RSS

Kristoffer Jannas – Om bostadspolitik – eller brist på just nämnda (video)

sön, Sep 12, 2010

Tal

Tal hållet den under torgmöten på Spötorget i Västervik innan valet 2010 av Kristoffer Jannas, aktiv i Malmös lokalgrupp av Socialisterna.

Jag heter Kristoffer Jannas och är född och uppvuxen i Västervik. Numera är jag studerande och bosatt i bostadsbristens Malmö. Just ”bostadsbristens Malmö” skulle kunna bytas ut mot vilken annan större svensk stad som helst. Inte nog med att större delen av Sveriges befolkning är bosatta i kommuner som lider brist på bostäder, än värre är att HELA Sverige lider under avsaknaden av bostadspolitik. Byggs det – byggs det fel (dvs bostadsrätter som kräver insatser i form av lån, lån som många varken vill eller kan ta), byggs det hyresrätter – byggs det för dyrt i form av ”lyxiga hyresrätter” för en välbeställd medelklass som är vana att betala för ”det där lilla extra”. Samtidigt förfaller stora delar av minnet av en aktiv bostadspolitik, dvs bostäder byggda under miljonprogrammet, samman i brist på underhåll och p.g.a. giriga ägare – såväl kommunala som privata. Vad har egentligen hänt?

Talet är delat i två delar pga. dess längd. Detta är endast del ett.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet ökade befolkningen i Sveriges tre största städer explosionsartat. Befolkningen mer än tredubblades från 1850 till 1900, med extrem trångboddhet och miserabla levnadsförhållanden som resultat. Vad Ludvig ”Lubbe” Nordström 1938 visade i sin reportageserie om ”Lort-Sverige”, hade alltså varit ett faktum för stora delar av Sveriges befolkning under en längre tid. Denna reportageserie var ytterligare vatten på kvarn åt den åsikt som under 1930-talet börjat bli allt mer vedertagen; nämligen tron på staten som en viktig och aktiv aktör på bostadsmarknaden. Kommunerna och staten hade hittills mest ägnat sig åt olika tillfälliga krisåtgärder, men under 1930-talet bildades de första kommunala allmännyttiga bostadsföretagen som genomförde byggandet av de s.k. barnrikehusen med hjälp av lån från staten. Barnrikehusen var flerbostadshus med billiga hyror åt fattiga och barnrika familjer. Vad som räknades som allmännytta var att ett bostadsföretag hade begränsade aktieutdelningar och satt under kommunal kontroll, alltså var många privata aktörer med filantropiska motiv samt kooperativa organisationer byggare och förvaltare av dessa hus.

1942 infördes i samband med den rådande ekonomiska politiken bestående av lönestopp och priskontroll, även hyresregleringar som dessutom innefattade besittningsskydd. Besittningsskydd betyder att hyresgästen får bo kvar i sin lägenhet på obestämd tid, så länge denne inte missköter sig grovt. Definitionen av vad allmännyttan skulle vara sattes också nu – alltså ett bostadsbolag utan enskilt vinstsyfte, även om det skulle dröja ända till 1974 innan lagen krävde att de allmännyttiga bostadsföretagen både skulle vara kommunalt ägda och styrda. Detta gjordes i samma veva som regleringarna på bostadsmarknaden avskaffades 1975, vilket jag berättar mer om lite senare.

Efter krigets slut var bostadsbristen i Sverige fortfarande stor – och växande – samtidigt som standarden på bostäderna internationellt sett fortfarande var väldigt låg. Statens bostadspolitik intensifierades och utvidgades än mer: Bostadspolitiken blev en central del inom inte bara den allmänna sociala välfärdsfrågan, utan även inom den allmänna ekonomiska politiken.

”Goda bostäder åt alla” blev devisen under vilken man skulle bygga bort bostadsbristen och den dåliga standarden. Allmännyttan som hittills byggt främst åt de mindre bemedlade i samhället skulle nu bygga för alla. På så sätt undvek man det utpekande och stämplande av samhällets ekonomiskt sätt svagare grupper, samtidigt som en ekonomisk politik som riktade sig till alla skulle göra alla mer villiga att dela på kostnaderna. För de ekonomiskt svagare grupperna infördes i stället bostadsbidrag.

Allmännyttans ledande roll som byggare och förvaltare underströks genom extra förmånliga lån på ända upp till 100 procent av kostnaderna och även skattemässiga och stora räntemässiga fördelar gavs. Men det var inte bara hyresrätten och allmännyttan som premierades, utan det ekonomiska stödet gavs till alla bostadsproducenter oavsett upplåtelseformer. Förmånliga lån gavs även till kooperativa företag på upp till 95 procent och för övriga upp till 90 %. Dessa skillnader mellan kommunala och privata aktörer, fast med vissa nivåförändringar, kom att bestå ända fram till början av 1990-talet då de statliga bostadslånen avskaffades.

Trots ökad bostadsproduktion var takten fortfarande för låg för att kunna ge bostäder åt alla de människor som övergivit landsbygden för att få jobb i staden, till den arbetskraft från andra länder som strömmade till samt till 1940-talets stora barnkullar. Bostadsbyggnadsutredningen hade 1964 kommit fram till att mer än en miljon bostäder skulle behöva byggas. Samma år byggdes det uppemot 90 000 bostäder, men bostadssituationen var så pass allvarlig, att regeringen 1965 bestämde sig för att hjälpa till att skapa förutsättningarna för att kunna bygga uppemot 100 000 bostäder per år under en 10-års period, 1965-1974. Det s.k. miljonprogrammet skulle genomföras med stöd av staten som skulle ställa kapital och arbetskraft till byggnadssektorns förfogande.

1975 avskaffades de sista delarna av den hyresreglering som varit föremål för diskussion en längre tid till fördel för det s.k. bruksvärdesystemet som införts 1968 som dess ersättare.

Bruksvärdesystemet består av ett samspel mellan tre olika faktorer:

- 1. Bruksvärdeprincipen, som syftar till att trygga hyresgästernas besittningsskydd. Det görs genom en jämförelseprövning som bygger på principen att likvärdiga lägenheter ska ha lika hyra. Hyran ska enligt lag fastställas till ”skäligt belopp”.

- 2. Hyresförhandlingssystemet där parterna, alltså HGF och Fastighetsägarna inom ramen för förhandlingssystemet fastställer hyrorna.

- 3. Allmännyttans roll som förstahandsnorm (vid jämförelser), baserat på att företagen ska drivas enligt självkostnadsprincipen. Hyrorna för det allmännyttiga beståndet blir alltså ett sorts tak för hyrorna även i det privata hyresbeståndet. I praktiken har det kommit att betyda att hyresnivån i den privata hyresrätten inte får överstiga jämförelselägenhetens (i allmännyttan) med mer än högst 5 %.

Bruksvärdesystemet hade alltså inte som huvuduppgift att dämpa hyresutvecklingen, utan att säkra besittningsrätten som annars lätt kunnat ha satts ur spel genom kraftigt höjda hyror. Allmännyttan skulle, genom sin ledande position på bostadsmarknaden och sina självkostnadsbaserade hyror, fungera som styrande och återhållande på den allmänna hyresnivån.

I början av 1970-talet började däremot en avtrappning av unga hushåll, samtidigt som industrins behov av nyinflyttad arbetskraft minskade, detta som resultat av den världsomfattande strukturella kris, mer känd som oljekrisen.

Det allmännyttiga beståndet slogs med en allt större andel tomma lägenheter, och den kapitalreserv som hade behövts för att klara hyresförluster fanns inte, då de 100 %-iga lånen från staten och de egna tillgångarna som skjutits till hade byggts upp för att bygga bort bostadsunderskottet.

Medan byggnationen av flerbostadshus minskade drastiskt, ökade den istället för småhus som genom inflation, gynnsam beskattning och subventionssystemet blivit möjliga och direkt gynnsamma för många fler att köpa. Detta gällde i allra högsta grad för de barnfamiljer som varit en betydande andel av hyresgästerna i det allmänna bostadsbeståndet.

Det kvantitativt väldigt lyckade miljonprogrammet hade börjat kritiseras för sin monotona utformning och tekniska defekter och medan folk som kunde flyttade därifrån eller undvek att flytta in i miljonprogrammets lägenheter, befolkades dessa istället av hushåll som hade det särskilt svårt och blev också de lägenheter som stod till buds för många av de flyktinggrupper som började komma till Sverige. Den goda bostaden som inte skulle peka ut eller skilja på samhällsgrupper hade i praktiken fått funktionen av ett storskaligare barnrikehus eller fattighus. Flertalet utredningar tillsattes och 1974 följde ett riksdagsbeslut om bostadspolitik som skulle få bukt med främst den ökade sociala och etniska segregationen i miljonprogrammen.

Än en gång hoppades staten på de kommunala bostadsföretagen när de olika bostadspolitiska målen skulle uppfyllas, men de kommunala bostadsbolagen var uppbyggda och hade växt kring målet om storskalig och effektiv nyproduktion och hade stora problem att uppfylla de förväntningar om förvaltning och de varierande önskemål som fanns.

Sveriges allmännyttiga bostadsbolag (SABO) kom efter undersökningar och diskussioner 1981 fram till en ny förvaltningsfilosofi för allmännyttan där decentralisering, god finansiell förvaltning och bättre kontakt mellan hyresgäst och hyresvärd var ledorden. Ökad konkurrens och tomma lägenheter kom att prägla 80-talets allmännytta.

När Sverige fick en borgerlig regering 1991 såddes det första frö för de långtgående förändringar inom bostadspolitiken som man hade som mål. Det första som gjordes var att avskaffa bostadsdepartementet som hade inrättats 1974. Detta departement hade inrättats för att ge bostadsfrågorna en egen plats inom regeringen och att samordna dessa frågor inom en enhetlig organisation.

Det systemskifte som skedde på bostadsmarknaden under 90-talet fortsatte med nedskärningar och i vissa fall avvecklingar av de statliga stöden. De statliga bostadslånen avskaffades och räntebidragen inskränktes och minskade samtidigt som man gick från byggregler till föreskrifter. Målet var att ett tydligt marknadstänkande skulle införas, dvs mer ansvar och ekonomiskt risktagande för bostadsföretagen och de boende och mindre ansvar för staten.

Förändringen inleddes under de borgerliga regeringsåren och utstod hård kritik från socialdemokraterna. Men efter regeringsskiftet 1994 har socialdemokraterna i realiteten förvaltat samma förändring.

I och med regeringsskiftet 1990 övergavs den tro på att staten kunde – och skulle – spela en aktiv roll i bostadspolitiken, som ända sedan 1930-talet präglat svensk politik.

Under 2000-talet kan tre viktiga förändringar nämnas: Avskaffandet av räntebidraget för byggandet av hyresrätter 2006, vilket omgående fick stora negativa konsekvenser på byggandet (av hyresrätter). Avskaffandet av stopplagen 2007, en lag som infördes 2003 av den socialdemokratiska regeringen för att göra det svårt att omvandla allmännyttans bostäder till bostadsrätter. Den tredje förändringen faller in 2011 då man avskaffar de kommunala bolagen som hyresnormerande.

I dagens Sverige är bostadsfrågan en icke existerande fråga. De spår av bostadspolitik som ändå skymtas är gjorda av borgerliga fötter, vars enda mål är att sparka sönder resterna av den aktiva bostadspolitik som kom att växa fram under 1900-talet.  Lika goda kålsupare är socialdemokratin som sedan länge sett som sin största uppgift i samhället att förvalta de nedskärningar som borgerligheten genomför. Bostadsmarknaden är definitivt inget undantag.

Medan behovet av bostäder ökar, minskar byggtakten. Boverket bedömer att vi behöver bygga ca 38 000 bostäder om året 2008-2012, 2009 påbörjades ca 18 500. Så sent som 2006 påbörjades 41 500 bostäder, men efter det borgerliga avskaffandet av räntebidraget till byggandet av hyresrätter störtdök nybyggnationen.

Marknaden har aldrig innan och kommer heller aldrig i framtiden kunna – eller för den delen vilja – tillgodose folks behov och tillika rättighet till en god bostad till en rimlig kostnad. För att tillgodose denna till synes självklara rättighet krävs det investeringar i offentligt bostadsbyggande samtidigt som allmännyttan bevaras och utvecklas.

Tack för mig!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER