RSS

Johannes Regell – Om den socialistiska arbetarrörelsens utmaningar i Västervik

tis, Mar 13, 2012

Tal

Tal hållet av Johannes Regell, ordförande för Västerviks Socialistförening vid föreningens nionde årsmöte den 11 mars 2012.

Kamrater,
idag har vi hållit det nionde årsmötet för Västerviks Socialistförening. Nästa år är det tio år sedan vår rörelse startade. Jag som har varit med sen starten kan inte säga annat än att tiden har gått snabbt, oerhört snabbt.

Det är inte en nostalgisk tillbakablicka jag tänkt göra här idag utan framförallt en analys av vårt nuvarande läge och vår kommande framtid.

Regell talar inför årsmötesdeltagarna. Foto: nyttarbetarparti.se

Vår förening bildades av tre elever på Västerviks gymnasium, detta var alltså år 2003. En stor del av vår aktivitet utgick vid denna tid och de närmast följande åren från just gymnasiet. Vi var då utan tvekan en ungdomsrörelse och en snabbt växande sådan.
Arbetet vi bedrev skedde till stor del genom olika nätverk som vi uppfann tillsammans med andra elever. Elever mot krig organiserade demonstrationer mot Irakkriget, sedan Elevsammanslutningen som organiserade stöd för städerskorna och matsalspersonalen i kommunalstrejken och slutligen och mest framgångsrik Elever för skolmat som organiserade opinionsbildning, demonstrationer och en elevstrejk mot avgift på skolmaten.
Efter detta jobbade vi med nedläggningen av Electrolux också här genom en demonstration men vi gav också ut ett arbetsplatsblad i flera nummer till fabriksarbetarna.

Bredvid dessa kampanjer eller projekt arbetade vi hela tiden med bildningsarbete genom ABF – Arbetarnas Bildningsförbund, främst genom studiecirklar men också med föreläsningar. Detta arbete har varit framgångsrikt och fortsätter än idag. Under årens lopp har väldigt många människor, främst ungdomar strömmat igenom detta bildningsarbete och förhoppningsvis lärt sig ett och annat.

På grund av våld och hot om våld från fascister har vi till och från tvingats arbeta med antifascism. Vårt antifascistiska arbete har dock alltid varit politiserat genom att koppla frågan till klassamhällets sociala problem som nedskärningar, arbetslöshet och medföljande otrygghet och ojämlikhet.

Vi bedrev under flera år fackligt arbete inte bara på arbetsplatser utan också politiskt mot nedskärningar av välfärdsservice, dels genom LOs ungdomskommitté men främst och mest framgångsrikt genom Skogs- och träfackets sektion 1. Som en av flera drivande inom Skogs- och trä ”ettan”, kan jag idag inte säga annat än att jag saknar den tiden.

Sedan 2006 har vi haft representation i kommunfullmäktige på mandatet ”inga fler nedskärningar”. I valet 2010 som blev det värsta högervalet i Svensk historia sedan den allmänna rösträttens införande var vi den enda fraktionen av arbetarrörelsen som inte bara höll positionerna utan stärktes om än blygsamt.

Vårat stöd i valen är precis som vårt politiska arbete starkt klassbetonat. I Västerviks renodlade arbetarklassområden är vi nästan alltid tredje största parti samtidigt som vårt stöd i välbärgade områden är minimalt om inte obefintligt.

Sedan vi tog mandatet i kommunfullmäktige 2006 har vi med vårt upprepande av ”inga fler nedskärningar” blivit kända för i stort sett varje Västerviksmedborgare. Jag vill inte påstå att alla stödjer oss, det är en minoritet inom arbetarklassen som gör det, men alla vet vilka vi är och tycker något om oss.

Sedan 2010 har vi inte bara varit en lokal organisation i Västervik utan också fått systerföreningar och lokalgrupper på följande orter, Malmö, Kalmar, Kinda, Linköping, Stockholm och Sundsvall. Medlemmar av vår organisation verkar också antingen tillsammans med andra eller helt i andra organisationer i Jönköping, Gävle och Umeå.

Med denna snabba genomgång av de senaste 9 årens utveckling och bedrifter vill jag nu problematisera vår situation.

Som jag inledde med att berätta bildades vår organisation av gymnasieelever. Vi har sedan dess utan tvekan i högsta grad varit ungdomsbaserade. Detta har nog kanske inte varit så tydligt i vår politik då vi knappast begränsat oss till ”ungdomsfrågor” men vår aktivistkader har till stor del bestått av av ungdomar. Detta har genom åren både varit vår styrka och svaghet.

Det har utgjort vår styrka genom att inga etablerade partier idag alls klarar av att engagera ungdomar på ett seriöst och bestående sätt. Bara vår existens har gång på gång krossat bilden att ”ungdomar inte bryr sig om politik eller inte vill engagera sig”.
Men det har samtidigt varit en svaghet, dels pga. legitimitet men framförallt pga. att få ungdomar har en framtid i stan. Vi har därför alltid förlorat aktivister, inte för att de gått ur och lämnat våra led utan för att de helt enkelt har flyttat. I alla år som gått sedan 2003 har vi ändå lyckats reproducera oss med nya ungdomar i leden men för varje år som gått med mindre självständig aktivitet bland ungdomarna själva.

Denna försvagning i den grupp som tidigare varit vår aktiva bas har först nu på allvar blivit kännbar och formerar en utmaning för oss i framtiden. Samtidigt som vi som varit med från start blivit unga vuxna och bildat en äldre och stabil aktivistkärna har skaran av aktivister runt omkring genom utflyttning tunnats ut. Denna utmaning måste vi lösa för att inte på sikt förblöda som organisation. Vi behöver dock inte bara duktiga ungdomar som är aktiva i föreningen utan även fler vuxna aktiva, som inte kommer flytta, som har sina liv här men också är medvetna nog att inse att det inte räcker att passivt stödja ”vad det unga göra” utan att man också måste offra lite tid själva.

Västervik är för Sverige en helt betydelselös ort, både politiskt men också ekonomiskt. Jag brukar säga att om vi skulle växa stort och ta över denna stad skulle makthavarna i Sverige bara säga ”ta skiten ni”. Vår betydelse nationellt för arbetarrörelsen i Sverige ligger därför i vårt exempel och i vårt exempel endast. Vi har under nio år bevisat att det går att kämpa, att det går att engagera människor och att det går att skapa en rörelse, något som tänkande arbetare på många ställen runt om i landet gett upp hoppet om. Våra kamrater i våra systerföreningar och lokalgrupper på andra orter som har politisk och ekonomisk betydelse är beroende av oss. Inte bara ekonomiskt utan framförallt moraliskt. Går vi ner oss här i rörelsens hjärta lär det snabbt märkas runt om landet också.

Bredvid frågan om utflyttning står en om inte ännu viktigare så lika viktiga utmaning. Under åren som gått har vi utåt sett främst stått för opinionsbildning och propaganda, detta i väldigt stor omfattning inte bara i anslutning till val utan även mellan valen. Under de senaste åren har vi tex. delat ut i snitt ett flygblad varannan månad på minst 5000 ex i de kärnområden, där vi också har vårt största stöd. Allt konkret rörelsearbete vi gjort har resulterat i att vi stärkts som rörelse, vi har alltid blivit fler efter varje strid, alltid starkare och säkrare. Detta trots att vi aldrig har vunnit en enda konkret seger i de aktuella frågorna.

Jag är övertygad om att det vi gjort genom åren har varit bra och korrekt. Men vi måste idag inse att det inte längre räcker med opinionsbildning och propaganda. Vi måste utveckla en praktisk betydelse i vardagen för de människor som redan stödjer oss. Först när vi har en praktisk betydelse i människors vardag kan vi bli den rörelse vi vill vara.

Låt mig förtydliga vad jag menar med ett historiskt exempel. Den unga socialistiska arbetarrörelsen i Sverige använde sig också av propaganda för att vinna arbetarklassen till socialdemokratin vid slutet av 1800-talet. Detta skedde också, men inte för att den tidens arbetarklass låg hemma och läste Marx och tyckte att ”detta var en bra idé” som man samlades runt vår fana. Arbetarklassen blev socialistisk och slöt upp bakom socialdemokratin av praktiska skäl. Socialdemokraterna var dem som organiserade och bjöd kapitalisterna motstånd på arbetsplatserna, man vann genom detta segrar och därmed praktisk betydelse för arbetarklassen. Den socialistiska teorin blev därmed ett nödvändigt vapen för klassen i den praktiska kampen mot kapitalet. Inte tvärt om.

Jag menar att vi har precis samma utmaning framför oss. Vi skall inte sluta med flygbladsutdelningar och manifestationer tvärt om. Det jag säger är att om vi nöjer oss med detta kommer vi aldrig att komma längre.

Hur ser då fältet ut för oss idag?
De stora arbetsplatserna är varken lika många eller lika stora idag som för 100 år sedan. De blockeras dessutom av socialdemokratiska fackföreningsledningar som snarare ser det som sin uppgift att kväva och stoppa all form av rörelse än att leda den. Vi bedrev under flera år som jag tidigare nämnde ett stort och bra arbete i Skogs- och träfacket men fick stryk av både socialdemokratin och kapitalisterna själva som sparkade oss och la ner fabriker.
Jag anser inte att vi skall ge upp arbetsplatserna men jag kan inte heller se några särskilt goda förutsättningar för något större arbetsplatsarbete här i Västervik för tillfället. Många av oss arbetar på mindre företag där organisering är svårt eller hålls ute från arbetsplatserna genom arbetslösheten.

Vi kan med detta inte nöja oss med att vänta in ett ”bättre läge” för att agera på arbetsplatserna utan måste istället se oss omkring åt andra håll.

Redan i somras började vi undersöka ett annat fält med en annan massrörelse för oss agera genom. Detta fält är bostadsområdena och Hyresgästföreningen.

I en tid då arbetarklassen till allt större del antingen arbetar utspridd på småarbetsplatser, har flera jobb eller plågas av arbetslöshet är jag övertygad om att de stora bostadsområdena kommer få en allt större potential som samlande bas för arbetarklassens motstånd mot kapitalisterna.

I kommunistiska manifestet skriver Karl Marx 1848:

”När arbetarens utsugning genom fabrikanten så till vida är slut att han fått sin arbetslön kontant utbetald, så kastar sig borgerskapets andra delar över honom, husägaren, krämaren, pantlånaren osv.”

Hyresgästföreningen som kan liknas vid en fackförening för bostadsområdena har många styrkor i jämförelse med LO-facken, att ingen officiell partistyrning existerar och organisationen är mer demokratisk är de två främsta.

Här i Västervik har Hyresgästföreningen sedan ett år tillbaka legat nedlagd pga. bristande aktivitet. Sedan slutet av 2011 har en grupp bestående av nio personer, varav sju är direkt anslutna eller kopplade till Socialisterna arbetat som en tillfällig styrelse för organisationen i stan och gör så fram till årsmötet. Årsmötet hålls om exakt en vecka, då vet vi hur det gått.

Klarar vi detta kommer vi kunna leda praktiskt arbete i bostadsfrågor i alla våra nuvarande kärnområden, dvs. där vi redan har vårat politiska stöd. På dagordningen står allt från områdenas småfrågor som sandning, belysning, lekplatser och värme till de stora frågorna som hyror och bostadsbrist. I Hyresgästföreningen är man ansluten som hushåll inte individ. Totalt är 525 hushåll anslutna i Sverige, 69 000 i region Sydost.

Jag är övertygad om att detta kan innebär en verklig milstolpe för vår rörelse, kanske ett avgörande genombrott om vi sköter uppgiften rätt dvs.
Jag har nu pratat länge och vill snart avrunda för diskussion. Innan dess vill jag ta upp två saker till som jag anser att vi måste åta oss.

Dels måste vårat bildningsarbete, som utan tvekan idag är större än på länge, utvecklas och fortsätta. Totalt omfattas just nu runt 20 personer, både medlemmar och icke-medlemmar av två studiecirklar. Våra nya kamrater måste få en grundläggande skolning för att kunna arbeta i rörelsen och våra erfarna aktivister måste fördjupa sin skolning, inte minst i förståelse av det kapitalismens motsättningar.

Vi bör också åta oss att utveckla kampen mot nedskärningarna av välfärden. Just nu totalslaktar Hjalmarsson denna kommun med nedskärningar på 80 miljoner kronor, 33 miljoner av dessa planeras att tas från våra barn och unga. Detta gör att vi genom vår paroll, inga fler nedskärningar inte begränsas enfrågerörelse. Tvärt om, vi har utan tvekan satt vårt fokus på den mest viktiga av alla frågor i kommunen, om detta råder nu inget tvivel.

Att vi dessutom är de enda som motsatt oss välfärdsslakten är knappast en nackdel heller. Alla borgerliga partier, inklusive Sverigedemokraterna, som med detta avslöjar sig själva har röstat för nedskärningarna. Låtsatsoppositionen bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i sin feghet och totala brist på rörelseperspektiv avstått från att rösta. Vi är därmed opinionens enda röst i fullmäktige och vore inget annat än dumma om vi låter detta läge glida oss förbi.

Kritiskt kan vi konstatera att vi borde agerat tidigare, detta gjorde vi inte pga. låg stridsmoral och uppgivenhet i slutet av förra året. Det är därför hög tid för oss att göra vad vi kan.
Tiden vi lever i är minst sagt intressant och samhällsutvecklingen ger oss rätt i vår samhällskritik på punkt efter punkt.

Kamrater, jag är stolt över de nio år som gått. Jag är stolt över att tillammans med er utgöra denna rörelse. Låt oss använda vår närmaste framtid till att utveckla våra krafter till något ännu större.

Nu är jag torr i munnen och lämnar därför över ordet till er.

Tack igen!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER