RSS

Boken. Kollaps – Lars Sund

tor, Sep 27, 2012

Texter, Världen runt omkring oss

Vår civilisation är förvisso på väg mot en kollaps, men det betyder inte nödvändigtvis att världen går under. Någon domedag är inte i faggorna. Snarare rasar vår industriella civilisation sakta utför en brant backe och när botten är nådd kan något nytt i bästa fall upppstå, ty människan är ett mycket anpassbart djur. Detta naturligtvis under förutsättning att inga svarta svanar kommer flygande och ställer prognosen på ända.

David Jonstad. Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Stockholm: Ordfront förlag, 2012. -240 sid.

Den svenske journalisten och chefredaktören på Klimatmagasinet Effekt David Jonstad, hör till de kloka människor – tyvärr alldeles för få – som oroar sig för vart den nuvarande, i grunden ohållbara samhällsutvecklingen håller på att leda. Han har valt att, som han själv uttrycker det, “stiga ner i det mörka vatten som civilisationernas sammanbrott omger oss med”. Resultatet är boken Kollaps som försöker förklara vad som kommer att ske, varför det sker och hur vi alla kan förbereda oss, mentalt och praktiskt.

Kriserna
Den industriella civilisationen som existerat i snart 300 år och numera behärskar planeten bärs upp av tre grundpelare. Billig fossil energi, rovdrift på ekosystemet och en komplex ekonomi. Samtliga tre pelare vacklar nu. Den s.k. oljetoppen som innebär att oljeproduktionen inte längre kan hålla jämna steg med efterfrågan, har av allt att döma redan nåtts. Billig olja hör redan det förflutna till. Bilisternas klagosånger vid bensinmacken är bara en ouvertyr till den ekonomiska ragnarök som stundar, ty globaliseringen bygger till en väsentlig del på att allt från superdatorer till fiskpinnar kan fraktas av och an över jordklotet till en låg kostnad. Och oljan är inte den enda råvaran som når sin topp: forskare varnar för att fosfortillgångarna håller på att gå samma väg som oljan. Brist på fosfor betyder brist på konstgödsel, och utan konstgödsel kollapsar industrijordbruket.

Jordens medeltemperatur har sedan år 1900 stigit med nästan en grad till följd av människans utsläpp av växthusgaser och åtminstone ytterligare en grads uppvärmning är redan intecknad, även om vi skulle upphöra att bränna olja och kol i morgondag. Redan ett måttligt varmare klimat kommer att medföra en svår påfrestning för planeten. Två eller tre grader till får förödande konsekvenser (1).

Och den globala ekonomin skakas av ständiga kriser. Ekonomin liknar en skenande kärnreaktor. Operatörerna har inte längre fullständig kontroll över de komplexa processer som pågår, instrumenten går inte att lita på, temperaturen stiger, giftig ånga pyser ur trasiga ledningar: för eller senare är en total härdsmälta oundviklig.

Komplexiteten
Just komplexiteten är ett nyckelord i David Jonstads resonemang om den industriella civilisationens kollaps. Jonstad stöder sig långt på den amerikanska antropologen Joseph A Tainters banbrytande teori om komplexa samhällen (2). Tainters teori går i korthet ut på att samhällen är till för att lösa problem. Med tiden blir samhällena allt mer komplexa i takt med att de löser nya problem. I början ger samhällets investeringar i ökad komplexitet god avkastning som uppväger de ökade kostnaderna och den växande energiförbrukningen (ju mer invecklat ett samhälle är desto mer energi krävs för att underhålla det). Med tiden minskar dock vinsten av att investera i ny infrastruktur, större administrativa enheter och mer avancerad teknik. Eller för att uttrycka det mer konkret: genom konstbevattning kunde jordbrukarna öka sina skördar (det var en av hörnstenarna i den s.k. neolitiska revolutionen) men så småningom fann man att skörderna inte ökade längre hur många kilometer nya diken man än grävde.

Befolkningsökningen har hittills kunnat pareras någotsånär med hjälp av konstgödsel och industriella jordbruksmetoder, men till sist når vi en gräns där jorden helt enkelt inte förmår producera mer gröda. Oljeindustrin ger många exempel på industricivilisationens närmast ofattbara komplexitet; i teorin är det idag möjligt att borra olja i Arktis, men frågan är om utvinningen någonsin kan göras lönsam, eftersom kostnaderna blir astronomiska.

Oljeutsläpp i Nigeria.

Komplexa samhällen ställer enorma krav på naturresurser. När resurserna utarmas kollapsar samhället – det är Tainters teori i ett nötskal, och han menar att romarriket, mayaimperiet och andra kulturer som genom historien gått under bär syn för sägen. Romarriket var en jordbrukscivilisation, och det var när Rom förlorade sina kornbodar i Nordafrika som imperiets kollaps tog fart. Vår civilisation bygger på industri. Industrialismen uppstod först i 1700-talets England som en reaktion på en resurskris. Engelsmännen utlokaliserade råvaruproduktionen: fåren som gav ull till spinnerierna ersattes med bomull från Amerika och Indien och när den inhemska järnmalmen tröt vände man sig till Sverige. Men numera är jordens naturresurser i stort sett intecknade, vi har inte längre någonstans att gå för att få tag på ny bomull och malm. Och oljan, blodet i det globala systemets ådror, har börjat sina.

Teknologimyten
David Jonstad avvisar kategoriskt tron på att ny teknologi kan fixa industricivilisationens problem. Fjärde generationen kärnkraft och elbilar kommer inte att ge oss outtömlig energi eller göra det möjligt för oss att transportera oss själva och våra varor som nu. Men de flesta framtidsprognoser bygger ju på att framtiden blir ungefär som idag, fastän lite bättre. Vi fortsätter att bygga motorvägar där inga bilar kör och megaköpcentra som kommer att sakna kunder. Framgångssagan är en integrerad del av det moderna projektet: vi lärs att se problem som utmaningar, vilka kan lösas med fler och än mer komplicerade maskiner. Det har fungerat i snart trehundra år, så varför skulle det inte fungera i trehundra år till?

Jonstad menar att ju förr vi gör oss av med illusionen att ny teknik ska klara biffen, desto bättre rustade är vi inför den stundande kollapsen. Det viktigaste är, om jag tolkar Jonstads resonemang rätt, att vi mentalt förbereder oss på att vår civilisation står inför en kollaps. Även om världen efter den industriella civilisationens fall sannolikt inte blir den förfärliga plats som utmålas i Cormac McCarthys dystopiska roman Vägen (3) kommer våra livsbetingelser att genomgå djupa förändringar. Jonstad lånar i det här sammanhanget en term från ekologin: resiliens. Resiliens är ett mått på hur snabbt ett ekosystem återgår till sitt tidigare tillstånd efter att ha drabbats av en störning; begreppet kan också användas på samhällen. Vår nuvarande industricivilisation är inte särskilt resilient, och det kommer att förvärra kraschen.

Vi – eller snarare våra barnbarns barnbarn – tvingas högst antagligt att återgå till att leva i ett lågenergisamhälle, präglat av en allmän resursknapphet. De kommer att behöva tillgripa all sin uppfinningsrikedom och uppbåda sina intellektuella och känslomässiga resurser för att få den postindustriella världen att fungera.

Möjligheterna
Och det är här Jonstad blir optimistisk. Han menar att människan har förmågan att samarbeta. När vi råkar ut för katastrofer väljer de flesta av oss att i första hand försöka hjälpa varandra. Vi sätter egoismen i andra hand. Jonstad tar ett exempel från New Orleans efter orkanen Katrinas härjningar: mediabilden av plundrare och ligor som spred terror var i stort sätt missvisande. Unga amarikanska män bröt sig visserligen in i köpcentra – men inte för att förse sig med varor för egen del utan istället för att skaffa juice till barn och täcken åt åldringar när den federala myndigheten FEMA svek orkanens offer. Några människor kommer säkert att sätta sina egna intressen främst – men det stora flertalet kommer att agera på ett annat sätt, tror Jonstad.

Kollaps är paradoxalt nog en bok som till slut ingjuter ett visst hopp. Därför tycker jag att ni ska läsa den, Jonstad hjälper oss att tänka i nya banor och får oss i bästa fall att inse att vårt nuvarande samhälle är ohållbart och dömt att gå under. Kollaps är en lättillgänglig bok, Jonstad illustrerar sina teser med konkreta och slående liknelser. Och för den som vill gå vidare erbjuds en fyllig källförteckning.

Och till sist hur var det nu med de svarta svanarna Cygnus aratus som nämdes i inledningen? Fåglarna har Jonstad hämtat ur den libanesisk-amerikanska essäisten Nassim Talebs bok Den svarta svanen (4) På 1700-talet var europeiska vetenskapsmän övertygade om att alla svarta svanar måste vara vita, eftersom de bara hade sett vita svanar. Så nådde eruropéerna Australien och upptäckte att det inte stämde – i Australien fanns svarta svanar. Vi ser det vi vill se. Men vi måste också vara beredda på den högst osannolika möjligheten att svarta svanar plötsligt flyger framför näsan på oss.

Jonstad medger att hans förutsägelser kan kullkastas av en plötsligt Cygnus aratus. Det är förstår inte helt otänkbart att utvecklingen gör en 90-gradssväng och den stora kollapsen kan undvikas. Eller att en meteorit slår ner på jorden och blåser ut allt högre liv. Men som det nu är skulle jag inte satsa mina pengar på något plötsligt teknologiskt underverk – eller för den delen, meteoriten.

Lars Sund,
Ny Tid (Helsingfors) den 15 mars 2012.
Noters redigering Per-Erik Wentus

(1) För den som närmare vill veta vad det skulle innebära rekommenderas Mark Lynas. Sex grader. Vår framtid på en varmare jord. Översättning. Stefan Lindgren. Stockholm: Ordfront förlag, 2008. – 299 sid.

(2) Joseph A Tainter. The Collapse of Complex Societies. Cambridge: Cambridge University Press, 1987. -247 sid.

(3) Cormac McCarthy. Vägen. Översättning Thomas Preis. Stockholm: Bonnier, 2008. -239 sid.

(4) Nassim Nicholas Taleb. Den svarta svanen. Vad mycket osannolika händelser kan leda till. Översättning Margareta Marin. Lysekil: Pontes, 2012. -461 sid.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER