RSS

Att bemöta Sverigedemokraterna intellektuellt; till alla antirasister med hjärtat till vänster – Axel Gruvaeus

Följande text har syftet att diskutera hur Sverigedemokrater och liknande socialkonservativa främlingsfientliga kan bemötas i diskussioner. Tanken är inte att på djupet analysera främlingsfientlighetens framväxt eller uppsvinget för fascistiska och konservativa idéer i stort. Jag nöjer mig med att påpeka det historiska sammanhanget som visar när människor lämnas i socialt tomrum under tider av ökad otrygghet och uppgivenhet ofta blir grogrund för dessa rörelser att sprida sig.

I bild: Axel Gruvaeus talar mot nedskärningar utanför Linköpings stadshus.
Foto: nyttarbetarparti.se

Allt för ofta stannar bemötandet av den fascistiska samhällskritiken med att konstatera att de just är fascister och på så sätt automatiskt diskvalificeras i debatten. En sådan hållning grundar sig i grunden på att den fascistiska (eller som de själva kallar sig; socialkonservativa) analysen är felaktig. En uppfattning som jag delar. Vad man dock missar i avfärdandet av fascisterna är att man inte på det sättet bemöter kritiken som läggs fram framför dem som kommit att se Sverigedemokraterna som den enda företrädaren av ett folkligt alternativ gentemot övriga riksdagspartier och politiska rörelser.

I ett sådant förenklat bemötande missar man också anledningarna till varför den fascistiska analysen skulle vara inkorrekt, och därför också varför deras lösningsförslag på problem både är missriktade och irrelevanta.

För att reda ut detta ska vi undersöka ett av de vanligaste och viktigaste argumenten som framförs från Sverigedemokratiskt håll; “Varför ska invandring få kosta när ingenting annat får det. Asylsökande får lägenheter och bidrag när pensionärer på hem inte ens får duscha”.


Sverigedemokraternas valfilm från valet 2010, då de tog sin in i Sveriges Riksdag.

Jag vill hävda att det är ett för Sverigedemokrater viktigare retoriskt grepp än det kanske mer klassiska “Stoppa invandringen, Sverige åt Svenskarna”, kring detta finns det mindre uppslutning. Den absoluta majoriteten av befolkningen är inte rasister. Däremot är den absoluta majoriteten av befolkningen för en god välfärd, gärna offentligt bekostad. Vad man har lyckats med från Sverigedemokratiskt håll är att direkt koppla ihop dessa frågor. Välfärden, och samhällservicen i stort har drabbats och drabbas fortfarande av gigantiska nedskärningar och kvalitésförsämring. Samtidigt som samhällskostnaden invandring inte har drabbats av proportionerliga nedskärningar. Även att man absolut kan argumentera för att kvalitén på även denna service är lika kass som den man numera kan förvänta sig inom till exempel sjukvården.

Det är i bakgrund av detta Sverigedemokraterna och fascismen bygger opinion. Det är också detta man från övriga samhället i stort har haft svårt att bemöta. Det folkliga argumentet som de mer ideologiska fascisterna lyckas bygga opinion bakom är i korthet “Rätt ska vara rätt, skär ner överallt istället för att undanhålla vissa verksamheter”

Särskilt populistiskt sprängkraftigt blir detta argument då man visar på att det är “de gamla” (folkhemsbyggarna), de svaga (de vi har empati för) och “barnen” (nationens framtid) som drabbas av försämringar medan “de andra” (främlingarna, de okända) undantas från dessa besparingar.

Det är här svårigheterna uppstår i bemötandet. Att direkt avfärda kritiken som rasism ger vatten på kvarnen genom att man härskarretoriskt försöker kringgå argumenten genom att diskvalificera dem. Vilket folk förstår, och hjälper till att bygga på idén om “makthavarna och eliten” som vill tysta kritik mot “systemet” Att istället gå in och försöka bemöta argumentationen utifrån den nedskärningspolitik som de facto samtliga riksdagspartier stödjer mer eller mindre direkt stödjer leder även det in i en återvändsgränd. Du tvingas försvara nedskärningar i vissa fall samtidigt som du ska motsätta dig dem i andra fall. Då försvaret ofta sker på moralisk grund blir det extra problematiskt, utifrån denna ståndpunkt framstår det som att man anser att det finns moraliska skyldigheter att hjälpa “de andra” men inga problem med att försämra för “de gamla”, “barnen” ,“de svaga”.
Resultatet blir här att det framstår som bekräftelse på “etablissemangets” ideologi att sätta invandring över allt.

Vad vi som ser oss som motståndare till en fascistisk samhällsutveckling måste inse, är att det är i utgångspunkt i detta vi måste hämta våra motargument. Vi måste granska förutsättningarna för den fascistiska retoriken. Som ovan visat är den i mångt och mycket baserad kring “finansieringsproblematiken”. Det är uppfattningen att vi ”inte har råd” vi måste granska. Allt ifrån “färre ska försörja fler” till “Vi måste spara för att klara framtiden”. Detta är en världsbild som Sverigedemokrater, Socialdemokraterna och Moderaterna i stort delar. På riksdagasnivå såväl som i kommuner har samtliga riksdagspartier varit delaktiga i att agera utifrån som om detta vore sant.

Vad vi, som kritiker av Sverigdemokrater måste inse, är att detta bara är sant givet att man accepterar dagens finansieringsmodeller och ekonomiska system som något av naturen givet. Pengar finns, både i samhället i stort och i offentliga överskott. Sveriges Kommuner och Landsting uppvisade 2012 precis som tidigare år stora ekonomiska överskott. Pengar som kommuner hindras att äska från tack vare bland annat balanskravet i kommunala budgetar. Ekonomiska kriser vet alla är marknadskriser, och alltså inget som avhjälps genom ytterligare låta marknaden styra. Hade det offentligas andel av BNP fått lega kvar på samma nivåer som 1988 hade staten haft 420 Miljarder mer att använda till välfärd och infrastruktur. Detta är skattesänkningar som till absolut största del har gått till de allra rikaste. För att rädda oss från kriser, rädda välfärden, var argumenten för detta. Något som bevisligen inte har fungerat. De enda som blivit räddade är möjligen aktieägare och bankirer.
Detta är en typ av politik som Sverigedemokraterna står bakom, man ansluter sig till “ nedskärningarnas ofrånkomlighet” Bara att man vill än mer utvidga nedskärningspolitiken och verka för ett hårdare samhälle i stort.

Att vi inte skulle ha råd är alltså en högst relativ uppfattning. Vad som istället framkommer är att kritiken måste växa. För att fullt ut kunna kritisera Sverigedemokratisk politik och deras rörelse är det nödvändigt att utvidga kritiken till att omfatta hur vår ekonomi idag fungerar.
Perspektivet och insikten om att nedskärningar och försämringar varken beror på invandring eller nödvändighet ger också möjligheten att resa vidare politiska krav. Krav som på allvar kan ge reslutat som förändrar situationen i välfärdssektorerna. Opinionen för en sådan politik finns, argumenten för den finns också. Även strukturer och förutsättningar för det finns. Vad som saknas är en rörelse som kräver det, på allvar.

Axel Gruvaeus,
Linköping,
april 2013

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER