RSS

Johannes Regell – Första maj 2012

lör, Maj 5, 2012

Tal

Tal hållet den 1/5 2012 i Västerviks Stadspark av Johannes Regell, kommunfullmäktigeledamot för Socialisterna – Välfärdspartiet samt ordförande Västerviks Socialistförening. Vid 2012 års första majfirande deltog strax över 100 personer.

Kamrater!
Vi lever i en tid där konflikter på arbetsmarknaden tillhör det ovanliga, i varje fall i större omfattning. Antalet stejktimmar har konstant sjunkit sedan 1990-talet och om vi betraktar Sverige ur ett längre historiskt perspektiv är skillnaden ännu större. Under den svenska arbetarrörelsens barndom och ungdom från tiden före sekelskiftet fram till mitten på 1930-talet, hade Sverige flest arbetsmarknadskonflikter i hela Europa.

Det finns olika berättelser som ger olika förklaringar till varför arbetsmarknadskonflikterna minskat.
Borgerlighetens alla mer eller mindre välbetalda tjänsteandar hävdar samstämmig att detta beror på att vi befinner oss i en ny tid. Att vi befinner oss i en tid, befriad från klassmotsättningar, där arbete och kapital inte längre står mot varandra som två fientliga poler i samhället. De menar att facklig kamp, ”så som förr”, är något förlegat som hör hemma i historieböckerna eller på tavlorna på de slitna Folkets huslokalernas väggar. Denna berättelse är idag så utbredd att den till och med accepterats av fackföreningsrörelsen själv, åtminstone av dess ledarskap.

Johannes Regell, första maj 2012, Västerviks Stadspark. Foto: nyttarbetarparati.se

När jag skulle skriva detta första majtal hoppades jag att en storkonflikt skulle pågå med Handelsanställdas förbund i spetsen. Så blev det inte och jag måste därför idag själv berätta en annan berättelse om varför så få arbetsmarknadskonflikter sker i dagens Sverige.

Innan detta vill jag först svara på frågan om varför fackföreningar bildats, inte bara här i Sverige för hundra år sedan, utan i varje land där den levande arbetskraften, genom kapitalismens omvandling av de uråldriga levnadssätten, förvandlats till en vara som alla andra.

Fackföreningarna kom att bildas med industrialismens, eller vad vi kan kalla för det moderna samhällets födelse. I detta samhället hade den mänskliga arbetskraften, genom människans skilsmässa från jorden förvandlats till en vara, till en vara som precis som alla andra varor säljs och köps på en marknad, i detta fall på arbetsmarknaden.

Den samhällsklassen som fötts genom skilsmässan från jorden och genom denna berövats alla gamla förutsättningarna för sitt liv tvingades nu sälja sin arbetskraft till den samhällsklass som i samma process lagt hela världen under sina fötter.
Den moderna arbetarklassen, med sin arbetskraft som enda egendom var född och så också den moderna kapitalistklassen med alla produktionsmedel, alla naturtillgångar och alla rikedomar som sin privata egendom.

De båda klasserna möttes på arbetsmarknaden å ena sidan som säljare av varan arbetskraft och å andra sidan som köpare av densamma. Arbetarna blev beroende av kapitalisterna för att kunna köpa mat och betala sin hyra, kapitalisterna beroende av arbetarna för att kunna producera varor som skulle säljas för vinst. Motsättningen de båda emellan är inte svår att förstå, då högre lön för arbetarna innebar lägre vinst för kapitalisterna och tvärt om. Ingen harmoni stod att finna emellan de båda klassernas intressen.

Arbetarna bildade sina fackföreningar när de nådde insikten att de alla satt i samma båt. Som individer var de maktlösa men som kollektiv starka, i varje fall inte maktlösa. Fackföreningens grundläggande uppgift var att begränsa konkurrensen arbetare emellan. Istället för att bjuda under varandra i lön för att få jobb beslutade sig den unga arbetarklassen att inte sälja sina armas kraft billigare än varandra.

De arbetare som valde att inte kräla under de nya härskarnas fot möttes av det borgerliga samhällets alla maktmedel, från avskedanden, trakasserier och svartlistning, till polis, domstolar, fängelsen och militär. Striden var bitter och yttrade sig som en klasstrid mellan två fientliga samhällsläger.

Arbetarna utkämpade denna strid genom sina fackföreningar, främst via strejker. På denna väg har arbetarrörelsen i varje land slagits och tilltvingat sig bättre löner, kortare arbetsdagar, bättre arbetsmiljö och försäkringar mot olyckor, sjukdom och arbetslöshet. Även rätten att rösta i val är en frukt av arbetarrörelsens kamp.

Här står vi nu idag, mer än hundra år senare och jag frågar er som samlats här idag, hur mycket har samhället egentligen förändrats?
Nog är det sant att få av oss svälter pga. låga löner eller arbetslöshet. Nog är det så att vi kan rösta i val.
Men har världen verkligen förändrats i grunden? Existerar inte samma motsättningar under samhällslivets uppsminkade yta? Nog har vi kommit långt men inte så långt som man kan önska. Och kanske den intressantaste frågan av alla är, åt vilket håll går samhällsutvecklingen idag?

Vad vi idag ser är hur arbetarrörelsens landvinningar från 100 år av kamp attackeras och tas bort, en efter en. Arbetslösheten växer och betraktas idag som ”naturlig” av samma människor som förnekar klassmotsättningarna. Heltid är inte längre en rättighet, inte heller semester.
Bemanningsföretag och otrygga anställningsformer är snarare regel än undantag, i varje fall för unga arbetare. Allt fler säljer sin arbetskraft för allt lägre lön, många tvingas ha flera jobb för att klara sig. Och denna utveckling har inte börjat nu utan pågått i mer än 20 år.

Tiden, den går som alltid framåt men situationen för oss som måste sälja vår arbetskraft på arbetsmarknaden för att överleva den rör sig bakåt, mot nygamla förhållanden. Relationen mellan arbete och kapital är inte ett harmoniskt äktenskap av samförstånd. Många kämpar inom arbetarrörelsen i Sverige kunde pga. arbetarrörelsens styrka i detta land tro så under flera decennier. Men den tid som vi känner igen under namnet Svenska modellen är förbi och kommer med säkerhet aldrig tillbaka.

Därför, låt oss idag, på arbetarrörelsens internationella kampdag, betrakta vår omvärld. I hela världen pågår stora strider mellan de som äger allt och oss som äger inget. Generalstrejk avlöser generalstrejk i Europa. Massdemonstrationer och upplopp tillhör det vanliga.

Kapitalistklassen i Europa attackerar just nu på bred front allt från välfärdssystem, arbetsmarknadslagar till rätten till pension och under detta tryck vaknar idag miljoner arbetare världen över till insikt om sitt läge.

Ingenstans kan vi finna det nya, moderna och fredliga samhälle som borgerlighetens historieskrivare använder för att förklara arbetsmarknadskonflikternas minskande i Sverige.
Så vilken framtid har vi då att vänta oss här, i Europas nordliga utkant?

Svaret på detta är att den nutid, som vi idag ser utanför vårt lands gränser. Sverige är och har alltid varit ett periferiland. Kapitalismen revolutionerade samhällslivet här senare än på kontinenten, arbetarrörelsens föddes därmed också senare här. Motangreppen från borgerligheten mot arbetarrörelsens segrar efter andra världskriget inleddes också senare här. Vad som skedde i Europa för 30 år sedan sker nu här hos oss. Vad som idag sker i Europa är vad vi kommer se ske i vår framtid.

Så länge den ena människan lever på den andra människans arbete, så länge den ena människan måste sälja sin arbetskraft till den andra för att kunna äta och ha tak över huvud, så länge den ena människan med detta tillhör klassen av lönearbetare och den andra människan tillhör klassen av kapitalister, kommer motsättningen mellan arbete och kapital att fortleva. Inte som en liten samhällskonflikt bland alla andra utan som hela det borgerliga klassamhällets centrala motsättning och som historiens avgörande drivkraft.

Fackföreningsrörelsen har inte spelat ut sin roll, varken här i Sverige eller på annat håll i världen. Vad som skett är att fackföreningsrörelsen i Sverige inte lyckats förstå samhällsutvecklingen. Den svenska fackföreningsrörelsen försöker idag desperat leva kvar i efterkrigstidens svenska modell, med klassammarbete och samförstånd på våra villkor.

Vi står med detta i ett historiskt vägskäl. Antingen kommer fackföreningsrörelsen förstå den nygamla tid vi befinner oss i och därmed förändra sig själv för att kunna möta prövningarna. Eller så kommer den duka under för trycket och lämna plats för nya organisationer som motsvarar de krav som tiden ställer.

Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara demokratisk, styrd av medlemmarna nedifrån och upp. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara levande för att kunna dra med sig, organisera och skola vår tids arbetarklass. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara stridbar för att kunna bjuda dem motstånd som idag försöker pressa oss tillbaka i mörkret. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara upprorisk för att kunna växa, den måste önska sig en annan värld för kunna leva.

Hur detta kommer gå, kamrater, det kommer vi alla få se i vår livstid.
Vad det gäller idag är att vi är på det klara med vår uppgift.
Ingenting har någonsin förändrats av sig själv.
1900-talets socialistiska arbetarrörelse byggdes av människor som vi, det är nu vår tur att skriva våra sidor i historieböckerna.

Tack för ordet!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER