RSS

Socialismens bärare – Axel Danielsson

fre, Okt 15, 2010

Arbetarrörelsens klassiker, Texter

Det skulle inte vara klokt av den härskande klassen att i kampen mot den socialistiska arbetarrörelsen endast lita på bajonetterna, mitraljöserna och magasingevären. Visserligen är dessa kapitalets och klassväldets försvarsmedel fruktansvärda, men det råder det problemet med dem, att de skapas och förs just av dem, som skulle kunna få det infallet att vända om deras mynningar, och dessutom är det inte så säkert, att järn och bly i längden kan stoppa idéer. Socialismen är inte farlig genom sin fysiska utan genom sin idéella styrka. Den vädjar aldrig i första hand till våldet utan till tanken och mänsklighetskänslan, och när den drar fram över ett land, sker det trots kavalleri och gevärspipor, trots den fysiska maktens motstånd.

Socialismens egenskap att framför allt vara byggd på vetenskapliga undersökningar, som lett till orubbliga grundsatser beträffande samhällets utveckling och nödvändigheten av en social och politisk revolution, lär så småningom kapitalisterna och deras allierade, att agitatorerna måste motas på deras eget område, och att även vetenskapsmännen och pressen har sitt rent materiella värde.

Miljonärerna är inte de enda, som bli obehagligt berörda, när ordet socialism nämns. Kapitalet har allierade i många led, och det borgerliga samhället erbjuder ett lugnt och bekvämt liv för en hel klass av människor, vilka visserligen inte alla direkt exploaterar arbetet, men säkerligen alla lever av obetald arbetslön. Och inte alla är så kortsynta, att de inte inser socialismens nytta för flertalet, men nästan alla av dem, som tillhör fåtalet, begriper det obekväma i att uppoffra sin personliga fördel för det gemensammas väl.

Detta förklarar för oss det betydelsefulla faktum, att den stora hopen av lärda och författare tillhör socialismens motståndare. Deras synkrets är för trång för att låta dem höjas över sin klass, deras liv är för bekymmersfritt för att inte slappa deras omdömesförmåga och deras löner är för stora för att kunna förloras.

Och där lönerna är små, är fördomarna så mycket större.Vi får sålunda inte låta oss överraskas därav, att kapitalet i vidsträckt mening inte endast förfogar över sina köpta tjänsteandar i litteraturen, i pressen och rättsväsendet, utan har sitt bästa (och billigaste) stöd i den livvakt av frivilliga, som formerar sig i dess närhet, och bland vilka det inte saknas goda huvuden och ädla naturer, ty filistern[1] behöver varken vara dum eller skurkaktig, utan uppenbarar sig vanligen som ett mellanting mellan båda. Det får varken överraska eller nedslå oss, att vi finner talang och lärdom i bourgeoisins tjänst, då det hör till den mänskliga ordningen, att sanning och rätt till en början endast kan räkna med dem, som lider under lögnen och orätten.

Vilka är då de lidande? Är de så många, att de kan hoppas få sin vilja genomdriven? De utgör de nio tiondelarna av nationen. Det gäller endast att samla dem, att ge dem ett mål och mångdubbla deras styrka genom att förena dem. För närvarande är tiondelen mäktigare än de nio tiondelarna, då den är väl sammanhållen och disciplinerad, medveten om sina gemensamma intressen gentemot det påträngande flertalet, då detta endast erbjuder den ömkliga åsynen av en oordnad, förvirrad massa utan solidaritetskänsla och organisation, mest lik en boskapshjord, som den förste äventyrare med revolver i hand kan riva upp och skingra. Ett sådant folk är inte svårt att tvinga under oket och behärska för århundraden. Därtill behövs endast en smula djärvhet och kallblodighet.

Men om nyckeln till den sociala frågans lösning heter sammanslutning, vilka skall då sammansluta sig? Har alla, som kämpar med ekonomiskt betryck, samma intressen? Kan alla enas om ett mål och föras under en fana?

Svaret på dessa frågor måste under nuvarande förhållanden bli nej! Det behärskade folket självt är delat i klasser med skenbart eller verkligt motsatta intressen och strävanden. Det finns inte längre ens några rester kvar av den ursprungliga allmogen[2], vilken kände sig solidarisk gentemot ”herremännen”, gick i döden för sitt fosterland, rundklippte sitt hår, fruktade gud och ärade konungen. En sådan allmoge kunde finnas, så länge var och en eller de flesta av landets invånare hade en säker torva, som han fick kalla sin och slippa betynga med hypotesklån[3]. Men nu är den tiden förbi. Endast en bråkdel av befolkningen är självbesutten, och denna bråkdel är åter delad i småbönder, som släpar fram sitt liv på branten av ruinen, samt storbönder och godsägare, som fördyrar utsädet för de förra och beskatta hela svenska folkets livsmedel. Dessa bägge klasser äger tillsammans jorden, medan den övriga delen av landets rikedomar befinner sig i händerna på bourgeoisin (storborgarklassen), vilken bor i städerna eller vid sina industricentra i provinserna, överallt medförs en svans av småproducenter, handlande och tjänstemän. På detta sätt är den besittande klassen, eller sig så kallande, sammansatt. Sinsemellan har dess olika fraktioner motsatta existensintressen och råkar därför ofta i gräl om den obetalda arbetslönens fördelning, men blir strax vänner igen, så snart deras gemensamma intressen hotas nerifrån av den arbetande men obesuttna och egendomslösa klassen – det övervägande flertalet av folket.

Det är denna sistnämnda klass, som utgör föremålet för den socialistiska agitationen, emedan den överallt, så snart den tänker över sin ställning, lever under samma villkor och trycks ner av samma onda samt överallt har mer eller mindre starka skäl att önska en omgestaltning av samhällsförhållandena. Den har inga materiella intressen att skydda, ingenting att förlora, allt att vinna och kan därför utan att behöva ta kälkborgarens tusenfaldiga hänsyn bli socialismens bärare. Bli, vad den i själva verket genom utvecklingens tryck redan är, den revolutionära rörelsekraften i en omutlig vetenskaps och en ny tids tjänst. ”Endast den sanne tiggaren är den verklige kungen”, sa Lessing[4]. Endast den, som inte har fördelar att mista genom sanningens seger, kan helt frigöra sig från osanning och fördomar. Blott arbetaren är av naturen revolutionär.Då Sverige för alltid gick ur stormakternas familj, sedan den siste ”hjältekonungen”[5] stupat och folket blödde efter flera generationers oupphörliga krig, tvingades de härskande klasserna att släppa sin vinningslystnad lös på landets egna tillgångar i naturlig rikedomsmöjlighet och levande arbetskraft. Staten var ruinerad, de ohyggliga och moraliskt förkastliga krigen hade utsugit landet till det yttersta och decimerat dess befolkning utan att lämna kvar något i materiell ersättning för det gjutna blodet och de framburna offren, ty alla de erövrade provinserna[6] förlorades ända till den sista fotsbredden mark lika hastigt som de ”förvärvats”. Nationen var bankrutt. Blott krigisk ”ära” och ”stora” minnen fanns i överflöd. Ur denna kris gick Sverige in i industriländernas led. Nästan vid samma tid som maskinen började göra revolution inom den engelska produktionen, till en början inom vävnads- och spinnmanufakturen, införde Jonas Ahlströmer[7] fabriksväsendet i Sverige. Detta skedde i mitten av förra århundradet. Härmed begynner egentligen först kapitalets era i vårt land. Nu blev snart den gamla kastindelningen i adel, präster, borgare och bönder uppriven ända in i sin rot, och de båda nya klasserna: bourgeoisi (kapitalistklass) och proletariat (lönarbetarklass) trädde med allt större bestämdhet i förgrunden.

Dessa båda klasser bildar de motsatta polerna av den borgerliga ordningen, de båda sidorna av en och samma sak: det kapitalistiska produktionssättet. De förutsätter och betinga varandra, liksom behärskade i allmänhet förutsätter härskare och omvänt, de är kapitalvärldens bägge extremer, mellan vilka motsägelser i samhället så småningom tar formen av klasskamp.

Innan kapitalet m. a. o. kapitalistklassen kunde uppstå, måste en ekonomisk revolution försiggå inom den gamla feodal- och skråordningen[8], varigenom en del av befolkningen lösrycktes från jorden eller utträngdes ur de privilegierade yrkenas ram. Denna process har ägt rum i alla land, där den kapitalistiska produktionen segrat, och den var redan i full gång i Sverige, då Jonas Ahlströmer kom från England med kapitalets hemligheter och – potatisen.

Den svenske kapitalisten gick tillväga på samma sätt som sin engelska förebild. Han drevs av begäret att utöka det kapital, som han eller hans förfäder genom en eller annan ”affär” kommit över under laglösa tider, och han fann samma förutsättningar här som på andra ställen för en hastigt uppskjutande penningklass. Råämnen fanns i riklig mängd i landets egen jord, och på dess vägar kringdrev detta alldeles särskilda slags folk, vars absoluta fattigdom just gjorde det lämpligt att bilda den ursprungliga stammen i lönarbetarnas armé. Det nödvändiga livsvillkoret för kapitalet är tillvaron av en varumarknad, där dess ägare omväxlande kan uppträda som köpare och säljare. Men denna varumarknad har inget värde och följaktligen inget behag för kapitalisten, om han inte där bland de övriga varorna påträffar den levande arbetskraften d v s. arbetaren själv, villig att sälja sina armar till det gångbara priset. Detta sker återigen inte innan det uppstått en klass av arbetare, som skiljts inte bara från jorden utan även från de nödvändiga produktionsmedel, utan vilka det över huvud taget inte kan arbetas. När den ekonomiska utvecklingsprocessen skridit dit, att kapitalist och lönarbetare möter varandra på varumarknaden, den förre i besittning av alla arbetsprocessens tillbehör[9], utom arbetskraften, den senare berövad allt utom denna arbetskraft, som den förre behöver, då först är kapitalets gyllene tid kommen. Då sammanförs dem d v s. kapitalisten köper arbetaren till det värde han har på marknaden, och all produktion tar formen av kapitalistisk produktion med kapitalets förökning såsom princip och ändamål. Kapitalet förökas därigenom, att arbetskraften är tillgänglig för ett pris, som är lika med priset på dess nödvändiga livsmedel, medan den under sin förbrukning i kapitalistens tjänst lämnar ett värde, som överstiger detta pris. Ju billigare livsmedlen sålunda är, desto billigare arbetskraft och desto större blir kapitalistens vinst. Detta förklarar för oss, varför hela Sveriges överklass instämde i en bravuraria, när Jonas Ahlströmer kom hem med potatisen, arbetarens vanligaste födoämne, som genom sin billighet så väsentligt bidragit till arbetslönens nedpressande. Det förklarar för oss även varför alla förståndiga kapitalister i våra dagar är frihandlare d v s. fiender till livsmedlens fördyrande genom tullar för den stora massan, varmed det måste förstås massan av lönearbetare, ty för någon annan massa intresserar sig inte kapitalet och dess hejdukar.

Efter denna korta historiska översikt kan det inte längre råda något tvivel om, vilka det är i samhället, som av naturen hör samman och som socialismen vill närmare förena genom en yttre organisation. I samma grad som kapitalet växte i storlek, och det kapitalistiska produktionssystemet (lönarbetssystemet) la under sig den ena arbetsgrenen efter den andra, i samma grad svällde även proletariatet ut. Vår mångdubblade ”nationalrikedom” – så kallas överklassens förmögenheter sammanlagda – motsvaras av en mångdubblad arbetarklass, vilken numera omfattar nationens flertal och snart uppsugit i sig allt vad vårt folk äger av andlig och fysisk styrka, av frihetssinne och framtidshopp. Var än denna klass under kapitalistens kommande verkställer det samhälleliga arbetet, i städernas fabriker och verkstäder eller vid gruvorna och bruken såsom industriarbetare, på jordmagnatens fält och ängar som lantbruksarbetare, så befinner den sig överallt i samma sociala ställning, överallt bärande sin karaktär av lönarbetare och överallt bärande lönarbetarens prägel. Lönerna själva kan växla, de stiger över och under en medelnivå som stundom är olika för skilda yrken, men systemet, som låtit proletärerna träda ut nakna i livet, driver dem massvis ut på arbetsmarknaden för att till konkurrerande priser sälja sin enda egendom, arbetskraften, systemet, som inget gett dem, trots att de skapat allt, som berövat dem mänskliga och medborgerliga rättigheter i lika hög grad som materiell förmögenhet, detta system är överallt det samma och trycker med samma outhärdliga tyngd. Därför blir lönarbetarna socialister, därför har utvecklingen själv kårat dem till socialismens bärare.

Vad vill då socialismen? På denna fråga skall jag i denna bok så småningom svara. Här är det nog med den förklaringen, att socialismen till lönarbetarens samhälleliga frigörelse vill bryta sönder lönarbetet självt, överflödiggöra den blodsugande vampyr, som kallas kapital, och ersätta kapitalisten med arbetarnas gemensamma kontroll över deras eget arbete. Denna förändring skall vara tillräcklig för att pånyttföda hela samhället, ty kapitalisten är en dyrfödd och framförallt mindre samvetsgrann kontrollant över arbetet, vars produkter han stjäl från de verkliga producenterna.

Ur ett litet häfte vid namn Ur kapitalets döende värld – Socialismen i skisser, som Axel Danielsson i november månad 1888 utgav från cellfängelset. Återutgiven av Arkiv, 1983 i Axel Danielsson Politiska skrifter i urval. Språklig redigering och fotnoter, Johannes Regell, 23/1-10, Västervik.

Noter:
1. Filister är ett ord på tyskstudentterminologi för en trångsynt, kälkborgerlig och brackig person.
2. Allmogen är en gammal benämning för bönder och ståndslösa människor i det gamla bondesamhället.
3. Hypotekslån är ett så kallat bundet lån och ges normalt på 20 år.
4. Gotthold Ephraim Lessing (1729-1781) var tysk författare och reformator av tysk litteratur och andligt liv.
5. Karl XII (1682-1718) ”Hjältekonungen” var svensk kung från 1697 till sin död av ett skott genom huvudet vid krig med Norge.
6. Med de ”erövrade provinserna” syftar författaren på de länder Sverige lade under sig under den så kallade ”stormaktstiden” mellan 1611 och 1718.
7. Jonas Ahlströmmer (1685-1761) tog potatisen till Sverige 1724. Ahlströmmer var även en av den industriella revolutionens förgrundsfigurer i Sverige och importerade maskiner från utlandet.
8. Feodalism är ett produktionssätt som bygger på jordbruk och naturahushållning (betalning i livsmedel). Feodalismen föregår det kapitalistiska produktionssättet och dess klassmotsättning står mellan livegna (bundna till jorden) bönder och feodalherrar samt städernas framväxande borgerskap. Städernas hantverkare var organiserade i skrån, som bäst kan jämföras med arbetarklassens fackföreningar under kapitalismen. Ett skrå fanns för att reglera en viss bransch, dvs. det bestämde hur många hantverkare som fick verka i en viss stad, priser o.s.v.
9. Arbetsprocessens tillbehör är ett annat ord för produktivkrafter dvs. vad som behövs för att människan skakunna producera. Alltifrån verktyg, fabriker, naturtillgångar, maskiner, transportmedel till människan själv.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER