RSS

Vad synliggöra Socialisterna i Västervik? – Daniel Ankarloo

Det lilla oppositionspartiet Socialisterna – Välfärdspartiet har i år (2011) lagt ett budgetförslag till Västervik kommunfullmäktige. De redovisar klart och tydligt sina politiska skäl för detta. Men oavsett om man tycker dessa skäl är rimliga – vilket jag gör – eller inte, kommer budgeten helt att stupa på en enda sak: frågan om finansiering. Socialisternas reformförslag spränger med råge ”budgetramarna” i kommunen.

Till skillnad från tidigare år, har Socialisterna i år fått ett kostnadsförslag för de välfärdsreformer, som man föreslår i sin budget. I Västerviks kommun räknar de olika nämnderna på en kostnad utöver kommunmajoritetens budget på cirka 207 miljoner kronor sammanlagt. En del av dessa kostnader är investeringar och ska således räknas av enligt seder och bruk, en del är mer av engångskostnader (till exempel betalda arbetskläder och omklädningsrum till personal inom hemtjänsten). Så riktigt så stora är inte de löpande kostnaderna. Men låt oss inte tjafsa om det utan vi förlitar oss på de kommunala tjänstemännens uträkningar. Om – absolut mot förmodan – Västerviks kommunfullmäktige skulle anta Socialisternas budget skulle det innebära en merkostnad på 207 miljoner kronor för satsningar på välfärd i Västerviks kommun.

Eftersom Västerviks kommunpampar – liksom överallt annars i Sveriges kommuner och landsting – tillber ”det kommunala balanskravet” som om det vore naturlag, eller, ännu hellre, en gudomligt inrättad institution, kommer med all säkerhet kommunstyrelsens ordförande även detta år att förvägra Socialisterna att ens ställa sin budget till proposition. Det skedde för två år sedan, under visst rabalder, men kommunstyrelsens ordförande kan i lugn och ro luta sig tillbaka på domstolsbeslut om att hans tilltag mot Socialisterna var lagligt.

Syftet med detta inlägg är därför att visa på uträkningar om vad det skulle kosta att genomföra Socialisternas förslag i Västervik – på en matematiskt genomsnittlig nivå – om det överfördes på alla landets kommuner. Uträkningen är bara ett exempel – och uttalar sig inte alls om det politiskt och praktiskt möjliga att genomföra alla förslagen på en gång. Men det är vid sidan av poängen. Avvisandet av Socialisternas budget, och de av oss som tänker i dessa termer, vilar inte på politikens genomförbarhet i praktiken, utan på att ”vi inte har råd att finansiera” dessa förslag och att ”de ryms inte inom budgetramarna”. Det är inget annat än en finansieringsfråga. En fråga om ”budgetansvar”. Så jag kommer bara att räkna på frågan om finansiering och kostnader här.

Mitt exempel utgår ifrån de totala inkomsterna i Sverige (i BNP per invånare), invånarantalet i Västervik, och ifrån att Västervik är en relativt genomsnittlig kommun vad gäller grad av personaltäthet, kommuninkomster, kommunalskattesatser och så vidare. Vi ska på denna grund se vilka genomsnittliga skatteintäkter som skulle krävas för att inom en mandatperiod (fyra år) uppnå alla Socialisternas krav i kommunen. Eller omvänt – det Socialisterna synliggör i sitt budgetförslag är all den välfärd för medborgare och välfärdarbetare som offrats genom de generella skattekvotsänkningar och nedskärningar i välfärden som skett i Sverige under de senaste 20 åren. Men än mer: man åskådliggör hur mycket finansiella resurser vi egentligen behöver ta igen, för att garantera alla de välfärdsreformer som Socialisterna föreslår i Västerviks kommun. Om Västervik dessutom är en genomsnittlig kommun torde detta resultat kunna extrapoleras som medelvärde för alla landets övriga kommuner.

Lite siffror från SCB som utgångspunkter:

Sveriges BNP var för år 2010 = 3 306 miljarder kronor.
Sveriges BNP per invånare var år 2010 = 352 600 kronor.
Sverige har idag cirka 9,45 miljoner invånare.
Västerviks kommun har 36 206 invånare (kommunens hemsida 2011).

Huvudinkomstkällan till den kommunala välfärdens verksamheter och löneutbetalningar till personalen är skatteintäkter. Skatteintäkterna som helhet brukar mätas i relation till inkomsterna som helhet – för jämförelser över tid. Detta kallas skattekvot – och mäts som relationen mellan de totala skatteintäkterna (+ sociala avgifter) och BNP. Som visas i tabell 1 har under perioden 1990-2010 den totala skattekvoten minskat med cirka tio procentenheter. Det motsvarar smått fantastiska drygt 330 miljarder kronor i skattebortfall, eller 35 260 kronor per invånare i genomsnitt. Med andra ord: om skattekvoten varit densamma år 2010 som år 1990 – då hade den offentliga sektorn haft 330 miljarder mer att röra sig med än den faktiskt hade. Det motsvarar nästan ett helt års hälso- och sjukvård inklusive äldreomsorg.

Tabell 1: Sveriges skattekvot – andel av BNP 1990-2010

Varje procentenhetsökning av skattekvoten i Sverige skulle alltså ge drygt 33 miljarder kronor extra i skatteintäkter till stat, kommun och landsting (år 2010). Det motsvarar genomsnittligen 3526 kronor per invånare och år i hela Sverige (år 2010).

Västervik har som sagt 36 206 invånare vilket ger en sammanlagd genomsnittlig skattekvotsminskning/ökning för kommunen för varje procent av BNP som motsvarar 3526 kronor x 36 206 personer för år 2010. Det skulle i Västerviks fall ge knappt 128 miljoner kronor (2010) extra för varje ökning med en procentenhet av skattekvoten relativt BNP. Om Västerviksinvånarna får den genomsnittliga tillökningen av skatteinkomsten i landet.

Det betyder att den totala skattekvoten i Sverige – om vi anser att Västervik är en genomsnittlig kommun – inte ens skulle behöva vara två procentenheter större än vad den är i dag för att omedelbart fullt ut finansiera alla de krav som Västervikssocialisterna lägger i sin kommunbudget. 128 miljoner x 2 är lika med 256 miljoner kronor, vilket är mer än 207 miljoner kronor. Eller annorlunda uttryckt: med en total skattekvot i Sverige på cirka 47,5 procent, istället för dagens knappt 46 procent, skulle – allt annat lika – alla de krav Socialisterna ställer i sin budget kunna finansieras fullt ut – redan nu.

Men vi behöver inte ens höja skatterna för att uppnå detta. Vi kan ta av redan existerande offentliga överskott.

Den svenska offentliga sektorn hade (enligt PROP 2010/11:100, bilaga 1, tabell 20) år 2010 en finansiell nettofordran på 712 miljarder kronor. Det motsvarade 21,3 av BNP. Slås det ut på varje invånare i Sverige har vi i snitt var och en av oss en finansiell nettoförmögenhet i det offentliga som motsvarar 75 744 kronor per person. De skulle vi kunna ta lite av och investera aktivt för – i välfärd om vi vill.

Den nuvarande regeringen har på nationell nivå tvärtom istället planerat för att, fram till år 2015, ytterligare amortera på denna, i nettotermer, icke-existerande offentliga skuld med en genomsnittstakt på 105 miljarder kronor årligen – bara för att få ner bruttoskulden ytterligare (samma källa som ovan). Detta utan att höja skattekvoten i ekonomin. Det i sig motsvarar en takt på 11 170 kronor per invånare och år. Det är mer än dubbelt så mycket som alla de välfärdskrav Socialisterna i Västervik för sitt genomförande kräver i kostnad per invånare i landet i snitt.

Staten skulle alltså med lätthet kunna avbetala på den icke-existerande offentliga skulden i något långsammare takt än man planerar för och ändå kunna skicka pengar i form av utökade statsbidrag till alla landets kommuner – om Västervik ses som en genomsnittlig kommun – och därmed möjliggöra för alla landets kommuner att genomföra alla de förbättringar i den kommunala välfärden som Västervikssocialisterna lägger i sitt budgetförslag. Och det utan att ens höja skattekvoten. Varför detta inte görs har således inga finansiella orsaker, vad jag kan se.

Och det är inte småsaker Socialisterna kräver i sin budget. Men det är också det som man synliggör. Hur mycket vi skulle kunna genomföra i välfärdsförbättringar och hur lite som det i finansiella termer krävs i offentliga inkomst- och utgiftsökningar, relativt de gigantiska överskotten och samtidigt de skattesänkningar som genomförts under de senaste 20 åren. Man synliggör också vad vi helt i onödan går miste om.

Jag avslutar därför detta mitt inlägg med att reproducera den långa lista på förslag som Socialisterna har lagt i sin budget – för att ni själva ska kunna se vad det handlar om.

Och jag frågar er alla: är det god hushållning med resurser, människor och välfärd att avstå från alla dessa saker, när de med enkelhet skulle kunna finansieras fullt ut med som värst en skattekvotshöjning på blygsamma knappt två procentenheter av BNP relativt dagens skattekvot (som ändå är tio procentenheter lägre än 1990), och troligtvis ändå kan finansieras fullt ut genom att staten omvandlar en del av den helt onödiga amorteringen på en offentlig skuld som inte längre finns till utökade statsbidrag till kommunernas välfärd? Vad är viktigast – ytterligare snedvridande jobbskatteavdrag och avbetalningar på en offentlig skuld som inte finns, eller investeringar i en god barnomsorg och skola för våra barn? Eller en värdig äldreomsorg för våra gamla? Eller, inte minst, rimliga arbetsvillkor för all den personal som i till bristningsgränsen slimmade organisationer tvingas gå på knäna, när de utför det välfärdsarbete som är själva grunden för folkflertalets välfärd?

Kort sagt, vem är det som ”tar ansvar” egentligen? Och för vad?

Daniel Ankarloo är fil dr i ekonomisk historia och lektor i socialt arbete med inriktning i socialpolitik vid Malmö Högskola. Han är författare till bland annat boken Välfärdsmyter: visst har vi råd att finansiera tryggheten (ETC Förlag, 2010) och ledamot i styrelsen för Malmös Socialistförening

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER