RSS

Hur är det med “Ansvaret”? – Mattias Aspegren

Avtalsrörelsen 2012 är i full gång och vi kan såhär inför ingången till sommaren konstatera att den inte gått helt som fackförbunden tänkt sig. Förvisso har ett antal avtal blivit slutna, men LO och fackföreningarna verkar vara ytterst förvirrade över Svenskt Näringslivs och arbetsgivarnas uppenbara ointresse för förhandling. LO-förbunden verkar stå i total förvåning när arbetsgivarna helt sonika inte tänker förhandla och istället för att söka några reella orsaker till arbetsgivarnas arrogans har LO retirerat till att prata om “ansvar”.

Bilden: Wanja Lundby-Wedin, Landsorganisationens (LO) glada men förvirrade ordförande.

Den 16:e maj skickar LO-förbunden ut en gemensam debattartikel där man uttrycker sin förvåning över Visitas (F.d. Sveriges Hotell och Restauranger) totala ovilja över att förhandla med HRF (Hotell- och restaurangfacket). Samma dag skriver HRF i en egen pressrelease att “vi [har] ett ömsesidigt ansvar för att försöka komma överens.” och beklagar sig över att de möter “en motpart som inte är intresserad av att ta sin del av ansvaret.”.

Den här retoriken om ”ansvar” vrider debatten på ett ytterst underligt sätt och får oss engagerade i de en gång starka och stridbara facken att framstå som ett gäng förhandlings- och framförallt kompromissgalna småglin som sitter med ombudsmannafikan i högsta hugg och glatt inväntar första bästa förslag från arbetsgivarsidan som sedan ska presenteras och rättfärdigas inför de alltmer besvikna medlemmarna och förtroendevalda.

Modellen faller när arbetsgivarna av total arrogans och fullständig brist på respekt inför rörelsen inte ens lägger fram ett förslag till kompromiss. Den desperata retoriken som LO nu utvecklat och bilden av facket som följer med den är något vi inom facken starkt bör markera emot. Är arbetsgivarna så självsäkra på vår komprimissvilja att de inte ens tänker förhandla anser jag att det bara finns en väg ut ur denna “kris” i den Svenska modellen. Är inte arbetsgivarna beredda att förhandla, då bör vi väldigt tydligt markera att vi inte heller är det och vi bör för att behålla någon form av anständighet agera följdaktligen.

När facken i denna nya form av avtalsrörelse nu ska möta arbetsgivarna bör vi återgå till att ställa krav. Krav som vi inte viker oss ifrån, ungefär på samma sätt som arbetsgivarna närmat sig denna avtalsrörelse. Som jag ser det är medling och förhandling långt ute ur dörren och det enda ansvar vi har är att visa för våra medlemmar att vi överhuvudtaget har någon relevans i dagens samhälle genom att ställa krav i ordets sanna bemärkelse och våga tro på vår egen kapacitet till stridsåtgärder till den gräns att vi strejkar tills vi vinner – eller förlorar.

Ska vi verkligen ge oss ut i strider som vi vet att vi har mediokra till låga chanser att vinna kan en skeptiker fråga sig, och frågan är fullt berättigad. Men alternativet, att efter denna avtalsrörelse för en gångs skull svart på vitt definitivt befinna oss i ett Sverige där fackföreningsrörelsen tackat för sig en gång för alla ser jag inte som ett alternativ. När LO vänder sig till sina medlemmar eller före detta medlemmar är ett av de vanligaste klagomålen som dyker upp att man inte tycker att facken fyller en praktisk funktion. Om detta kan de lärda tvista, men vi kan konstatera att om vi inte tar striden denna gång, vare sig det innebär vinst eller förlust, så finns det garanterat ingen rörelse kvar.
Rörelse är självfallet något man skapar genom att röra sig, genom att agera på de sätt man kan med de stridsåtgärder man har. Det är upp till oss medlemmar och förtroendevalda att poängtera för de desillusionerade fackföreningstopparna att det enda ansvar de har, är ansvaret att strida för sina medlemmars intressen. Inte ett ansvar att förhandla.

Mattias Aspegren,
Aktiv i Malmö Socialistförening och
Förtroendevald inom Hotell- och Restaurangfacket,
maj 2012

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER