RSS

Johannes Regell – Öppningsanförande Socialisternas landsmöte 2013

tis, Apr 2, 2013

Tal

Johannes Regell höll detta som inledning för diskussion rörelsens utmaningar vid Socialisternas fjärde landsmöte. Mötet hölls den 23 mars 2013 på Elsas hus i Linköping.

Kamrater!
Det är kul att återse er alla! Detta är Socialisternas första landsmöte som inte anordnas i Västervik, detta är också kul!
En del av er som är här idag är att betrakta som veteraner och några av er är nyare. Jag vill å Socialisternas nationella lednings vägnar hälsa er alla välkomna till vår organisations fjärde landsmöte!

Johannes Regell håller inledningsanförande. Foto: nyttarbetarparti.se

Jag tänkte i detta inledningsanförande reflektera över vår organisation, var vi började, hur vi utvecklades och var vi befinner oss idag.

Det är nu år 2013 och 10 år har gått sedan rörelsen startade. Socialisterna föddes ur gymnasieelevers protester mot nedskärningar inom skolan i Västervik och mot USAs krig i Mellanöstern. Till en början var vi inte fler än tre. Vi bildade vår förening, bedrev bildningsarbete och fortsatte organisera elevprotester. Föreningen växte snabbt.

Välfärdsfrågan dvs. kampen mot nedskärningar har alltid stått högt på agendan, men även frågor som antifascism, våld mot kvinnor och fackligt arbete har engagerat oss genom åren.

Då jag varit med sen starten på ett ganska drivande sätt har jag hunnit se kamrater komma och gå och komma tillbaka igen över åren. Jag har sett organisationen växa och med den också våra medlemmar. Jag har sett lokalavdelningar startas på andra orter.

Det är nu tre år sedan den förening som bildades av gymnasieungdomar blev en nationell organisation. Sedan dess har enligt min egen upplevelse, entusiasm i många fall vänts till sin motsats. Många kamrater ger uttryck för uppgivenhet idag. Min avsikt med detta anförande är varken att utreda eller råda bot på detta.
Jag tror dock att det kan vara ett uttryck för den känsla som antagligen infinner sig förr eller senare i varje kämpande socialist så snart ungdomens naiva illusioner fått stryk av den faktiska verkligheten.

För två veckor sedan sa en kamrat följande vid årsmötet för Västerviks Socialistföreningen. “När vi bildade vår nationella organisation och nya föreningar bildades var jag övertygad om att det skulle fortsätta så och vi snart skulle ha ett nytt socialistiskt arbetarparti i Sverige. Idag vet jag att det inte går till så”.
Jag kan inte säga annat än att jag ansluter mig till den bilden.

Många gånger har vi som varit med i detta projekt en längre tid och ansvarat för skolning av nya kamrater genom studiecirklar och föreläsningar uttryckt oss i stil med att som socialister kan vi inte kämpa emot den faktiska verkligheten utan istället måste utgå från den och hämta vår kraft från den.

I teorin har vi hela tiden vetat att det projekt vi åtagit oss, att återskapa en levande och stridbar arbetarrörelse, inte varit ett litet eller enkelt projekt. Men samtidigt som vi vetat detta i teorin tror jag inte vi förstått det i praktiken, vi har inte utgått från det.

Vi får inte låta en bättre insikt om vår uppgifts svårigheter arta sig i en alltför avslappnad och halvhjärtad hobbysocialism. Vi måste inse att det krävs engagemang och uppoffringar. Den uppgift vi åtagit oss genom att antingen bilda eller ansluta sig till denna organsiation är inte och kan inte vara smärtfri, så enkelt är det bara.

Men med detta sagt måste vi vara lika vaksamma mot att förfalla i den osunda sektens tanklösa och destruktiva feberaktivitet, där medlemmar snarare äts upp och förgörs än växer och utvecklas.

Lika viktigt som varje medlems egen inställning till våra uppgifter är också vår organisations politiska perspektiv på saken. Vi har liksom ingen nytta av att vara engagerade och självuppoffrande socialister utan vettiga perspektiv. Detsamma gäller omvänt genom att vettiga perspektiv inte är mycket värt utan engagerade människor som bär upp dem.

Teoretiskt sett har vi hela tiden vetat att det är vår praktiska betydelse som är avgörande om vi ens skall kunna spela en liten del i den uppgift vi åtagit oss och jag är övertygad om att vi här har mycket att göra. Att dela flygblad och skriva insändare skapar ingen ny arbetarrörelse och kommer aldrig kunna göra det. Hade så varit fallet hade inte vår uppgift varit att betrakta som svår.

Om vi skall kunna utveckla politisk kraft i arbetarklassen i Sverige måste vi själva spela en praktisk roll för arbetarklassen i Sverige. Jag tror inte heller att vi inte fattar detta teoretiskt, för det vet jag att vi gör. Frågan är dock vad vi gjort för att göra detta i praktiken.

Vi säger ofta att makten måste byggas i våra bostadsområden, på våra arbetsplatser, skolor, gator och torg. Formuleringen är det då inget fel på. Men jag hoppas att vi under detta landsmöte på allvar kan diskutera och förhoppningsvis komma lite närmare hur detta faktiskt kan åstadkommas.

Jag är övertygad om att detta är en ödesfråga för oss. I slutändan kan det hela formuleras i några enkla frågor: Varför gör vi detta? Varför sitter vi här? Vill vi bli något eller inte?

Jag tror att endast få av oss verkligen nöjer sig med att gå runt och vara socialister, vi vill nog mer än så.

Vad jag vill uppnå med detta inledningsanförande är givetvis inte att sprida uppgivenhet eller liknande. Endast eftertanke, något som är nödvändigt för att ge vår tanke och handling kraft!

10 år har gått sedan vi startade, kamrater. Om vi skall fortsätta i 10 år till måste vi lösa dessa frågor och det skall vi göra!
Åter igen, hjärtligt välkomna allesammans till detta landsmöte!
Låt oss använda denna helg till att stärka oss, vinna nya perspektiv och utveckla gamla!

Tack för ordet!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER