RSS

Lyckat möte i Malmö – för en stridbar arbetarrörelse

fre, Jan 21, 2011

Aktiviteter

Lördagen den 15 januari 2011 anordnade Förbundet Arbetarsolidaritet och Malmös lokalgrupp av Socialisterna en föreläsningsdag på Garaget i Malmö. För arrangemanget stod de båda lokalgrupperna i Malmö av respektive organisation. Med utgång från parollen ”För en stridbar arbetarrörelse” talade  fyra talare om både historiska perspektiv samt dagens kris i arbetarrörelsen.

Föredraget inleddes med en presentation av Förbundet Arbetarsolidaritets verksamhet och den grundtanke som ligger bakom skapandet av Stridsfonden. Därefter inleddes första föreläsningen med ett exempel av byggandet av fonder för att stödja arbetare i konflikt med sina arbetsköpare.

Föreläsaren var Jessica Grahm som tillsammans med Klas Johansson fick möjlighet att dokumentera städerskestrejken på ASAB (nu ISS) 1974 – 1975. Dokumentationen resulterade i boken Vi är ju ändå bara städerskor. Upprinnelsen till strejken underbyggdes av ett långvarit missnöje bland städerskorna, lönerna var låga, arbetsbördan enorm och som Grahm beskriver det var städerskornas yrkesstatus låg. ”Strejken var inte bara en kamp för högre löner och mer drägliga arbetsvillkor utan även en kamp för människovärde.” En arbetsdag kunde bestå av att städa 30 – 40 skitiga omklädningsrum och toaletter på 6 timmar i de stora gruvorna för en väldigt låg lön och där vissa inte ens hälsade på städerskorna i korridorerna. Under denna tid fanns inte heller några städmaskiner utan allt gjordes för hand. Den 19 november hade städerskorna fått nog, skurhinkar och svabbar blev stående och strejken var ett faktum.

Jessica Grahm. Foto: nyttarbetarparti.se

Strejken spreds snabbt från Borlänge till Kiruna, Skövde och Umeå, sammanlagt gick ungefär 350 ASAB städerskor ut i strejk. Städerskorna visade upp ett starkt enat kollektiv som inte vek sig varken för ASAB, SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), borgerlig media eller ens de egna fackföreningarna. Man visade att bilden av den tysta och nästintill osynliga städerskan inte stämde och sakta men säkert började solidaritetsinsamlingar, stödstrejker och manifestationer växa fram. Strejken varade i hela 6 månader trots försök från arbetsköparnas sida att kringgå LAS (Lagen om anställningsskydd) och avskeda städerskorna i Skövde eller sätta in strejkbrytare emot dem. Man fick även stöd av skyddsombuden i gruvorna som uppmanade till arbetsnedläggning pågrund av den försämrade arbetsmiljön och vägrade städa själv som arbetsköparna föreslog. Efter cirka 6 månaders kamp avbröts strejken, det efter en dom i arbetsdomstolen den 21 maj 1975 då man godkände avskedandet av sju städerskor i Skövde. I svallvågorna av strejken belönades svartfötterna med högre timlöner än vad de strejkande arbetarna krävt samt att flera städerskor svartlistades efter strejken. ASAB som idag heter ISS har en fläckad historia av rationaliserad städning där de anställda förväntas städa för orimliga tider. Det senaste exemplet kan vi se vid Universitetssjukhuset i Lund där en toalett förväntades städas på 36 sekunder vilket uppmärksammades i media och där SAC – Syndikalisterna idag bedriver punktstrejker för att få slut på den hårda arbetsbelastningen.

Andre talare på dagordningen var Johannes Regell från Västerviks Socialistförening. Regell valde att med frågeställningen – hurvida sig det går att bygga en stridbar arbetarrörelse eller ej – som utgångspunkt att redogöra för den lokalpolitiska kamp som förts i Västervik de senaste åren. I en historisk tillbakablick kan vi se hur arbetarrörelsen rörde sig framåt under 1900-talet och vann flertalet viktiga segrar. De senaste 20 åren har dock utvecklingen sett annorlunda ut. Sveriges överklass har haft möjligheten att uppleva sänkta förmögenhetsskatter samtidigt som arbetarklassen fått betala kriserna genom högre arbetslöshet, nedskärningar i välfärden och främst genom ett uteblivet försvar från de partier och personer som säger sig företräda arbetarklassen. Utvecklingen har inte mötts med en radikalisering, knappt med något motstånd överhuvudtaget, och vi ser till följd av detta en väldigt tydlig avpolitisering av arbetarklassen, menar Regell.

Vad har då skett i Västervik och vad anser Regell att erfarenheterna från detta kan bidra med till skapandet av en stridbar arbetarrörelse? År 2003 var ett viktigt år för skapandet av något nytt i Västervik. Det mobiliserades en rörelse bestående elever till stöd för Kommunals strejk. Samma rörelse bestående av arga elever kom senare att agera mot kommunens beslut att avgiftsbelägga skolmaten. Denna rörelse övergick sedan i ett engagemang mot fabriksnedläggningen av Electrolux. Detta skedde bland annat genom skapandet av ett fabriksblad som delades ut till arbetarna. Ur denna lilla rörelse startade man den organisation som idag kallas Västerviks Socialistförening. Föreningen har förutom sin utåtriktade aktivism också ägnat sig åt bildningsarbete i Arbetarnas Bildningsförbund. Rörelsen har hela tiden sökt samarbete bland och verkat inom arbetarrörelsens redan befintliga organisationer. Regell menar att mycket kraft lagts på fackligt arbete, där bland annat Regell verkat som pådrivare och lyckats aktivera delar av främst det tidigare Skogs – och träfacket (idag GS-facket) till försvar av sociala krav vilket bland annat syntes vid sjukhusnedskärningarna i Västerviks kommun år 2008.

Med stöd av både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet skulle det skäras ned i personalen på sjukhuset och i och med detta lyckades Skogs – och träfacket aktivera Kommunal till försvar av sjukhuset och till protest mot nedskärningarna. Socialdemokraterna fick uppleva hur LO-medlemmar gick emot dem. I sammanslutning till detta anordnades under krisåren 2008/2009 ett första maj-tåg under parollen ”Arbetarklassen ska inte betala krisen”.

Johannes Regell. Foto: nyttarbetarparti.se

Socialisterna har ett mandat i Västerviks kommunfullmäktige sedan 2006 under paroller ”Inga fler nedskärningar” vilket också är det enda vallöfte man har gått ut med. Med detta mandat i kommunfullmäktige, lyckades man hålla Sverigedemokraterna borta och fick ännu en agitatorisk plattform samtidigt som man verkade som de enda försvararna av välfärden. Trots att valet 2010 inte gick som väntat och Sverigedemokraterna tog sig in i fullmäktige gick Socialisterna framåt och har fortsatt rörelsearbetet.

Regell avslutade sin föreläsning med fyra slutsatser som han kunde dra av det arbete som utförts i Västervik. För det första har man medvetet valt att fokusera på så få punkter som möjligt, där försvar av välfärden, allas rätt till arbete och antifascistism har prioriterats. Alltså frågor som alla är direkt klassmässiga och kopplade till samhällets klassmotsättningar. Detta får ses med bakgrund till arbetarrörelsens svaga position i dagsläget och att det, vilket var Regells andra slutsats, har lett till att man vunnit förtroende. I och med att man varit konsekvent i sitt arbete vet Västerviks arbetarklass i alla fall var de har Socialisterna. Som tredje punkt valde Regell att lyfta upp avståndstagandet från frasmakeri och organisationsfetischism med den enkla motiveringen: ”Vad är meningen med att låta radikal om det inte finns en rörelse bakom?”. Därmed har också det utförda arbetet försökts göra inom den befintliga arbetarrörelsen med organisering inom ABF och facket, vilket var Regells fjärde och sista slutsats.

Tredje talare på listan var Daniel Ankarloo, fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete vid Malmö Högskola tillika medlem i Malmös lokalgrupp av Socialisterna, som med grund i sin bok Välfärdsmyter föreläste om det så kallade ”finansieringsproblemet”.
Det Ankarloo menar med ”finansieringsproblemet” är de påståenden som florerar angående välfärdens framtida ekonomiska kollaps. Enligt Ankarloo infinner sig en alarmism kring frågor gällande välfärdens finansiering där man pekar på att nedskärningar och försämringar av välfärden är ”nödvändiga”, att vi inte har råd med en generell välfärd av hög standard och att utvecklingen är ”ofrånkomlig”.
Oavsett finansieringsmöjligheterna menar Ankarloo dock att vi som socialister aldrig får backa när det gäller välfärdsfrågan. Den sociala frågan är ytterst viktig för enandet av arbetarklassen och mobiliseringsmöjligheterna kring denna fråga är väldigt stora då det i Sverige finns ett brett stöd för den generella välfärden. Debatten med borgerlighetens ekonomer kan dock även tas på deras egna premisser och med exempel i bland annat regeringens Långtidsutredning från 2008 (som tar upp åtgärder för stimulerandet av längre arbetstid och utreder formerna för en ökad privat finansiering av välfärdstjänster) visar Ankarloo att beräkningarna antingen medvetet eller omedvetet används som politiskt slagträd för att snarast skrämma upp befolkningen rörande framtiden.

Daniel Ankarloo. Foto: nyttarbetarparti.se

Denna dramaturgi kring välfärden, där påståenden som fortsatt skattefinansiering, ökade offentliga utgifter och arbetstidsförkortning beskrivs som ”oansvarigt”, menar Ankarloo är rent felaktigt. Enligt finansdepartementens ekonomer skulle en fortsatt skattefinansiering av välfärden innebära skattesatser uppåt 90 procent år 2090. Ankarloo frågar sig då om dessa beräkningar ”är rimliga” och visar på att den offentliga sektorn visserligen ökat väldigt i procent men att detta sätt att räkna på är orimligt eftersom den offentliga sektorn de facto var mycket mindre längre bak i tiden. I procent blir då ökningen naturligtvis enorm, men i reella termer blir situationen en annan. Ett exempel som Ankarloo tog upp, som också nämns i hans bok, är:

”Tänk till exempel på människans egen tillväxt i längd. Om jag skulle uttrycka hur mycket jag växte i procent i längd mellan perioden jag var fem till tio år gammal skulle jag troligtvis hamna på en siffra på cirka 30 procent. Jag tror att jag växte från en meter till 1,3 meter ungefär då. Om jag sedan för varje femårsperiod framåt räknade med 30 procent ökning i min längd, skulle jag nu vara flera meter lång.”

Om vi använder oss av en sådan beräkningsmetod är det inte märkligt att tal om den ”ofantliga sektorn” etablerats de senaste decennierna.  Ett annat påstående som Ankarloo tog upp är de alarmerande rapporterna om den allt mer åldrande befolkningen, vilket enligt ekonomerna kommer bli en väldig belastning på samhället. Denna så kallade ”ålderschock” exemplifieras med siffror som att antalet äldre över 85 år kommer öka med 67 procent under perioden 2020-2040, vilket då kommer bidra med att den arbetsföra befolkningen måste arbeta både längre och mer för att försörja denna ”koloss” av åldringar.  Ankarloo visar här på siffror som ska sätta denna diskussion i perspektiv. Under den föregående 20-årsperioden har ökningen av personer över 85 år också ökat med närmare 67 procent samtidigt som samhället i helhet arbetade färre timmar och upplevde skattesänkningar på 8 procent av skattekvoten, eller cirka 265 miljarder i faktiska pengar vilket motsvarar ett helt års pensionsbetalningar, och ser vi i dagsläget denna otroliga belastning som detta enligt finansdepartementet ska ge upphov till?

Slutsatsen av Ankarloos föreläsning var helt enkelt att med flertal exempel slå hål på myten om ”finansieringsproblematiken”. Vi har inget finansieringsproblem i Sverige och med tanke på att staten i dagsläget inte ens har en nettoskuld, utan endast vad som i sammanhangen brukar kallas bruttoskuld, finns det stora möjligheter till reformutrymme.

Den fjärde och sista fördragshållaren var Tommy McKearney som har en lång bakgrund i den republikanska och fackliga rörelsen på Irland. McKearny arbetar idag som organisatör inom Independent Workers Union och har bjudits in för att föreläsa om den så kallade ”Keltiska Tigern” det vill säga Irlands ekonomiska utveckling som idag har avstannat samt även om den Irländska arbetarrörelsens strategier innan och efter finanskrisen 2008. Irlands ekonomiska utveckling berodde till stort del på att amerikanska företag etablerat sig på ön, mycket till följd av den extremt låga företagsskatten vid tillfället och tillgången till en billig men välutbildad arbetskraft, ledde till en ökning av löner för den irländska arbetarklassen. Irland hade även en stark tradition av utbildning trots den tidigare fattiga tillvaron, så när den ekonomiska expansionen skedde fanns det som sagt både en välutbildad men billig arbetskraft i Irland, som dessutom hade fördelen av att den var engelskspråkig.

Situationen förändrades dock när Sovjetunionen föll och det därmed öppnades upp en ny marknad för de multinationella företagen bestående av välutbildad arbetskraft som var ännu billigare än den irländska. Det bidrog även med att den största delen av immigrationen till Irland var just billig och välutbildad arbetskraft från det forna östblocket. När väl företagen med tiden förflyttat sig till de nya staterna i öst kunde de ta del av en betydande stor grupp av återvändande migranter som arbetat bland annat på Irland och därmed lärt sig engelska.

Tommy McKearney. Foto: nyttarbetrarparti.se

McKearny menar i sitt föredrag att krisens tecken var mer än tydliga. Irländarna hade genom inträdet i EMU fått tillgång till lättillgängliga krediter som till stor del användes till finansieringen av den allt mer expanderande byggindustrin. Med traditioner av att äga sitt eget hus så tog det ekonomiska uppsvinget sig det bisarra uttrycket av en ofantligt stor byggsektor och där 25 procent av de arbetsföra männen på Irland bestod av arbetare inom olika byggsektorer. De ökande lönerna och allt färre irländska emigranter till England och Amerika ledde sakta men säkert till att kraven på fler hus, och bättre standard i husen förväntades vilket ledde till att huspriserna tredubblades på 13 år mellan 1994 och 2007. De irländska bankerna hade också till följd av den goda ekonomiska utvecklingen börjat expandera och gjorde det i en ohållbar takt. Fastigheter, som i många fall inte ens existerade på riktigt, köptes i bland annat Bulgarien och Turkiet – allt som resultat av den optimism och expansionsvilja som skett till följd av de goda ekonomiska åren.

I tiderna av god ekonomisk utveckling hade den etablerade irländska arbetarrörelsen gått med på ett samförståndsavtal med näringslivet och staten vilket innebar att det för varje år skulle ske löneökningar inom arbetsgrupperna. Detta ledde till att arbetarklassen förlorade all sin stridbarhet, men eftersom lönerna ökade var alla nöjda. När krisen väl kom hade samarbetsavtalet blivit så utvecklat och facken blivit så uppköpta, att nedskärningar i välfärden och privatiseringarna helt och hållet accepterades. Löneökningarna uteblev och arbetarrörelsen kunde inte stå emot krisen. Mot denna bakgrund grundades år 2003 Independent Workers Union (IWU), för vilket McKearney numera är organisatör i de sex ockuperade grevskapen, ”Nordirland”.
IWU bildades efter en längre diskussion inom delar av både den engelska och irländska fackföreningsrörelsen som en radikal plattform för arbetare som inte godtog den utveckling den etablerade arbetarrörelsen tagit och som till skillnad från denna inte såg problemet som att arbetarklassen var för välbetald och lat. Det som hade skett i Irland var helt enkelt ett systemfel och inget mer. Utvecklingen i Irland är intressant då man kan se åt vilket håll den svenska utvecklingen går med de fackliga inskränkningar och nedskärningar i välfärden som den borgerliga regeringen infört och den passivitet som arbetarrörelsens organisationer själva uppvisar.

Mötet hade runt 60 deltagare och avslutades som en heldag av goda föreläsningar. Böcker såldes och pengar samlades in till Stidsfonden.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER