RSS

Hur effektiva är generalstrejkerna i Grekland? – Jeroen van der Starre

tis, Jun 12, 2012

Texter, Världen runt omkring oss

Det har sedan riksdagsvalet i Grekland 2009 genomförts minst 17 generalstrejker mot regeringspolitiken. Åtstramingspolitiken har dock inte förändrats och levnadsstandarden har fortsatt att sjunka. Således, hur effektiva är de grekiska masstrejkerna?

Ovan: Grekiska arbetare i generalstrejk.

Grekland har de senaste åren blivit skådeplatsen för en allt skarpare strid mellan regeringen, som genomdriver Europeiska centralbankens (ECB), Internationella valutafondens (IMF) och Europeiska kommisionens nedskärningspolitik och en arbetarrörelse som med en rad generalstrejker försökt att förhindra att åtstramningen förverkligas.

Generalstrejken har, isynnerhet i den anarkistiska/syndikalistiska uppfattningen och traditionen, setts som undermedlet för att förverkliga arbetarklassens maktövertagande. Men de grekiska generalstrejkerna visar tydligt att så inte är fallet. Även om strejkandet blivit allt längre har segern inte kommit närmare, för att inte tala om ett arbetarnas maktövertagandet. Att det de facto är så bekräftar bara den revolutionära marxisten Rosa Luxemburgs välkända anmärkning att “masstrejken” liksom “revolutionen” …

“är [abstrakta] begrepp, som i sig själva endast förmedlar klasskampens yttre form och som först får mening och innehåll i alldeles bestämda politiska situationer” (1).

Bilden: Rosa Luxemburg (1871-191).

Alltså, det handlar inte om masstrejken i sig utan om i vilket sammahang den används. Det är det reella. För att kunna begripa generalstrejkernas betydelse i Grekland måste vi därför ta vår utgångspunkt i hur den konkreta situationen är i landet.

Skuldkrisen tvingar den europeiska eliten, att genomdriva ett omfattande åtstramningspaket. Och den efterföljande ekonomiska nedgången och den därmed stigande skuldsättningen leder till en ond cirkelgång. Det har i Grekland drabbat den vanlige medborgaren mycket hårt. Statliga och kommunala löntagare har avskedats, löner och pensioner har sänkts med tiotals procent. Ett sorgligt faktum är exempelvis, att sjukhusen och apoteken själva måste stå för kostnaderna de har för sin verksamhet, när regeringen undflyr sitt lagenliga ansvar. Förra året krymte den grekiska ekonomin med närapå 7 procent och ekonomer förutsäger att den kommer att krympa med samma procentsats under 2012. Det har sedan det förra året försvunnit 350 000 arbetsplatser vilket lett till att arbetslösheten ligger på 21.8 procent. För ungdomar mellan 15 och 24 år steg arbetslösheten i fjol till 37,1 procent för att idag ligga på 50,8 procent. Enbart i huvudstaden Aten sover redan 25 000 människor på gatan. Denna fattigdom och en skriande frånvaro av någon lösning på krisen har naturligtvis väckt såväl misströstan som kampvilja.

Antalet människor i Grekland med behov av välgörenhet för sin överlevnad har vuxit explosionsartat.

Det pyr en ömsesidig konfrontation mellan å ena sidan de politiska makthavarna, som under tryck av den Europeiska unionen och den finansiella marknaden men också pga den egna krympande ekonomin har allt mindre svängrum att göra något annat än att genomdriva de nyliberala åtstramningarna och å andra sidan arbetarklassen som inte längre kan godta att dess levnadsstandard sänks ytterligare.

Vad vi ser är klasskampen i sin skarpaste form, ingen av de två – arbetet och kapitalet – har längre något spelrum för att dryga ut vinet med vatten. Man närmar sig sina fysiska gränser. Det är häri vi har den grekiska situationens svårigheter, som redan är så polariserad att det i närmsta framtid för den grekiska arbetarklassen inte finns någon genväg ut, utan att det är endera en seger eller ett svårt nederlag. Det finns i realiteten, varken för den ene eller den andra sidan, någon möjlighet till en halv seger.

Det är därför inget att förvånas över att generalstrejkerna tills idag inte har inbringat någon vinst. Det sociala sammanhang vari de sker är en helt annan än vad som vore ‘normalt’. Det är också därför som generalstrejkerna måste ses i det ljus de antyder; en maktomvälvning för en socialitisk omdaning.

Ser vi de grekiska generalstrejkerna så, då klarnar saken. Det avgörande i masstrejkerna kan inte längre vara förhoppningen om att inhösta en snar seger utan, utifrån Luxembergs ord, att

“ … då revolutionen dessutom riktar sig såväl mot den gamla statsmakten som mot den kapitalistiska utsugningen, framstår masstrejken som det naturliga instrumentet för att rekrytera, revolutionärt medvetandegöra och organisera de breda proletära skikten i handling … “

Så sett har den grekiska arbetarrörelsen tagit entydiga steg framåt. Strejkerna har allt mera kommit att stödja sig på massmöten och på strejkkommitteer som spritt sig till arbetsplatserna i hela landet. Det betyder konkret att arbetare är i ett bättre läge att själva ta beslut och man är mindre underställd den fackliga byråkratin.

Detta har betytt att alltmer radikalare krav har framförts i massdemonstrationerna men också att det har börjat utvecklas en arbetarnas kontroll på arbetsplatserna. Tills nu har det tydligast skett på ett sjukhus, en tidning och en tv-station. Dvs de ekonomiska kraven har allt mer kommit att förbindas med politiska krav såsom rätten till vård, omsorg, etc, Det sker också inom fackföreningsrörelsen en förskjutning till arbetarnas krav. På många platser har socialdemokratiska förtroendevalda ersatts av radikala vänsteraktivister.

Dessa förskjutningar är en del av en bredare vändning till vänster i grekisk rikspolitik. 2009 hade de två stora (regerings-) partierna, det socialdemokratiska PASOK och det liberalkonservativa Ny Demokrati, tillsammans mer än 77 procent av valmanskårens stöd. Men i valet våren 2012 hade detta pyst ihop till endast 32 procents stöd, samtidigt som vänsterpartiet SYRIZA stigit upp till det andra största riksdagspartiet.

Denna förändring kommer att fortgå. Det har, helt förståerligt, tills idag inte varit möjligt att bilda en stabil regeringskoalisation, vilket lett till att nyval ska hållas den 17 juni. Samtidigt kommer det sociala trycket underifrån att vara mycket stort på varje regeringskoalisation även i framtiden. Att det är så, återspeglar den radikalisering som strejkrörelsen med sina krav har undergått och som allt mer har skjutit i förgrunden; krav om skuldens nedskrivning (2) och för ett utträde ur eurozonen. Krav som omfattas av allt fler människor. Utmaningen för arbetarrörelsen och för revolutionärer är således i detta nu tvåfaldig.

För det första nödvändigheten av att kraven sprids allt vidare. Majoriteten av Greklands befolkning måste övertygas om att det är fördelaktigast med ett antikapitaslistiskt utträde ur eurozonen och att de viktigaste delarna i landets ekonomi – såsom bankerna – nationaliseras. Detta för att förhindra att kapitalägarna än mer ska tömma Grekland på dess tillgångar. (3).

För det andra är det nödvändigt att kampen fördjupas, att begynnelsen av arbetarmakten i företagen och i facken byggs ut så att kraven på en nationalisering kommer att vila på och behärskas av en makt underifrån. De steg som den grekiska arbetarrörelsen hitintills tagit är inte tillräckliga.

För ögonblicket har ingen av de bägge lägren i Grekland någon chans till seger. Men jämnviktstillståndet kan inte fortgå, därtill är skuldkrisen för djup.

De Socialist (Amsterdam) nr 244, maj 2012.
Bearbetad översättning och noter Per-Erik Wentus.

(1) Rosa Luxemburg. Masstrejk, parti och fackföreningar. Översättning. Ture Nerman. Stockholm: [T. Nerman], [1906] 1966. -48 s. Artikeln finns på www.marxistarkiv.se. Sök på ”klassiker”.

(2) Detta är det ekonomiska förhållandet “Trojkans [Europeiska centralbanken (ECB), Internationella valutafonden (IMF), Europeiska kommissionen (EK)] målsättning för Grekland är att deras offentliga skuld, som idag är 166 procent av bruttonationalprodukten (BNP), ska ner till 120 procent av BNP för att förhindra en bankrutt före årtiondets utgång. För att uppnå detta har ledarna för eurovalutan och för IMF försett Grekland med omkring 130 miljarder euro i tillägg till de 34 miljarder eruro som finns kvar av det som betalades ut förra gången till Grekland, för att landet ska kunna betala räntorna, återbetalningarna till INF, förse de grekiska bankerna med nytt kapital och ge pengar till den berörda privata sektorn (PSI). Men av denna totalsumma på 164 miljarder euro går endast 32 miljarder euro till den grekiska staten för att den ska kunna financiera sina planerade nedskärningar. Med andra ord huvuddelen av allt detta euro/IMF stöd är för att återgälda banker, försäkringsbolag och ECB (dvs en riktig finanscirkel). Knappt någonting går till att hjälpa den grekiska ekonomin och grekerna för att komma ur tvångströjan de har satts i”
Se Michael Roberts “Greece – the biggist debt default in history” http://rdln.wordpress.com/2012/03/13/greece-the-biggest-debt-default-in-history/

(3) Se Eric Wegner. “Grekland och vänstern.” i: www.marxistarkiv.se den 2012-06-10. “ …De som inte betalar någon skatt i Grekland har varit storkapitalet; de har gömt undan cirka 600 miljarder euro i Schweiz ensamt, eller ungefär dubbelt så mycket som den grekiska statsskulden utgör…”

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER