RSS

I stället för ”valanalys”: En utbölings betraktelse över det unika exemplet Socialisterna i Västervik – Daniel Ankarloo

mån, Sep 20, 2010

Texter, Världen runt omkring oss

Jag valvakade tillsammans med kamraterna i Socialisterna-Välfärdspartiet i Västervik under valnatten 2010. Vi fyllde Pub Torino i arbetarvalkretsen Johannesdal. Många som var där var ungdomar. En del av oss lite äldre. Och så en och annan veteran i arbetarrörelsen. Alla, förutom jag själv, med det gemensamt att de är vanliga arbetare och studenter, eller pensionärer från ett långt arbetsliv.

Daniel Ankarloo vid valvakan på Torino. Foto: nyttarbetarparti.se

Men inte bara västerviksbor var närvarande. Gäster från Malmö, som jag själv och några kamrater, Sundsvall, Linköping och Stockholm var på plats. Många av dem hade under hela dagen frivilligt ställt upp som valsedelsutdelare vid de olika vallokalerna. Endast Socialisterna i Västervik hade organisation nog och solidaritet hos sina medlemmar att under hela dagen fylla mer eller mindre alla vallokaler i kommunen med valarbetare under valdagen. De andra partierna var antingen helt frånvarande, eller endast sporadiskt närvarande vid vallokalerna. Det exempellösa arbetet av Socialisternas medlemmar under valdagen manar från en utböling som mig själv till respekt.

Valaktivisterna inleder valkampanjen. Foto: nyttarbetarparti.se

Vi hade förvisso stora förväntningar i Västervik. Även jag. Och även om dessa våra högt ställda förväntningar inte denna gång infriades, vill jag ändå, så här dagarna efter valet, från en utbölings horisont återupprepa hur jag menar ett Socialisterna i Västervik är unikt.

För det första får vi inte glömma, trots allt hårt arbete för en större framgång, att vi ändå ökade vårt väljarstöd i kommunen något. Vi behöll det erövrade mandatet från valet 2006. Vi stod helt enkelt fast.

Det innebär för de närmsta fyra åren att vår ordförande Johannes Regell även fortsättningsvis kan rösta emot varenda nedskärning i offentlig sektor som kommunledningen och fuskoppositionen i S-V-MP i kommunen kommer att försöka skyffla igenom.

Plakatuppsättning. Foto: nyttarbetarparti.se

Rösten och mandatet för vårt slagord ”Inga fler nedskärningar!” kommer med oförminskad styrka att kunna ljuda i Västerviks kommunfullmäktige. Att Johannes i övrigt kommer att läxa upp såväl kommunalrådet Hjalmarsson (M) som den tandlösa oppositionen så att de får sina fiskar varma, är för min del ställt bortom allt tvivel. Och om SD i kommunen skulle ha något att säga med sina två mandat, så får vi säkert chansen att inför öppen ridå avslöja deras dumheter också.

För det andra får vi inte glömma att valet år 2010 kommer att gå till historien som det mest reaktionära valet på nästa hundra år. Ja, inte sedan den allmänna rösträttens införande har valresultatet speglat en så grön-brun och närmast sörgårdsnationalistisk opinion som denna gång. Ett val där moderaterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet alla samtidigt går framåt, speglar på många sätt hur enkla och närmast inskränkta perspektiv har belönats i valet.

Modernismens och upplysningens företrädare, både inom borgerligheten och i arbetarrörelsen, har gått kraftigt bakåt. Den synvinkel på politiken som gäller enhet och universalism har både från höger och vänster under hela valrörelsen dränkts i simpla tudelningar av befolkningen och en djup moralism över deras beteenden. Arbete (bra) – bidrag (dåligt); privat sektor (bra) – offentlig sektor (dåligt); ”Svenskar” (bra) – ”invandrare” (dåligt); ”Invandrarbroms” (bra) – ”pensionsbroms” (dåligt); ”göra rätt för sig” (bra) – ”inte göra rätt för sig” (dåligt); ”hårdare straff” (bra) – ”flum” (dåligt); ”ordning och reda” (bra) – ”experiment” (dåligt).  Ja, exemplen på denna simpla retorik är hur många som helst. Och moderaterna har tillsammans med Sverigedemokraterna varit de allra värsta kålsuparna i denna simpla retorik.

Mer valplakat. Foto: nyttarbetarparti.se

Att vi i Socialisterna med vårt entydiga försvar för den generella, offentliga välfärden, och med vårt budskap om enhet i arbetarrörelsen, i ett sådant klimat ändå har lyckats stå emot denna reaktionära våg, är i sig en framgång. Medlemmarna och valarbetarna i Socialisterna-Välfärdspartiet kan stå med raka ryggar och huvudet högt, även efter detta val.

För det tredje är dynamiken hos Socialisterna helt annorlunda än för de allra flesta av arbetarrörelsens partier och organisationer i övrigt. Vänsterpartiet lyckades förvisso i just detta val stå emot riktigt bra. Och deras förlust i valet är synnerligen marginell. Å andra sidan pendlar nu vänsterpartiet sedan länge kring valresultat som gällde för VPK under den största delen av efterkrigstiden. Hela framflyttningen i väljaropinionen från Schymans tid är nu i princip utraderad. Och dynamiken är trots allt fortsatt nedåt.

Socialdemokraterna har gjort ett katastrofval. De är nu nere på siffror innan den allmänna rösträttens införande. Deras valkampanj var bedrövlig. Men den kan inte reduceras till Mona Sahlin eller någon annan företrädare. Socialdemokraternas tapp i väljaropinionen beror helt enkelt på att man aldrig kunde uttrycka ett fundamentalt annorlunda perspektiv på politiken och välfärdens villkor än Alliansen. Man spelade helt enkelt på samma planhalva, med samma grundläggande världsbild som Alliansen. Valet reducerades rent bokstavligen till två block inom samma ”reformutrymme”.

Flygbladsutdelning utan för speedwaymatch. Foto: nyttarbetarparti.se

Därmed reducerades hela den nationella valrörelsen till frågan ”Vem litar du på?” Och då vinner inte Sahlin och de rödgröna över Reinfeldt och Alliansen.

Socialisterna visar ändå tydligt en dynamik i motsatt riktning. Medlemsantalet ökar, vi går inte bakåt utan lite framåt i väljarstöd i Västerviks kommun. Och framför allt, till skillnad från både V och S, finns i Socialisterna i Västervik en stark och växande tendens till rörelse. Det opinions- och folkbildningsarbete i arbetarrörelsens organisationer och fackföreningarna, som Socialisterna har stått för, kommer att fortgå med stigande styrka även framöver. Vi är trots allt ingen valmaskin som dyker upp vart fjärde år. Socialisterna är, trots sin litenhet i det stora, främst en kraft i ständig rörelse.

Flygblad från cykel i bostadsområden. Foto: nyttarbetarparti.se

För det fjärde är Västevikssocialisterna den enda organiserade gren i den socialistiska arbetarrörelsen idag, som jag har träffat på under de senaste åren, där det råder en optimism och tanke om rörelse framåt. Det faktum att många av oss trots allt blev lite besvikna över utebliven framgång just denna gång, är i sig ett bevis på att vi tror att framgång är möjlig. Bevis på att vi tror att världen inte bara kan utan måste förändras. Och det här och nu. Om än i bara en sådan liten sak, som att i kommuner och landsting försöka försvara och bygga ut den offentliga välfärden, mot nedskärningsivrarna i de nu åtta riksdagsparterna i övrigt. Socialisterna är en rörelse av höjda ambitionsnivåer, i en tid då allt lägre förväntningar är det förhärskande i arbetarrörelsen och hos folkflertalet.

Socialisternas optimism och de närmast glödande blickar av tillförsikt, som jag möter hos västervikssocialisterna, är heller inte en desperationens, fåfängans eller slagordens optimism. Det är en reell och välgrundad optimism grundad på organisation och rörelse. Att vi ändå lyckades stå emot de reaktionära vindarna i årets val, är i det ljuset inte grund för minskade ambitioner och minskad tillförsikt – utan tvärtom.

Socialistisk agitation i välfärdsfrågan. Foto: nyttarbetarparti.se

Vi finner ingen som helst anledning att tro att vår slogan ”Inga fler nedskärningar”, skulle vara överstånden. Tvärtom. Se hur det har gått för dem som har vacklat i frågan. Det i Nässjö under mandatperioden ”kommunbärande” SAFE, med över 19 procent i väljarstöd år 2006, har mer eller mindre utraderats och förlorat nästan 75 procent av sina tidigare röster. De är nere på 5,6 procent av väljaropinionen – ett slag som jag inte tror de någonsin kommer att resa sig från. Personligen sörjer jag det öde kamraterna i SAFE har drabbats av. Men det bevisar också tesen att om man själv sätter sig i rodret i en kommun och skär ner i offentlig välfärd – då bestraffas man obönhörligen av den väljaropinion, som man tidigare erövrat med sitt motstånd mot just nedskärningar i välfärden.

Bokbord i centrala Västervik. Foto: nyttarbetarparti.se

Albert Einstein lär en gång har sagt: ”Livet är som att cykla – man måste hålla sig i rörelse för att vara i balans”. Jag tror det är så vi får se på denna valrörelse. Och det är i det ljuset jag menar att Socialisterna i Västervik förblir ett unikt exempel i svensk arbetarrörelse av idag. Jag säger inte detta av självhävdelse, ty det finns andra lokala exempel i lokalpolitiken på hur vänsterpartier har lyckats behålla sina mandat, till exempel Rättvisepartiet Socialisterna i Luleå och Haninge, samt Kommunistiska partiet i Lysekil och Gislaved. Men dessa partier är mycket äldre, och har så vitt jag förstår trots allt en mer förstelnad dynamik, än de mycket nyare och ungdomligt dynamiskare Socialisterna. Och jag kan i vilket fall inte bedöma dessa andra exempel.

Torgaktion i bostadsfrågan. Foto: nyttarbetarparti.se

Nej, jag har skrivit denna utbölings betraktelse över Socialisterna och valet 2010, som ett uttryck för den djupa respekt jag har fått för Socialisternas stora arbete, både innan och under valrörelsen. Ett opinionsarbete och ett slit i valrörelsen, som gjorde att vi lyckades stå fast. Att vi lyckades ”hålla balansen”. Och till de nu av valrörelsearbete utpumpade och emotionellt tömda kamraterna i Socialisterna vill jag därför rikta en påminnelse om att just i det här valet krävdes just så här mycket arbetarrörelse av er i Västervik för att hålla sig i balans. Och sant folkrörelsearbete i arbetarrörelsen är till sin natur långsiktigt och tålamodskrävande.

Foto: nyttarbetarparti.se

Så låt oss ta en kort stund till vila och eftertanke. Det är en ny dag imorgon. Och personligen kan jag inte nog uttrycka hur viktigt det har varit för mig att knyta kontakt med kamraterna i Västervikssocialisterna och i de andra orterna där socialistklubbar finnas i landet. Det gör att även jag, som i övrigt oftast anfäktas av djup pessimism om den svenska arbetarrörelsens och vänsterns nuvarande tillstånd, ändå kan se framtiden an med en gnutta av hopp. Västervik förblir ett unikt exempel. Och för det är jag tacksam.

Det var således en ynnest att valvaka med Socialisterna på PUB Torino i Västervik år 2010, i kamraters lag. Vi ses om fyra år. Samma tid – samma plats.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER