RSS

Tillbakagång i samtiden – D. Skagerling & D. Bergström

Det stora diskussionsfenomenet bland befolkningen har senaste veckan handlat om den moderata statsministern Fredrik Reinfeldts utspel gällande att höja pensionsåldern till 75 år, istället för nuvarande 65. Frågan vi alla nu kan ställa oss är; hur kommer det sig att, trots den tekniska utvecklingen som gör produktionen mer effektiv, så fortsätter vi försämra för den arbetande befolkningen? Är framtidens utmaningar av sådan karaktär att vi måste gå tillbaka i utvecklingen?

I Bild: Statsminister Fredrik Reinfeldt som tycker att man kan jobba tills man är 75 år.

Diskussionerna tar sig form som om det hela vore en nödvändighet för vår överlevnad som nation. Att vi måste luckra upp arbetsmarknaden i syfte för att göra den mer flexibel, att vi måste arbeta längre för att klara statsskulden och statsfinanserna för att inte gå under. Det är rena domedagsprofetior från de styrande politikerna. Man kan tro att produktionen blivit mindre effektiv, men så är det naturligtvis inte.

De senaste seklerna har vi sett en enorm ökning av produktiviteten, vilket har resulterat i att människor i de industrialiserade delarna i världen har kunnat sänka timmarna man arbetar på en arbetsdag, samtidigt som vi fått betydlig drägligare vardag och högre levnadsstandard.

Bland annat har begrepp så som till exempel fritid kunnat introduceras. Men någonstans här tappade vi luften, vi kan inte längre förvänta oss löneförhöjningar, vi kan inte ställa krav på en bättre vård med minskande vårdköer, att våra äldre får en trygg framtid och blir omhändertagna ordentligt eller att skolorna lär våra barn att räkna, läsa och skriva.

Anledningen till detta som nämns som argument är att vi inte skulle ha råd – våra politiker gör snarare det motsatta i syfte att spara pengar och hålla ”budgeten i balans”. Man menar på att den ökade levnadslängden hos befolkningen, tack vare ökad medicinsk kunskap och livsstilsförändring, innebär att vi måste öka arbetsgraden upp i åldrarna – samhället behöver det.

Men stämmer då detta?
Mellan 1990 och 2010 har antalet äldre över 85 ökat med 67 procent, har detta lett till att vi behövt arbeta mer, fått högre skatter eller fått sämre offentliga finanser? Nej, skattekvoten har sänkts, vi arbetar mindre och finanserna är förbättrade.

Finansdepartementet själva hävdar att vi kan bibehålla vår nivå i välfärden fram till år 2050 utan några som helst skattehöjningar eller utan att vi arbetar fler timmar – samtidigt som vi betalar tillbaks på statsskulden. En statsskuld som från första början är en negativ nettoskuld, vilket innebär att vi har mer tillgångar än vad vi har lån.

Politikernas prat om ”försörjningsbördan” är bara effektivt sätt att få befolkningen att acceptera försämringar inom välfärdssektorerna, och på jobbet, genom att framställa det hela som något oundvikligt. Det är ren och skär klasspolitik från de styrande, som slår mot landets arbetande och arbetslösa befolkning.

Politikerna, med arbetsgivarorganisationerna i ryggen, kommer att fortsätta försöka genomdriva liknande förslag och sälja ut allting vi kämpat till oss genom århundrade av facklig och folklig kamp till dess att befolkningens verkliga motståndsrörelse, arbetarrörelsen, börjar röra på sig. För med arbetarrörelsen har vi genom historien kunnat driva igenom förändringar som politikerna aldrig erkända som möjliga innan de blev tvungna att gå med på dem. Den tekniska utvecklingen ger oss förutsättningar att kunna förbättra vår vardag. Men det är under förutsättningen att vi tar kontroll över ekonomin och inte låter den styra oss som om det vore en naturlag. Det är den nämligen inte. De ekonomiska lagarna är skapade av människan och vi har möjlighet att förändra dem.

Daniel Skagerling
och Daniel Bergström,
Kalmars lokalgrupp av Socialisterna,
februari 2012

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER