RSS

Om den obligatoriska a-kassan – Kristoffer Jannas

Frågan om vem som ska styra a-kassorna, fackförbunden eller staten, brukar med jämna mellanrum dyka upp i olika medier. Borgerliga partier (Miljöpartiet inkluderat) och andra filantropiska debattörer kan ibland tyckas vara uppriktigt bekymrade över det stora medlemsraset som har skett inom fackföreningar och a-kassor sedan 2006 och det har hörts röster om en obligatorisk a-kassa i statlig regi för att råda bot på det faktum att allt färre svenskar omfattas av denna försäkring vid arbetslöshet.

Vad dessa förespråkare för en statlig obligatorisk a-kassa då glömmer, eller snarare låter bli att nämna, är den tveklösa kopplingen mellan hur a-kassorna är administrerade och organisationsgraden i fackförbunden.

1935 infördes i Sverige den arbetslöshetsförsäkring som i det stora hela är sig lik än idag: Den bygger på frivilligt medlemskap (i a-kassor), är i de flesta fall administrerade av fackförbunden och medfinansieras av staten. Detta system har sitt ursprung i den belgiska staden Gent, vars fackliga arbetslöshetskassor redan år 1901 fick offentligt stöd, och har således fått namnet Gent-modellen.

Om man tittar på den fackliga organisationsgraden runt om i världen ser man snabbt ett intressant samband mellan de tre länder som har högst facklig organisationsgrad, alltså Sverige, Finland och Danmark; Alla dessa länder har fackliga a-kassor. Skillnaderna i organisationsgrad mellan dessa tre länder, som alla hade en organisationsgrad på mellan 70-75 procent år 2007, och de två efterföljande länderna Belgien och Norge är ca 20 procent. Fortsätter vi ett steg till nummer 6 på listan så hittar vi Irland med en anslutningsgrad på 32 procent, alltså 41 procent (!) lägre organisationsgrad än Sverige, enligt 2007 års siffror. Av 18 länder som används i undersökningen (Anders Kjellberg ”Fackliga organisationer och industrial relations” i Tomas Berglund & Stefan Schedin Arbetslivet (Studentlitteratur, 2009) + kompletteringar) följer sedan ytterligare 4 länder med en organisationsgrad på ca 30 procent och därefter 8 länder med en organisationsgrad på 8-20 procent.

För de som tycker att det känns lite problematiskt att jämföra organisationsgraden i Sverige med säg Irland, då dessa länders förhållanden skiljer sig en hel del, så ber jag att få återkomma med vårt grannland Norge. De gamla unionsländerna Sverige och Norge skiljer sig åt ca 20 procent i organisationsgrad med den enda betydande skillnaden sinsemellan att Norge har en statlig obligatorisk a-kassa och Sverige har en frivillig för det mesta av fackförbunden administrerad a-kassa. Tilläggas kan göras att organisationsgraden i Sverige 1980-2007 varit 20-30 procent högre än i Norge, vilket är en betydande skillnad under en längre period. Således kan eventuella påtalanden om olika konjunkturlägen i Sverige och Norge som förklaring till den stora skillnaden i organisationsgrad avfärdas som rent nonsens.

Det borde härmed stå klart för den vakna läsaren att en ev. statliga obligatorisk a-kassa endast verkar i samma syfte som den år 2006 kraftigt höjda a-kasseavgiften som på två år (30/9 2006 till 30/9 2008) ledde till 400.000 färre medlemmar i a-kassorna och ca 235.000 färre fackanslutna, nämligen att försvaga fackförenings- och arbetarrörelsen.

Med detta sagt måste även tilläggas att frågan om a-kassornas ersättningsnivåer alltid måste betraktas som överordnad. Med ersättningsnivåer mer likvärdiga socialbidrag än de arbetandes tidigare inkomster blir aldrig en a-kassa det skydd för löne- och anställningsvillkor den skall vara, oavsett vem som administrerar kassan. Därför kvarstår kravet på återinförande av den 90 procentiga ersättningsnivå vi hade för 20 år sedan. De arbetande skall med en a-kassa värd namnet kunna stå emot försämringar på arbetsplatserna och inte behöver vara ”rädda om jobben”.

Kristoffer Jannas,
Malmös lokalgrupp av Socialisterna,
mars 2011

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER