RSS

Första maj 2012 från Norr till Söder

sön, Maj 6, 2012

Aktiviteter

I vårsol firade Socialisterna första maj 2012 på följande orter: Sundsvall, Stockholm, Kisa, Västervik och Malmö. Demonstrationer och möten anordnades med tal, musik och fika. Här följer rapportering med bilder och referat från första majfirandena i Sundsvall, Kisa, Västervik och Malmö.

Första majdemonstration på väg till Stadspaken i Västervik. Foto: nyttarbetarparti.se

Sundsvall
Likt förra året träffades årets enade vänstertåg på Storgatan 1 i Sundsvall. En blandning av organisationer och människor, men med ett enat budksap: Sundsvall är inte till salu. Sundsvalls Socialistförening hade tillsammans med Vänsterpartiet, Ung Vänster, Rättvisepartiet Socialisterna och Socialistiska Partiet stått för förarbetet för att försöka göra årets första maj så lyckat som möjligt. Affischer har fått pryda staden, flygblad i mängder har delats ut i bostadsområden och utanför köpcentrum.

Sundsvalls enade vänstertåg på väg mot Torget.

Vädret var bra när demonstrationen samlades och man ställde upp ett tåg med den gemensamma banderollen ”Sundsvall är inte till salu” i fronten. Bakom banderoll och fanborg vandrade demonstrationståget genom centrum. Väl på torget bjöds det på tal och sång.

Först ut var Isabell Mixter från Ung Vänster, som på gitarr och sång framförde eget material och en Cornelis Vreeswijk-dänga. Därefter kom Emelie Vikberg, även hon från Ung Vänster, och höll ett personligt tal om ungdomsarbetslöshet, men även om otryggheten på dagens arbetsmarknad. Näste man var Per Johansson från Rättvisepartiet Socialisterna. Han talade om omvärlden, men även riktade han kritik mot den privatiserade vården och skolan här i Sverige. Sedan följde några fler visor, men denna gång från Vänsterpartiets kör ”Röd tjut” och därefter stod Vänsterpartiets Kim Ottoson på tur.
Kim Ottoson höll ett tal som försökte behandla dagens Sverige och hållbar planering inför framtiden. Erik Åslund, ordförande i Sundsvalls Socialistförening, valde en annan linje än tidigare talare. Han påminde om arbetarrörelsens arv i Sundsvall för att sedan tala om Sverige, men med Sundsvall i fokus.

Den 26 maj 1879 tändes en gnista som skulle bli en eldstorm, den dagen tystnade alla sågverk i Sundsvallstrakten utom ett. Dåtidens löneslavar och förtryckta arbetare sa ifrån! […] Först när soldater och kanonbåtar kallades in och man hotade med fängelse, först då återupptogs arbetet, först då var slaget förlorat, för den gången. […] Denna enskilda händelse är bara en av många saker som dom gamla klasskämparna har testamenterat till oss. Detta är vårt arv att förvalta! […] Har vi gjort det? Skulle dessa män och kvinnor kunna titta på oss och vårt arbete med stolthet? På samma sätt som vi gör på deras? Självklart inte, för dagens arbetarrörelse i Sverige, är som en björn som försover sig i sitt ide.

Erik Åslund första majtalar i Sundsvall. Foto: nyttarbetarparti.se

Erik fortsattte senare med att prata om dagens politiska läge i Sverige.

När dom talar om naturlig arbetslöshet och nedskärningar, då tiger vi och nickar. När dom slaktar våran välfärd och sätter barn i fattigdom med sin politik, då tiger vi och nickar! Man ska vara glad att man har ett jobb säger dom. Men vi är inte glada – vi är redigt förbannade! Förbannade på att leva i ett land där ca 13% av alla barn lever i fattigdom, där massarbetslösheten ligger på 7,7% och detta samtidigt som riskkapitalister plundrar våra skolor och vårdhem, och där en direktör tjänar i snitt 47 gånger mer än en arbetare, där din pension knappt är dräglig, där fasta trygga anställningar har bytts ut mot bemanningsföretag och osäkra visstidsanställningar, där a-kassa och sjukersättningar mest liknar ett socialbidrag, där de ungas kunskapsnivå sjunker men betygsinflationen växer, där välfärd är till för dom som har råd med den och inte dom som behöver den mest.

Efter Röd tjuts avslutande visa ”Svarta tupp” packade deltagarna ihop för att sedan bege sig mot Pipeline som hade hyrts för underhållning och där fika skulle serveras av Asylkommittén. Sundsvalls Socialistförening hade eget bokbord där det fanns böcker om och för arbetarrörelsen, men även pamfletter och den nya arbetsplatstidningen Väckarklockan.

Kisa
I Kisa uppmärksammade Socialisternas lokalgrupp första maj med ett utomhusmöte. För att inleda läste Alexander Bergqvist en dikt dagen och de arbetande till ära. Efter dikten lämnades ordet till Axel Gruvaeus som höll en appell där krispolitiken kritiserades.

Räddning från nya kriser kan aldrig komma genom ”budgetansvar” eller ”ansvar för statsfinanserna” – det är inte på det sättet ekonomin fungerar. Tvärt om. Kriserna är en reaktion på försämrad köpkraft, och därmed rädsla för investering, vilket fryser ekonomin. Åtstramingar och besparingar i kristider är alltså ett medel för att fördjupa krisen. Investeringar, framförallt i nya arbetstillfällen är ett sätt att förkorta dem och mildra krisernas verkningar.

Vilket inte är något märkligt i sig, för man får inte tro att det här är
den sista krisen, och att man för alltid kan förhindra dem. Kriserna är en ofrånkomlig del av det ekonomiska system vi idag lever i.

Utan den insikten går det heller inte på allvar resa en politik som
utmanar kriserna. De så kallade ”marknadslösningarna” å andra sidan, oavsett om de handlar om nya krediter, genom privatiseringar eller bara att man ska lämna det hela orört från politiskt håll är bara att bygga upp förutsättningar för nya kriser.

Axel Gruvaes första majtalar i Kisa. Foto: nyttarbetarparti.se

Vidare fortsatte talet med att belysa sambandet mellan nedskärningspolitik globalt och det samma lokalt.

Konsekvenserna blir också kännbara för samhällservicen och för välfärden. Oavsett att vårt land har en stark ekonomi beläggs vi med strypkoppel. Trots gigantiska offentliga överskott och en negativ statskuld skärs det ner och sparas. ”För förtroendets skull” säger man. Förtroende för vad undrar jag då. Förtroendet om att oavsett hur bra eller dåligt det går, hur mycket värde som skapas eller inte skapas så ska vi få det sämre?

För det ska ni ha klart för er, när Borg eller hans motsvarigheter i EU:s topp talar om trovärdighet och ansvar, då är det trovärdigheten och ansvaret för kapitalets vinster man talar om. Det har man ju så tydligt visat att det inte spelar någon som helst roll om ekonomin är bra eller dålig, något bättre kan ni inte räkna med att få.

Efter talet dukades smörgåstårta fram till de närvarande och firandet avslutades med gemensam lunch och diskussioner.

Västervik
I Västervik anordnades för åttonde året två första majtåg. Sedan 2003 har både den liberala och socialistiska arbetarrörelsen anordnat varsitt tåg alla år utom ett (2008), då Socialdemokraterna valde att lägga ned sitt arrangemang.

Den socialistiska arbetarrörelsen samlades som traditionen bjuder på fängelsetorget, samtidigt som den liberala arbetarrörelsen avslutade sitt firande i Stadsparken. Strax under hundra socialister ställde upp bakom tre röda fanor och två banderoller. Banderollerna reste krav på slut på nedskärningar och mer pengar till skola, vård och omsorg samt 90 procent i a-kassa och sjukersättning, utan tak och karensdagar.

Första majdemonstrationen i Västerviks centrala hamn. Foto: nyttarbetarparti.se

Krav på rätten till arbete. Foto: nyttarbetarparti.se

Efter att ha tågat genom centrala Västervik till trummor och slagord samlades deltagarna i Stadsparken. Väl framme i parken hälsades alla välkomna av Jacob Hoffsten, studerande till sjuksköterska och aktiv i Västerviks Socialistförening. Hoffsten agerade konferencier under mötet.

Jacob Hoffsten är möteskonferencier. Foto: nyttarbetarparti.se

Mötets första talare var Alexandra Isaksson, också hon sjuksköterskestuderande och aktiv i Västerviks Socialistförening. Isaksson tog i sitt tal upp frågan om hur arbetarklassen är all samhällsrikedoms skapare och hur den ekonomiska krisen yttrar sig för arbetarklassen.

Det vi som arbetare måste förstå är att de är vi som skapar vinsterna till företagen, det är tack vare oss som företagen har kunnat växa, vi är produktionskraften och i goda tider står vi till företagets förfogande och arbetar i ett ökat tempo och oräkneliga timmar i övertid utan nämnvärd kompensation i förhållande till de vinster som skapas genom detta.

När konjunkturen däremot vänder slängs vi ut i arbetslöshet, mister vår ekonomiska trygghet och får i bästa fall leva på en arbetslöshetsförsäkring som trasas sönder för var dag som går på grund av de borgerliga politikerna.

Alexandra Isaksson talar om nedskärningarna av välfärden. Foto: nyttarbetarparti.se

Isaksson fortsatte sitt tal med att beskriva krisens skadeverkningar på den offentliga sektorn, välfärden och de välfärdsarbetare som arbetar där.

Jag har tidigare jobbat inom äldreomsorgen, där man var dag möter konsekvenser av nedskärningarna som drabbar vår välfärd. Stora besparingar sker inom vår offentliga sektor, inte minst i vår egen kommun. Harald och company har kört kommunens ekonomi helt i botten, dels genom inkompetens och oaktsamhet men det är inte endast deras fel.

Staten har sänkt statsbidragen samtidigt som det finns en lag som säger att alla kommuner måste hålla ”budgeten i balans”. Kommunerna är enlig lag skyldiga att inte göra av med mer pengar än vad statsbidraget och kommunalskatten ger. På så sätt svälts kommunerna ut. Detta är anledningen till den nedskärningspolitik som förs.

Alexandra Isaksson tog också upp frågan om välfärdens ”finansieringsproblem” som plågar alla politiker från höger till vänster. Isaksson pekade dock på att något finansieringsproblem inte alls existerar, då Sveriges offentliga sektor går med löpande överskott på hundratals miljarder kronor. Hon tog också upp frågan om privatiseringar av välfärdssektorer och konstaterade att ”valfrihet” inte alls är önskvärt i välfärdssammanhang, då välfärden syftar till att skapa trygghet, dvs. att slippa välja som snarare är förknippat med risk och spänning.

Isaksson avslutade sitt första majtal med följande deklaration:

Vi vill inte bakåt, vi vill framåt! Men för att gå framåt måste vi först nå insikt om vårt läge innan vi kan börja göra det som verkligen krävs för att vända denna negativa politik som förs i vårt land. Vi måste organisera ett aktivt politiskt motstånd mot nedskärningarna. Vi som är medlemmar i Socialisterna – Välfärdspartiet motsätter sig denna nedskärningspolitik. Endast det bästa är gott nog. Vi kräver fortfarande mer personal inom skola, vård och omsorg!

Mötesdeltagarna tog för sig av hembakta bullar och kaffe och lyssnade mellan talen på musik framförd av John Johnsson.

John Johnsson spelar visor om förtryck och motstånd. Foto: nyttarbetarparti.se

Mötets andra talare var Johannes Regell, fullmäktigeledamot för Socialisterna – Välfärdspartiet. Regells första majtal handlade om arbetsmarknadskonflikter och fackföreningsrörelsens läge i Sverige.

Regell inledde med det faktum att antalet strejker kraftigt minskat i Sverige sedan 1990-talet. Han menade att det finns många olika förklaringar på varför detta har skett.

Borgerlighetens alla mer eller mindre välbetalda tjänsteandar hävdar samstämmig att detta beror på att vi befinner oss i en ny tid. Att vi befinner oss i en tid, befriad från klassmotsättningar, där arbete och kapital inte längre står mot varandra som två fientliga poler i samhället. De menar att facklig kamp, ”så som förr”, är något förlegat som hör hemma i historieböckerna eller på tavlorna på de slitna Folkets huslokalernas väggar. Denna berättelse är idag så utbredd att den till och med accepterats av fackföreningsrörelsen själv, åtminstone av dess ledarskap.

Talet var ett bemötande av just denna berättelse men tog sin utgångspunkt i varför fackföreningar en gång i tiden bildats som kamporganisationer av och för arbetarklassen, ”inte bara i Sverige för hundra år sedan, utan i varje land där den levande arbetskraften, genom kapitalismens omvandling av de uråldriga levnadssätten, förvandlats till en vara som alla andra.”

Talet handlade om den kamp som arbetarrörelsen utkämpat i alla utvecklade kapitalistiska länder; allt från allmän rösträtt, 8-timmars arbetsdag, högre löner och semester till försäkring mot olycka, sjukdom och arbetslöshet. Och hur samma klassmotsättningar som tvingade arbetarklassen att slåss för minsta lilla förbättring måste försvaras för att inte förloras.

Johannes Regell första majtalar om fackföreningsrörelsen läge i Sverige.
Foto: nyttarbetarparti.se

Därför, låt oss idag, på arbetarrörelsens internationella kampdag, betrakta vår omvärld. I hela världen pågår stora strider mellan de som äger allt och oss som äger inget. Generalstrejk avlöser generalstrejk i Europa. Massdemonstrationer och upplopp tillhör det vanliga.

Kapitalistklassen i Europa attackerar just nu på bred front allt från välfärdssystem, arbetsmarknadslagar till rätten till pension och under detta tryck vaknar idag miljoner arbetare världen över till insikt om sitt läge.

Ingenstans kan vi finna det nya, moderna och fredliga samhälle som borgerlighetens historieskrivare använder för att förklara arbetsmarknadskonflikternas minskande i Sverige.

Regell menade att fackföreningsrörelsen inte alls har spelat ut sin roll, varken här eller på annat håll i världen. Problemet i Sverige, menade han, är att den svenska fackföreningsrörelsen desperat försöker leva kvar i den tid som kallades för ”Svenska modellen”, med klassammarbete på arbetarrörelsens villkor. Fackföreningrörelsen, menade han, står idag i ett vägskäl där den antingen kommer tvingas bli levande och stridbar för att kunna möta tidens krav eller gå under för att lämna plats till nya organisationer.

Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara demokratisk, styrd av medlemmarna nedifrån och upp. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara levande för att kunna dra med sig, organisera och skola vår tids arbetarklass. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara stridbar för att kunna bjuda dem motstånd som idag försöker pressa oss tillbaka i mörkret. Den fackföreningsrörelse vi idag behöver måste vara upprorisk för att kunna växa, den måste önska sig en annan värld för att kunna leva.

Mötets sista talare var Renzo Aneröd, författare och dokumentärfilmare från Göteborg. Aneröd höll ett första majtal utifrån vad man kan kalla ”det stora perspektivet”, dvs. han talade också om rörelsen mål, långsiktigt. Talet började precis som Regells med varför arbetarrörelsen bildades, hur samhället såg ut och vad rörelsen mötte vid denna tid. En strikt hierarkisk, religiös och nationalistisk kungamakt, i desperat rädsla mot allt nytt och hotande.

Men! När det var som värst då började massorna långsamt och målmedvetet att formera sig. Smått till en början. August Palm, Axel Danielsson, Kata Dahlström och andra pionjärer reste runt och agiterade. Dom startade föreningar, tidningar och klubbar. Trots risken att fängslas av makten. Och dom fängslades också. Makten blev plötsligt livrädda för den nya rörelsen. Dom blev rädda för sina undersåtar som inte längre fann sig vid att vara undersåtar.

Renzo Aneröd talar om den nya arbetarrörelsen.
Foto: nyttarbetarparti.se

Aneröd beskrev sedan hur arbetarrörelsen lyckades kämpa ner den tidens klassamhälle och bygga ett nytt, modernt, sekulariserat och allt jämlikare samhälle, ända fram till 1980-talet. Då var Sverige världens jämlikaste land, men det var också då som motangreppet från borgerligheten inleddes genom nyliberalismen.

Och nu står vi här med resultatet. Ökad barnfattigdom, hemlöshet, missbruk, kriminalitet, förvirring, otrygghet. Människor slår blint omkring sig och letar fiender, letar orsaker till samhällsförfallet, letar efter någon som skall få betala för ens egna tragedier.

Renzo Aneröd beskrev sedan vad han menar är nödvändigt i uppbyggnaden av en ny arbetarrörelse. Han menade att den måste vara baserad på arbetsplatserna, då det är där den huvudsakliga kampen måste föras och det är där samhällets rikedom skapas.

En arbetarrörelse skall aldrig vika ner sig. Kampen för högre löner, mot bemanningsföretag och försämrade villkor skall vara benhård. Solidariteten mellan olika yrken måste stärkas. Användningen av strejker och sympatistrejker skall bli till en norm.

Rörelsen är dock som människan, menade han och kan därför inte endast bestå av skelett och blodomlopp. Renzo menade att den nya arbetarrörelsen precis som människan måste bestå av kropp, intellekt och själ. Med detta syftade Aneröd på flera saker, bland annat att det ”inte duger” att arbetarklassen skall dö i förtid pga. sjukdomar, fetma, alkoholism och utslitning och därför måste den nya arbetarrörelsen uppmana till en sund livsstil med nykterhet och träning. Studier, bildning och skolning framhölls också som mycket viktigt. Renzo menade att ”en obildad arbetarklass är förödande för framtiden och kan driva in arbetare i lättköpta politiska rörelser och religiösa grupper”. Bredvid en sund livsstil och bildningssträvanden pekade han också ut uppbyggande av en ”arbetarkultur” med författare (som han själv) och andra kulturarbetare från arbetarklassen. Slutligen menade Renzo att det också är viktigt att vårda själen genom att tex. vara ute i naturen för att inte bli alienerade som människor.

För målet måste vara att arbetarrörelsen blir så stark att vi tar över världen. Därefter avskaffar vi klasserna och vår klassidentitet behövs inte längre. Vår identitet blir då människan och kärleken. Vi blir äntligen fria. Och det är den drömmen som ger oss alla drivkraften att fortsätta till vårt gemensamma mål.

Efter tre tal, musik, bullar och kaffe avslutades 2012 års socialistiska första majfirande i Västervik.

Malmö
I Malmö samlades nästan 2400 personer för att gå i Vänsterpartiets tåg. Malmös Socialistförenings medlemmar gick även i tåget under egen banderoll med parollen ”Inga fler nedskärningar”.

Malmös Socialistförening under ”Inga fler nedskärningar”
Foto: nyttarbetarparti.se

Vädret var strålande varmt och stämmningen vad ytterst god. Tåget gick från Möllevångstorget vid 12-tiden och anlände till Slottparken ungefär en timma senare där uppemot 3000 människor samlats. Väl där hålls tal av bland andra Josefin Brink, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, och Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg.

Efter demonstrationen samlades Malmös Socialistförening återigen på eftermiddagen för att grilla och umgås i eftermiddagssolen. Framåt kvällen kände sig medlemmarna nöjda med dagen och promenerade hem.

Läs tal i sin helhet:
Erik Åslund – Första maj 2012, Sundsvall
Axel Gruvaeus – Första maj 2012, Kisa
Alexandra Isaksson – Första maj 2012, Västervik
Johannes Regell – Första maj 2012, Västervik
Renzo Aneröd – Första maj 2012, Västervik

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER