RSS

Anna Lagerman – Första maj 2011 – Förändring och handling

ons, Maj 4, 2011

Tal

Tal hållet den 1/5 2011 i Västerviks Stadspark av Anna Lagerman, sotare och medlem i Västerviks Socialistförening. Vid 2011 års första majfirande deltog strax över 100 personer.

Det finns inget samhälle som garanterar sina invånare någonting gott just i att vara en gemenskap, en slags enhet. I många samhällen genomsyras vardagen av ovisshet och rädsla. För inte alls många generationer sedan styrdes de flesta familjers tillgång till mat av hur väl skörden slog ut. Torka och missväxt hade förödande konsekvenser. Fortfarande är detta verklighet för en betydande del av världens befolkning. Kapitalismens ojämlikhet blir övertydlig om man överblickar världen som helhet där öar av överflöd flyter omkring i ett hav av ingenting.
För ingenting är vad de allra flesta äger; ingenting mer än sin arbetskraft.

Man brukar säga att 1900-talet var arbetarrörelsens århundrade. Samtidigt som kapitalismen dundrade fram och ändrade människans levnadsförutsättningar i en omfattning och hastighet som saknar tidigare historiska motsvarigheter lyckades arbetarrörelsen tämja dess brutalaste uttryck och använda delar av det överskott som skapades till sociala reformer.

Foto: nyttarbetarparti.se

Det fanns en idé om att samhället skulle vara en gemenskap där alla skulle få verka på lika villkor. Sociala reformer var det vapen man slungade mot systemet för att tämja dess mest människofientliga och brutala uttryck. Krav som allas rätt till arbete eller bostad, krav som för oss som är unga idag ter sig helt fantasiartade då man mer eller mindre ska vara glad om man ens har en bostad eller ett jobb att gå till. Det var inte bara slagord gripna ur luften utan ett uttryck för att man politiskt faktiskt trodde att man kunde skapa bostäder och arbete till alla.
Reform var förknippat med förbättring. Idag vet vi att när det vankas reformer så är det något ny djävulskap på gång. Och sociala reformer finns numera inte med på en politisk dagordning i Sverige.

Ovissheten och rädslan har åter fått en allt större närvaro i vårt samhälle. Under lång tid har välfärdssamhället sakta men säkert monterats ned. Och vid borgarnas tid vid makten har farten ökat och denna sluttande åktur börjar faktiskt bli riktigt otäck. För hungriga vargar jagar som bekant bäst. Vi ska konkurrera och slåss om jobben, vi är varandras fiender och största hot för personlig lycka och framgång. Systemets människofientliga uttryck blir allt tydligare. Att antalet barn som lever i fattigdom i Sverige ökat med 50 procent sedan 2006 är en direkt konsekvens av ett system som först och alltjämt slår på de som redan har det tuffast ekonomiskt.

Detta är inget annat än en medveten handling från dagens liberala politiker, det är ett led i en väl uttänkt strategi för att försvaga arbetarklassen och stärka marknaden och överklassens makt. Att de gör det påhejade eller i vilket fall inte bromsade utav av socialdemokratin, delar av fackföreningsrörelsen och LO-ledning sätter oss i ett väldigt dåligt läge.

Att drabbas av arbetslöshet eller sjukdom en längre tid får idag stora konsekvenser. Över en natt kan man vara förvandlad till en fattiglapp. Men det är inte bara den usla ersättningen Försäkringskassan och a-kassan delar ut som är allvarlig, utan också tystnaden som infinner sig och lägger sig över våra arbetsplatser, ovissheten och rädslan för att förlora det lilla man har förlamar oss…

”Den nästan olösbara uppgiften består i detta, att varken låta sig fördummas av de andras makt, eller av den egna vanmakten.”

Jag vill förändra. Ingenting är oss givet, allt vad vi själva vill åstadkomma måste vi också vara beredda att kämpa för.
Vår vilja och vår tro på att gemensam handling lönar sig göms inom oss i dessa hårda tider men kan återuppstå i ett kollektiv av delad kraft. Arbetarklassens andel av befolkningen i Sverige är idag faktiskt lika stor som för fyrtio år sen, det praktiska problemet är att vi är utspridda på långt fler arbetsplatser än tidigare.

Med rådande kapitalism och ett nedrustat välfärdssamhälle är det troligt att permanent hög arbetslöshet och en svag fackföreningsrörelse är det normala. Och ett systemskifte är bortom allas våra horisonter. Men förändring är alltid möjlig.

En av de mest påtagliga förändringarna i vårt samhälle idag är välfärdssamhällets nedmontering. Detta har varit ett område där arbetarrörelsen i Sverige ändå vunnit oerhörda framgångar men som nu inte så sakta men i vilket fall säkert skärs ned i till oigenkännlighet.

Välfärdssamhället är nämligen på det mest grundläggande sätt ett uppbrott från klassamhället, ja, ett uppbrott från de tusen och åter tusen åren av förtrycksmönster som rör klass och kön. Så att liberalerna inte vill att detta skall garanteras oss, är inte svårt att förstå. Istället ser man till att överklassen kan roffa åt sig ännu mer av överskottet i samhällsekonomin.

Generösa välfärdssystem minskar nämligen beroendet av marknadsmekanismen. Att ha en a-kassa på 90 procent är långt ifrån enbart en viktig fråga för den enskilda människan, utan i allra högsta grad för arbetarklassen i sin helhet. Det förändrar maktstrukturen i samhället radikalt. Med 90 procent i a-kassa blir vi mindre ekonomiskt beroende av vår arbetsgivare, det höjer den allmänna lönenivån i samhället och förhindrar den av systemet annars givna gigantiska låglönesektorn.

Socialism, psykologiskt tolkad, har beskrivits som ett försök för människor att göra sig hemmastadda i en värld som upplevs som otrygg, fientlig och farlig genom att i grunden förändra den. För att blir trygg krävs alltså ett uppbrott.

I dagsläget är det vi som är ”de andra”. Liberalismen har gjort sig hemmastadd, betraktas av både socialdemokrater, LO-ledningen och alliansen som självklar och given. Däri är också våran styrka som socialister, vår förmåga att se bortom detta rådande samhällsklimat och skymta någonting annat, något bättre för flertalet.
Handlandet behöver heller inte vara av praktisk art. Det viktigaste vi har, och sedan länge har erövrat, är vår kritiska blick, vårt sökande efter något bättre, något som innefattar flera och sträcker sig längre. Däri är våran styrka, i vår förmåga att ställa de avgörande frågorna om social jämlikhet, global rättvisa och ofta också frågorna om ett hållbart samhälle. I det kan vi känna stolthet. Högern och marknadsliberalerna har inte ställt dessa frågor och gör det inte heller idag. Däri har de inget intresse, det gagnar inte dom själva.

För att våga tro på förändring behöver vi också tro på oss själva, att lita på våra intryck som säger oss att något är helt åt helvete fel i dagens ordning.
Vår blick kan ingen ta ifrån oss..

Oavsett vad vi väljer att göra, oavsett hur vi handlar, är just detta handlande ett aktivt val. Att avstå från handling är också ett aktivt val. Och i vårt yttersta är vi också lika med våra handlingar. Eller icke-handlingar. Vart vi väljer att lägga vår kraft, energi och vårt engagemang i får konsekvenser, inte bara för oss själva men också för allt runtomkring oss. Varje handling sänder ett budskap till vår omvärld.

Jag tror på samhällsomvandlingar, demokratiska, gemensamma, förnuftiga. Och jag vet att jag har så många med mig. Jag tror inte på det bestående, det ligger inte i vår natur som människor! Jag tror på det kommande, det annorlunda, det enda långsiktiga, för allas lika. Att vara radikal är att vara gränslös. Vi har en framtid att vinna!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER