RSS

Jacob Hoffsten – Första maj 2013

sön, Maj 5, 2013

Tal, Västervik

Tal hållet den 1/5 2013 i Västerviks Stadspark av Jacob Hoffsten, sjuksköterska på Västerviks sjukhus, styrelseledamot i Västerviks Socialistförening och ledare av studiecirkel för gymnasieungdomar. Vid 2013 års första majfirande deltog strax över 150 personer.

Kamrater! Detta kommer att bli ett tal främst om välfärd. Hur många gånger vi har ställt oss upp och talat om välfärd har jag inte längre räkningen på, men jag kan lova att det kommer bli flera. Varför välfärdsfrågan är så viktigt och varför det är av yttersta vikt att ständigt upprepa hoppas jag belysa här idag.

Jacob Hoffsten första majtalar. Foto: nyttarbetarparti.se

Först och främst vad innebär välfärd? Det vi kallar välfärd är resultatet av den kamp arbetarrörelsen bedrivit i syfte att skapa bättre förutsättningar för ett tryggt och gott liv för oss, arbetarklassen, vi som inte har råd att köpa oss utbildning, omsorg och sjukvård. Välfärdssystemets syfte var att ge skydd så vi inte blev utblottade när vi drabbas av arbetslöshet eller sjukdom. Vård skola och omsorg skulle vara skyddade från marknadsekonomins princip där bara den som kan betala får det den behöver. Välfärd är trygghet och inte den falska ”valfrihet” dagens politiker åberopar som målsättning.

Genom tålmodig kamp på arbetsplatser, i valda församlingar och på gator och torg lyckades arbetarrörelsens fackföreningar och partier skapa många av de reformer man ville uppnå. En förstklassig skola, en värdig vård, barnomsorg och ett välutbyggd socialförsäkringssystem är bara några av de landvinningar man skulle komma att uppnå.

Kampen för att bygga välfärden fördes i hårt motstånd från borgarklassen, den klass som äger fabriker naturtillgångar och banker. Borgarnas motstånd beror dels på att de har ett intresse av att tjäna pengar på de verksamheter välfärden omfattar, dels eftersom välfärdens syfte även är att stärka arbetarna och dess organisationer i samhället – gentemot borgerligheten.

Välfärdens byggande tog fart på allvar efter andra världskriget. Arbetarrörelsen hade stärkt sina organisationer genom 20- och 30-talets hårda strejkfyllda konfliktår. Den goda konjunktur, som krigets ödeläggelse av Europa lagt grund för, innebar en fördel för arbetarklassen i Sverige. Det fanns framtidstro och en känsla av att man genom ständiga förbättringar av välfärden skulle uppnå ett stabilt tryggt och gott samhälle.

Den reaktionära samlingen mot slutet av 1970-talet vände vinden. Kapitalismen återgick in i sitt normaltillstånd av kriser och borgarklassen stärkte sina organisationer. De samlade sig till att återta det som arbetarrörelsen lagt beslag på i välfärdsstaten. De samlade sig till att återta det politiska initiativet och återstärka sin position i samhället på att arbetarklassens bekostnad. Borgerlighetens reaktionära revansch tog avstamp i Ronald Reagans och Margaret Thatchers nyliberala politik i USA respektive Storbritannien.

Arbetarrörelsen slogs på reträtt, en bidragande orsak var rörelsens egen vilsenhet inför de nygamla hårda förhållandena och en bristande taktik för fortsatt kamp. Steg för steg började borgerskapet återskapa ett samhälle mer likt 1800-talet med kuvade svaga arbetare, ett samhälle där man vår den välfärd man som individ kan betala för.

Som argument använde för sin politik använde de borgerliga myten att välfärden är för dyr, att den hämmar den ekonomiska utvecklingen och att en stor offentlig sektor leder till en samhällsekonomisk katastrof. Dessa idéer var det få som trodde i början eftersom den historiska erfarenheten av välfärdsbygget gav precis motsatt bild. Men idag 40 år senare är dessa idéer en etablerad ”sanning”.

De faktiska förutsättningarna Men hur ser det egentligen ut?
Är samhällsekonomin i fara på grund av en enorm offentlig sektor? Knappast

Vårt samhället är rikare än någonsin. Ändå hävdas att vi måste avveckla välfärden av ekonomiska skäl. Statsfinanserna rymmer idag ett stort överskott som står outnyttjat.

Den offentliga sektorns andel av BNP kan användas som ett grovt mått på hur mycket vi satsar på välfärden. BNP är måttet på den totala ekonomiska produktionen i landet, och offentlig sektors andel av BNP har minskat från cirka 30 % 1982 till 26 % 2008 vilket är en enorm skillnad mätt i kronor och ören. De miljarder i mellanskillnaden som förut gick till välfärd finns idag i privata fickor. Pengarna har genom skattesänkningar gått från att demokratiskt kontrolleras av samhällets valda politiker till att vara privat kontroll i borgarklassens bankkonton och konsumtion.

Priset för detta har vi fått betala med ett ödelagt socialförsäkringssystem, med försämrade skolor och en vård och omsorg som förgäves kämpar att upprätthålla god kvalitet trotts att den ekonomiska snaran alltmer dras åt.

I vår egen kommun ser vi kommunpolitikernas handfallenhet. Det ekonomiska underskottet har de senaste åren växt stadigt, och nu har till och med det parti som tog täten i välfärdsbygget – Socialdemokraterna – satt sig med den yttersta högern och samarbetar i nedskärningshysterin.

På det nationella planet säljer man ut den gemensamt ägda bolag, man har en tydlig agenda att privatisera skolor sjukhus och omsorgsinrättningar. Fattigsverige kryper tillbaka på den väg där vanskötta pensionärer och utförsäkrade sjuka föses fram mot en osäker otrygg framtid.

Ställda inför detta kalla hårda samhälle står vi i arbetarklassen rädda och försvagade, motståndet är sporadiskt och dåligt samordnat.
Alla som har en släkting i äldrevården, ett barn i barnomsorg eller skola. Alla som har en arbetslös kamrat. Alla vi drabbas.

Kronståhl, Hjalmarsson och Reinfeldt har inget intresse av att hjälpa oss, tvärt om! De vill fortsätta försvaga oss. De skrattar åt vår passivitet och blåögdhet.

Om vi tycker att denna utveckling är fel är det dags att vi själva tar ansvar. Om vi vill ha ett tryggt och gott samhälle är det av yttersta vikt att vi inser att vår passivitet måste brytas!

För att kunna få självförtroendet att bekämpa nedskärningarna måste vi återta vår egen analys och bild av välfärden som projekt. Välfärden är inte till för att nätt och jämt hålla oss vid liv så vi kan slita i borgarklassens företag. Välfärden är inte till för att ge vinster till privata bolag, den ska inte vara en lekplats för riskkapitalister.

Nej – Välfärden är till för vår trygghet och livskvalitet, den är vår rätt och den rätten ska vi utkräva.

Men välfärden är också till för att genom denna trygghet stärka vår makt. Arbetarrörelsens målsättning stannade inte vid en välfärdsstat. Välfärden var tänkt som en hjälp på vägen, att genom tryggheten Stärka vår makt för att vi ska kunna ta upp projektet att omskapa vårt samhälle i grunden. Det som varit arbetarrörelsen slutmål är ett samhälle där samhällets produktionskrafter används för att tillfredställa människors behov istället för företags vinster. Ett samhälle där samhällets resurser, fabriker och naturtillgångar inte som idag ägs av en liten överklass, utan gemensamt av samhällsmedborgarna. Ett samhälle byggt på solidaritet. Ett samhälle vi kallar socialismen.

Vetskapen om att vi kan skapa detta samhälle var det som en gång gav arbetarna självförtroende att resa sig mot förtrycket och så måste det åter bli. Vi skapar allt i samhället och om vi står enade har vi makten att förändra det. Vi ska med stolthet kalla oss socialister och bedriva en politik som tjänar våra intressen som arbetarklass.

Vi i Socialisterna i Västervik lägger i juni ett budgetförslag som underbalanserar budgeten men som skulle skapa arbete och förbättrad välfärd i vår kommun. För detta förslag kallas vi av de andra politikerna för lagbrytare och ansvarslösa. Detta trotts att vi tar hänsyn till Socialtjänstlagen och Skollagen om att kommunen ska garantera kommuninnevånarna trygghet och utbildning av hög kvalitet. Lagar som Socialdemokraterna och moderaterna gladeligen bryter. Vårt budgetförslag bryter endast kommunallagens paragraf om att kommunens ekonomi måste hålla balans. En lag som sittande politiker själva varit exceptionellt duktiga på att bryta. Lagen om balanskrav har blivit en helig ko för våra nedskärningspolitiker och är utformad på ett sådant sätt att om den tillämpas blir det ständiga nedskärningar. En sådan lag är fientlig mot oss och kan aldrig accepteras.

Genom att underbalansera budgeten skulle man kunna sända en politisk signal, ett krav på att landets regering måste se till att omfördela pengarna från vårt enorma statliga överskott till kommunerna för att säkra oss den välfärd som är vår rätt. Till de som påstår att detta är ett ogörligt projekt vill jag säga detta: Alternativet till att underbalansera budgeten är att ge upp allt hopp om välfärden.

Den som dumtroget följer kommunallagens balanskrav är dömd att stå på välfärdens ruiner och där fråga pensionärer som lider av brist på god omsorg och barn som sätts i en undermållig skola vem dom tycker tog ansvar.

Nej, detta kommer naturligtvis aldrig på fråga för oss socialister. Vi ska fortsätta kämpa för att etablera et motstånd mot nedskärningarna. För att ta tillbaka det som är vårt. För att få den trygghet vi behöver för att stå rustade i kampen för ett nytt samhälle, ett samhälle vi själva skapar Vårt samhälle. SOCIALISMEN!

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER