RSS

Boken Gaza – Fotnoter till ett krig – Alex de Jong

lör, Nov 26, 2011

Texter, Världen runt omkring oss

Joe Sacco kunde, om han så ville, stoltsera med att han närapå ensam kan anses som upphovsmannen till en helt ny litterär genre; den journalistiskt tecknade serien. Av hans många alster, som idag ges ut som böcker och är översatta till femton språk, har på svenska utkommit Fixaren, Palestina, Gorazde (1). I våras begåvades vi med en tecknad seriebok till, Gaza.

Joe Sacco. Gaza – Fotnoter till ett krig. Översättning Mikael Weichbrodt. Stockholm: Ordfront Galago, 2011. -385 sid.

Men denna gången är Sacco inte journalisten utan historikern. I sitt förord berättar han hur det kom sig att han grep sig an att skildra vad som hade hänt i Gaza – inte idag utan – femtio år tillbaks i tiden. Han var våren 2001 på väg till den palestinska staden Khan Younis i södra Gaza för att, tillsammans med journalistkollegan Chris Hedges, göra ett reportage om hur vardagen gestaltade sig för människorna där, efter det andra palestinska folkupprorets – intifadans – utbrott. Namnet Khan Younis var inte obekant för honom. Sacco erinrade sig en kort redogörelse i Noam Chomskys bok Fateful Triangle om vad som hade skett där 1956. Den israeliska armén hade begått ett regelrätt massmord på palestinier. Enligt rapporten från Förenta Nationerna ska 275 människor ha avrättats, “uppenbarligen det största massmordet på palestinier på palestinsk mark”. Sacco bestämde sig för att försöka dra denna halvt om halvt förgätna händelse ur glömskans grepp. Det var när han gjorde sina efterforskningar om Khan Younis som han stötte på ett annat bortglömt blodbad, I grannstaden Rafah hade Israels armé vid samma tid avlivat 111 tillfångatagna palestinska män.

Boken Gaza är en redogörelse, utifrån Saccos samtal med palestinier och israeler som deltog, av vad som skedde i Khan Younis och i Rafah. Men boken är också en skildring av vad som hände i Mellanöstern detta ödesdigra år 1956.

Året 1956 var en tid då de två avtynande stormakterna Storbritannien och Frankrike kom överens med den nymornade staten Israel, om att ge den radikale egyptiske presidenten Gamal Nasser en ordentlig militär minnesbeta – Suezkriget – och återställa ordningen. Det var efter att Egypten hade nationaliserat Suezkanalen, som ditintills hade styrts av brittiska och franska bolag. (2) De israeliska massmorden skedde i samband med att den israeliska armén föll in i Gazaremsan, som då stod under egyptisk överhöghet. Men det var också en tid då palestinier angrep israeliska kibbutzer av hämnd för att de åtta år tidigare brutalt hade fördrivits från hus och hem, när staten Israel upprättades 1948. President Nassers roll 1956 var ytterligt motsättningsfylld. Å ena sidan försökte han, för att undvika ett fullskaligt krig med det aggressiva Israel, hålla de palestinska stridskämparna tillbaka. Men å andra sidan gav han efter för det folkliga trycket i Egypten, som kokade av vrede över de israeliska attackerna, och gav palestinierna ett stöd.

Sacco skissar detta mycket komplexa sammanhang. Han gör alltså ingen egentlig politisk analys utan låter sammanhanget bilda bokens bakgrund. Han är de facto mer journalist än historiker. Men, som den goda journalist han är, levandegör han människorna och klargör deras beveksegrunder och vad de upplevde och erfor. Gaza – Fotnoter till ett krig bibringar oss således en insikt av hur våldet kan fortgå runt och i Gaza. Det är dess styrka. Och det sker med Joe Saccos mycket kännspaka tecknarstil; svart-vitt, fullt med detaljer och en ‘pang på röbetan’ realism.

Sacco blir med sitt verk också den förste som kan visa på hur svårt det är att så långt efteråt kunna ge en heltäckande bild av vad som ska ha skett i Khan Younis och Rafah. Alla och envar har sitt intresse av att framhäva den egna sanningen. Och ett halvt århundrade efter händelserna, är ögonvittnena själva inte längre några trovärdiga källor. Saccos återgivande av en gammal palestinskas berättelse av hur den israeliska armén ställde fyra bröder mot väggen för att arkebuseras, och hur en av dem lyckades fly, är gripande men också fylld av oklarheter. Sacco samtalade med den överlevande brodern Khamis, liksom med ett annat ögonvittne som bekräftade hans berättelse att han såg sina bröder skjutas. Men enligt flera andra vittnen ska Khamis inte ha varit närvarande … Ljög Khamis? Varför skulle han det? Sacco tror att han har tyngts av skuldkänslor, för att just han av dem alla undslapp döden, och att han för att stävja ’skulden’, har fått för sig att han höll sina bröder sällskap in i det bittra slutet. Något som inte alls vore otänkbart. Det finns i historien otaliga exempel på hur traumatiska upplevelser på liknande sätt har tillrättalagts.

Dramat i Khan Younis, som var upphovet till Saccos efterforskningar, kom i slutändan att utgöra en mindre del av boken. Mycket mer omfattande blev hans rekonstruktion av vad som skedde i Rafah. Alltså, även om rapporterna (de som finns) och ögonvittnesskildringarna ger en oförvanskad bild av våldet i Khan Younis, så var det som skedde vad som händer i krig. En infallande armé pådyvlade civila ett kollektivt dödsstraff. Chockerande. men tyvärr inte ovanligt. Händelserna i Rafah var däremot mera komplicerade och är svårare att förklara. Våldet där drog ut på tiden. Israelerna insamlade – allteftersom – över hundra män i ett fångläger, där de torterades för att till slut kallblodigt dödas. Allt utifrån att de endera var s.k. olagligt stridande eller för att de var palestinier, helt enkelt.

Sacco förenklar inte det skedda och han väljer inte den palestinska sidan rakt av, även om det funnits skäl nog till det. Han ger oss ingen svart-vit skildring – han berättar också om de palestinska stridsmännens missdåd. Han delar följaktligen inte in historien, i en kamp mellan nationaliteter, utan utgår ifrån vem som är den svagare. Sacco säger i en intervju “Jag fann det mycket svårt att vara objektiv visavi en situation där människor så klart undertrycks. Jag vet inte, ärligt talat, vad objektivitet skulle betyda i en sådan situation.”

(1) – Fixaren: en historia från Sarajevo. [The fixer, 2003.]. Översättning Andrea Ängkvist Resch. Stockholm: Epix, 2008. -112 sid. – Gorazde: rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-95. [Safe area Gorazde, 2000.]. Översättning Johanna Koljonen. Stockholm: Epix, 2011. -236 sid. – Palestina: ockuperad nation: rapporter från Gaza och Västbanken. [Palestine, 2001.]. Översättning. Horst Schröder. Stockholm: Epix, 2011. -296 sid. Böckerna ska finnas på folkbiblioteken. Finns de inte på din ort, begär att de köps in.

Joe Saccos tecknade serieböcker har i övriga Norden översatts till finska och norska. I Finland finns boken om Palestina, – Palestiina. Översättning Juhani Tolvanen. Helsingfors: WSOY, 2004. -285 sid. I Norge finns två böcker. - Palestina. Översättning Henrik W. Franke. Oslo: Gyldendal, 2006. -285 sid. och - Fotnoter i Gaza [Footnotes in Gaza, 2009.]. Översättning Jens Rösåsen. Oslo: Cappelen, 2010. -418 sid. Några översättningar till danska finns inte.

Det kan löna sig att på nätet söka på eller , för British Liberary, och skriva i sökmenyn. Då listas alla hans böcker på engelska inklusive en kort sammanfattning för de flesta av dem.

(2) Det brittisk-fransk-israeliska initiativet gick om intet. De brittiska och franska styrkorna som erövrat Sueskanalen fick dra sig tillbaka liksom att Israel fick uppge sin ockupation av Sinaihalvön, efter att stormakterna USA och Sovjetunionen gemensamt hade krävt detta. Suezkanalen förblev således nationaliserad och i egyptisk ägo.

Grenzeloos (Amsterdam) nr 114. (24 okt. 2011).
Bearbetad översättning Per-Erik Wentus.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER