RSS

2011 års uppmärksammande av Amaltheadådet 1908 – Föreläsning och manifestation

mån, Jul 18, 2011

Aktiviteter

2011 års uppmärksammande av Amaltheadådet 1908 bestod av en föreläsning söndagen den 10 juli och den traditionsenliga Amaltheamarschen på måndagen. Föreläsningen inleddes med att Mattias Aspegren från Malmös Socialistförening som verkat inom arrangörsgruppen presenterade tanken bakom manifestationen. Han beskrev att det för arrangörsgruppen var viktigt att komplettera marschen genom staden med en föreläsning, för att föra vidare historien och belysa de skeenden som ledde fram till dådet. ”Amalthea är arbetarhistoria.”.

Marschen på väg genom Malmö till Beijerskajen. Foto: nyttarbetarparti.se

Roger Johansson, professor i historia på Malmö Högskola och vice ordförande på arbetarrörelsens arkiv i Skåne, var på plats för att föreläsa om detta. Han berättade hur 100-årsminnet av dådet väckte hans intresse som utmynnade i en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet. Artikeln syftade till att förklara vikten av att lyfta fram minnet av Amalthea. Vad handlade bombdådet om? Och vilka kopplingar finns det till dagens arbetare?

Klassamhälle, föreningsrätt, maktförhållande, kollektivavtal, internationell solidaritet, lönedumpning och strejkbryteri är frågor som i allra högsta grad fortfarande är aktuella på den ”globaliserade arbetsmarknaden”. Dådet var dessutom unikt som den enda politiska bomben i svensk historia. Grävandet i och intresset för Amaltheadådet resulterade även i boken Ekot från Amalthea där Roger Johansson är en av författarna. Han menar att ingen, under de 100 år som då gått, egentligen hade gått igenom vad som faktiskt hände nere i Malmö hamn.

Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 skakas alltså Malmö av en explosion som får fönsterna att skallra och borgarna att darra av skräck. En engelsk strejkbrytare är död och flera har skadats. De tre gärningsmännen döms till döden respektive livstids straffarbete.

Konflikten i hamnen 1908 gällde den paragraf (först § 23 och senare § 32) inom svensk arbetsrätt som ger arbetsgivaren rätten att ”fritt leda och fördela arbetet”. Konflikten gällde den enorma makt och den kränkta föreningsrätt som denna paragraf innebär än idag och var samtidigt del av pågående konflikter i samtliga av Europas stora hamnar. Arbetsgivarorganisationen Shipping Federation samordnade strejkbrytare som skickades till europeiska hamnar där konflikter pågick. Strejkbrytarna logerades på fartyg av säkerhetsskäl. Sådana fartyg hade lagt till vid flera skånska hamnar men även i Norrköping och i norrländska hamnar. Amalthea var ett fartyg som skeppade engelska strejkbrytare till Malmö.

Vid denna tid var Malmö en stad med enorm tillväxt. Befolkningen fördubblades vart tjugonde år och bostadsbristen var enorm. Det var inte ovanligt att arbetare som gick skift till och med delade säng. Malmös Folkets Hus och Folkets Park var samtidigt de första i Sverige. Klassmotsättningarna var tydliga och arbetarrörelsen var stark.

De tre gärningsmännen Anton Nilsson, Alfred Stern och Algot Rosberg var samtliga organiserade i nykterhetsrörelsen och Ungsocialisterna. Anton Nilsson, bondesonen som flyttat till Malmö för att arbeta, ville få igång rörelsen. Idén till bomben dök upp vid en demonstration mot de engelska strejkbrytarna nere i hamnen. Strejkbrytare var ofta beväpnade vid denna tid, ”med polisens goda minne”, och tre skott avlossades mot folksamlingen. Rättsprocessen slutade i frikännande. Anton Nilsson uppger i sin självbiografi att det var då han tog beslutet att ”strejkbrytarna måste bort.”

Man stal dynamit vid två tillfällen, då det första gömstället upptäcktes av polis, och grävde ner den på olika ställen i staden. Två provsprängningar genomfördes, en på ett kg och en på två kg. Man ansåg att två kg dynamit var lagom för att skrämma strejkbrytarna. Förberedelserna skedde hemma hos Rosberg och efter en kopp kaffe gav de sig iväg ner till hamnen.

Det blev Anton Nilsson som rodde ut till Amalthea i en stulen roddbåt, som inte höll särskilt hög kvalité. Väl framme hade båten tagit in så mycket vatten att den var på väg att sjunka. Han lyckades efter en bra stund placera bomben vid lastluckan och med en lånad cigarett tände han stubintråden och rodde från platsen. Man visste inte att det innanför lastluckan fanns ett nygjort däck där strejkbrytare låg och sov. Som det nu var blev resultatet en död och 23 skadade.

Roger Johansson föreläser. Foto: nyttarbetarparti.se

Pressen delades i två läger. Arbetarpress tog starkt avstånd från bomben men menar samtidigt att de tre unga männen var offer för sin tidens klassmotsättningar. Man menade också att strejkbryteriet raserade det som svensk arbetarrörelse ägnat många år åt att bygga upp. I borgerlig press gick man ut med 3000 kr i tipspengar.

När polisen undersökte den roddbåt som använts återfanns ett avlöningskvitto tillhörande Anton Nilsson. Då det fanns ett upprättat register över ungsocialistiska klubben tog det inte lång tid att hitta gärningsmännen. En advokat skickades från Stockholm då ingen advokat från Malmö ställde upp som försvarare för de tre gärningsmännen. Domarna föll och Nilsson och Rosberg dömdes till dödsstraff medan Stern dömdes till livstids straffarbete. De båda dödsstraffen omvandlades sedan till livstids straffarbete av Kungen.
Roger Johansson spekulerar i sin föreläsning om det kan ha varit på grund av rädsla för revolution.

I fängelset behandlades de mycket illa. Kontakt med omvärlden var förbjuden och straffet för den som bryter förbudet var att bli fråntagen både säng och sängkläder för att så få sova direkt på golvet i en ouppvärmd cell.

En kampanj för de bådas frigivande organiserades. Kampanjen blev stor och spreds över världen. 135 000 namnunderskrifter samlades in.

I England väckte strejkbrytartrafiken starka känslor, en skam för den engelska fackföreningsrörelsen, och skeppen attackerades ofta i samband med avgång från landet.

Johansson berättar att när han i samband med sitt arbete kring Amalthea besökte England och sökte upp släktingar till den strejkbrytare som dog var det få som kände till honom. Någon menade att det var en skam för släkten.

1917 kom så beslutet om amnesti för de tre gärningsmännen. De hyllades nu som hjältar av arbetarrörelsen och fackförbund. Bomben på Amalthea ledde till att samtliga engelska strejkbrytare lämnade Sverige på en knapp vecka. Det var också en del av den rörelse som bl.a. ledde fram till allmän rösträtt. Konflikten gällande arbetsgivarnas makt fortsatte i och med storstrejken 1909.

Avslutningsvis konstaterar Roger Johansson att dånet från Amalthea har ett långt eko. Minnet laddas om med ny innebörd och går att diskutera ur oändliga perspektiv. Amalthea är arbetarhistoria och högst aktuell.

Efter Roger Johanssons föreläsning stod det klart att författaren Kristian Lundberg inte skulle dyka upp och efter en fri frågestund bjöds de ca 50 deltagarna att stanna kvar på fika och pratstund.

Måndagens Amaltheamarsch gick av stapeln på årsdagen av händelsen som för 103 år sedan skadade Sverige. Samlingen skedde på Möllevångstorget vid statyn ”Arbetets ära”. Vid torget fanns även bokbord och fika upplagt för deltagarna. Marschen inleddes vid 17:30-tiden genom en presentation av Mattias Aspegren från arrangörsgruppen. Efter det spelades musik av de inbjudna trubadurerna John Jonsson och Kristian von Svensson.

Sebastian Hällund talar vi ”Arbetets ära” på Möllevångstorget. Foto: nyttarbetarparti.se

Sebastian Hällund, aktiv i Malmös Socialistförening höll ett tal. Han inledde med att blicka tillbaka till den tid och det samhälle av vilket bombningen av strejkbrytarbåten var en produkt.
Hällund konstaterade att vi inte kommit så långt som man önskar sig, att gamla tider kommer tillbaka i form av ”nya tider”.

Men vi minns inte endast, utan vi inser också. Vi inser att en tidsresa gjorts. En tidsresa som betyder att vi på allt för många områden rört oss bakåt i tiden, förlorat forna landvinningar och förlorat makt.

Hällund fortsatte sitt tal med att prata om villkoren för arbetarklassens kamp i det borgerliga klassamhället. Han avslutade med följande ord:

Det finns de som menat att vår kamp kan jämföras med en stark simmare i motström; växelvis tränger simmaren fram och trängs tillbaka. Skulle simmaren sluta simma skulle denne dock ryckas ner i djupet av strömmen. Liksom simmaren inte har något annat val än att fortsätta simma, måste vi inse att inte heller vi har något annat val än att fortsätta röra på oss. Rör vi inte på oss, kämpar vi inte här och nu mot strömmens krafter, kommer vi aldrig heller komma fram till slutmålet. Då vinner vi inte heller framtiden.

Vid klockan 18 var det dags för avmarsch och tåget gick genom Malmö bakom en fanborg bestående av svarta och röda fanor. Förutom fanorna fanns det två banderoller på plats med parollerna ”Samma kamp nu som då” och ”Bemanningsföretag ställer arbetare mot arbetare”.

Väl framme vid kajen där bombådet utfördes för nästan exakt 103 år sedan hölls fler tal. Först ut var Kristoffer Jannas från Malmös Socialistförening, efter honom följde Daniel Sestrajcic från Vänsterpartiet och Jesper från Ung vänster.

Jannas inledde sitt tal med att beröra den passivitet som idag breder ut sig, inte minst på arbetsplatser runt om i landet. Han menade att den i sitt väsen är ett resultat av hur arbetarrörelsen organisationer har slutat att röra sig, ofta till och med istället aktiv motverkar rörelse i arbetarklassen. Detta leder naturligtvis också till alla de problem vi ser för arbetarrörelsens organisationer då dem bildats just för att underlätta rörelsen.

Kristoffer Jannas på Beijerskajen. Foto: nyttarbetarparti.se

Han avslutade sitt tal med en uppmaning och ett konstaterande till mötesdeltagarna:

Avslutningsvis vill jag uppmana alla som knyter näven i fickan och sitter på sin kammare och fylls av förakt och bitterhet att lyfta på hakan och att gräva där ni står.
Verka inom de olika rörelser som finns i eran närhet. Det som krävs är motstånd. Det som krävs är att vi rör på oss.
Vi har aldrig fått och kommer aldrig få något till skänks, för rättigheter är inget man får – det är något man tar sig.

Mellan talen spelas mer musik av trubadurerna och Kristian von Svensson avslutade mötet med att leda allsång av Internationalen.

Talen i sin helhet:
Sebastian Hällund vid ”Arbetets ära”
Kristoffer Jannas vid Beijerskajen

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER