i syltburken och administrerat åtskilliga ”reformer” i samma riktning.

Socialdemokraterna samt alliansens partier har anpassat sin egen politik efter Sverigedemokraternas, såsom de tidigare gjorde efter Ny Demokrati. Endast tre år efter att Ian och Bert presenterade sin politik i utlänningsfrågan 1992, i ett 20-punkts program, hade alla utom en punkt genomförts.

Göran Perssons främsta argument till att inte ge de halvdöda apatiska flyktingbarnen amnesti, utan att fortsätta kasta ut dem riket, var att väljarna skulle vända sig till moderaterna och Sverigedemokraterna. (Tamas 2009) Persson legitimerade inte bara Sverigedemokraternas politik, han cementerar den.

Om vi inte ska få ett lika starkt populistparti som i Fremskrittspartiet i Norge gäller det att arbetarrörelsen omgående börjar prata och framför allt, handla i klasskampen.

I dag är de ideologiska skillnaderna mellan blocken obefintliga. Ändå är en röst på de rödgröna bättre, än de andra.

Dan Persson,
fastighetsskötare och oberoende skribent från Visby

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER