RSS

Boken. De osynliga – Maria Svanström

Det har gjorts dokumentärer och rapporter om hur svårt det är att leva på minimilönerna i USA. Att särskilt migranterna ofta jobbar under usla förhållanden i många länder i Europa är också bekant för de flesta. Däremot har det rått tystnad om att det även i kollektivavtalens modelland Sverige blivit allt vanligare att vara fattig trots att man har ett heltidsjobb.

Rebecka Bohlin. De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass. Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2012. -150 sid.

I De osynliga granskar journalisten och debattören Rebecka Bohlin de processer som lett till att lönerna pressats ned inom den expanderande servicesektorn och frågar vilken typ av samhälle de ökade löneklyftorna leder till.

Särskilt i renhållningsbranschen är det vanligt med löner som det är svårt att leva på, och med långa pauser som räknas som fritid mellam arbetsturerna under samma dag. Dessutom måste långa arbetsresor mellan olika uppdrag ofta göras på egen tid. Och istället för att söka lösningar för att förbättra situationen för de lågavlönade vill ledande ekonomer och politiker med finansminister Anders Borg i spetsen sänka lönegolvet för att det ska vara lättare för lågutbildade att ta sig in på arbetmarknade. Facket har försvagats och tappat medlemmar och har inte kunnat stå emot utvecklingen.

Nya strategier behövs
Bohlin har intervjuat några av dem som jobbar med de sämsta lönerna i Stockholm, London och Hamburg. Därtill har hon träffat fackaktiva och forskare. Ett mönster som träder fram är att det är migranter – framför allt kvinnliga migranter – som är de mest utsatta på arbetsmarknaden.

Hon frågar bland annat varför de lägst avlönades arbetsvillkor inte får uppmärksamhet i samhällsdebatten och nämner som en central orsak att medelklassen vinner på att tjänsterna är billiga. Bohlin frågar också varför EU valt ytterligare nedskärningar och avregleringar för att komma ur den ekonomiska krisen när receptet lika väl kunnat vara stimulans och offentliga satsningar. Därtill diskuteras fackföreningsrörelsens framtid. Nya stategier behövs för att facket ska få igenom sina krav i det rådande samhällsklimatet – möjligen mer konfliktorienterande strategier, menar Bohlin.

Servicesektorn har expanderat i Sverige efter att man infört möjligheten att göra skatteavdrag för att anställa någon i det egna hemmet. Trots att Bohlin granskar arbetsförhållandena inom just denna sektor diskuterar hon inte huruvida det är rätt eller fel att ha någon annan att städa ens hem – en diskussion som fortsatt att engagera många svenska debattörer. Valet är konsekvent: när uppmärksamheten riktas mot enskildas val, som kommenteras i moraliska termer förs uppmärksamheten lätt bort från strukturerna som Bohlin framför allt vill fästa uppmärksamhet vid. Det individcentrerade tänkandet som blivit alltmer dominerande ligger i centrum för Bohlins kritik.

“Man talar om individer, om brist på framåtanda och om att folk inte har förmåga att lyfta sig själva i håret – inte om klassorättvisor eller den diskriminering som förhindrar människor från att höja sin levnadsstandard” skriver hon.

Bohlin visar hur det på grund av social isolering, trötthet och svag ekonomi är väldigt svårt för de lägst avlönade att jobba sig upp och göra en klassresa – att uppfylla sina drömmar om bättre utbildning, bättre arbetsvillkor och bättre liv.

Ovärdiga villkor
Mirela Bajgora är en av representanterna för den fattiga atrbetarklassen som Bohlin intervjuat. Klockan tio på morgonen har hon städat färdigt i en skola och är klar med halva arbetsdagen. På grund av att hon jobbar delad tur har hon paus till klockan fyra på eftermiddagen, då hon fortsätter i en kontorsbyggnad i andra ändan av stan. Sin femåriga son hinner hon i stort sett träffa endast på helgerna.

Lucía Gonzales är ensamförsörjande mor till två tonåriga döttrar och har både ett heltidsjobb och ett deltidsjobb för att klara ekonomin. Hon har också erfarenhet av att jobba för företag som lurat henne på både lön och semesterersättning.

Pablo Alvarez är en tonårspojke som kom till Sverige från Bolivia för tre år sedan. För att avlasta sin mamma har han börjat utföra kvällsturerna istället för henne. Han förklarar hur han trots kvällsjobb fem dagar i veckan ändå klarat av att gå ut gymnasiet med bra betyg.

Också i andra delar av Europa jobbar många i servicesektorn under usla förhållanden, framgår det av Bohlins intervjumatetrial. De intervjuade beskriver hur en situation som var tänkt som tillfällig har blivit långvarig, hur det inte varit möjligt att uppfylla drömmarna om att flytta till ett eget hem, inte möligt att utbilda sig och därmed få ett bättre jobb och inte möjligt att ta sig ur ett ekorrhjul med alltför lite sömn och ständiga problem med ekonomin. Själva jämför de intervjuade sina löner med hur det var i Afrika, Latinamerika och Polen. Det här är enligt Bohlin ändå irrelevant. Det som enligt henne är relevant är att fråga sig hurdana villkor som är värdiga högteknologiska industriländer med långa fackliga traditioner och kunskap om välfärdstatens betydelse, och vilken typ av samhälle de ökade löneklyftorna leder till.

Bohlins intervjumaterial fungerar som mer än illustration: det visar hur de lågavlönade sätter sina kroppar på spel för att möjliggöra låga konsumtionspriser. Genom att referera till forskning visar Bohlin också att personerna hon intervjuat inte utgör några undantag.

Ny solidaritet?
I många länder i Europa har facket aldrig varit annat än svagt, men i Sverige har situationen länge varit en annan. I samförståndsanda har löntagarna lovat arbetsfred i utbyte mot löneökning och bättre arbetsvillkor. Många orsaker har bidragit till att facket så småningom försvagats: högervindar har blåst i politiken, det totala arbetskraftsutbudet har ökat i och med att gränserna i Europa blivit öppnare och lönerna har pressats ned på grund av att ekonimin integrerats med länder som tidigare levde bakom muren.

LO-basen Wanja Lunby-Wedin som Bohlin intervjuat medger att samförståndsandan inte längre fungerar så bra. Men så länge som motparten är villig att sätta sig vid samma förhandlingsbord är demonstrationer och strejker inte ett bättre alternativ, menar hon.

Lunby-Wedin säger också att man är medveten om att facket måste förnya sig: vissa av LO:s medlemsförbund har bland annat utvecklat nya former för medlemskap för papperslösa och satsat på att förbättra kontakten med medlemmarna.

Bohlin är ändå inte övertygad om att det här är tillräckligt: särskilt det internationella samarbetet kräver satsningar för att hindra att arbetare i olika länder ställs mot varandra i lönekonkurrensen, men inga förslag ligger på bordet påpekar hon.

Kanske kunde exempel tas från Unite, som med sina 1,5 miljoner medlemmar är Storbritanniens största fackförbund och som lyckats höja medlemsantalet i de svåra tiderna – bland annat genom kampanjen Justice for Cleaners. Kampanjens recept var att föra striden mot sociala orättvisor på ett bredare plan i samhället, istället för att enbart rutinmässigt förhandla om löner och pensionsavtal. Överlag har Unite gjort sin verksammhet mer utåtriktat, bland annat genom att samarbeta med andra sociala rörelser och ordna festliga demonstrationer med tydliga krav.

Bohlin har i första hand skrivit De onsynliga till “alla er som själva är arbetande fattiga – som biter ihop när kroppen värker av belastning och trötthet. Som producerar ett värde som kommer hela samhället till del – men som själva berövas det goda livet”.

Det är en respektfull gest mot dem som glömts bort i samhällsdebatten och som boken handlar om. Gärna kan den ändå läsas av vem som helst – särskilt av dem som är oroade över fackorganisationernas framtid.

Ny Tid (Helsingfors) den 10 april 2012.
Maria Svanström

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER