RSS

En sista kamp innna den sista vilan – Axel Gruvaeus

ons, Apr 9, 2014

Krönikor, Texter, Östergötland

Utanför Motala lasaretts psykiatriska enhet samlas människor, inte på det vis människor vanligtvis samlas utanför offentliga byggnader. Alla verkar inte känna varandra, men handskakningar, kramar och bistra nickningar går runt. De allra flesta är svartklädda, någon har stilla tårar i ögonvrån. En skåpbil svänger upp på vändplatsen framför entrén, ur lastutrymmet lyfts en svartmålad kista.

Foto: Axel Gruvaeus

Folksamlingen tätnar något, och efter kistan lyfts plakat ut från skåpbilens innanmäte. Blomsterarrangemang placeras på kistan, vilken i sig utgör en väldig kontrast mot fågelsång och solsken. Ett av plakaten säger “Idag begraver vi ännu ett liv”

Många av de som passerar in och ut stannar till. Den makabra symboliken tar döden närmare än vad de flesta nog är bekväma med. Rundgångsljud från ett högtalarsystem bryter den lågmälda stämningen. Alla uppmanas att komma nära. Tal börjar, någon som tar ett sista farväl av en nära vän, en svåger, en kollega. En människa som inte längre finns bland sina nära. Skillnaden mot en vanlig begravningsceremoni är att det sker ute i det fria, framför den plats där den framlidne förgäves sökte hjälp under sin sista tid i livet. I högtalarna uttrycks sorg och saknad, men också ilska. Ilska över vårdens misslyckande och oförståelse för människor långt ner på samhällsstegens situation.

Det är inte en stilla och försonande samling inför livets slut. När talen dött ut i tystnaden, ingen applåderar, tänds facklorna. Kistan lyfts upp på fyra par axlar och en procession tar sin början. Ett sorgetåg med en nattsvart kista och brinnande facklor, mitt under strålande aprilväder.

Målet är Motalas kommunhus, där de som pekats ut som högst ansvariga har sina arbetsplatser. Det är många som vänder på huvudet, stannar till eller till och med kommer ut från sina butiker för att beskåda. Att sorg och ilska tar till gatorna är inte vardagsmat i vårt samhälle, inte heller att öppet visa sin frustration och uppgivenhet. Poliser finns på platsen, det finns inget tillstånd sökt för att tåga, eller att tända facklor. Saken låts dock bero, men man kan se i ansiktet på flera av poliserna att de är skeptiska. Av de som samlats är det säkert flera som under livet stämplats som stökiga eller problematiska. Idag förekommer inget sådant.

Foto: Axel Gruvaeus

Mitt utanför kommunhusets port placeras kistan. Människorna sluter upp bakom den, ytterligare minnesord uttalas. Spontana ord den här gången, av vänner och någon som själv har arbetat inom psykiatrin. Förutom de manifesterande har en skara kommunarbetare samlats, på andra sidan glaset. De ser nyfikna och lite förvirrade ut. En nära anhörig till den bortgångne är på väg att ta mikrofonen men hejdar sig. Det är för jobbigt och sorgen är fortfarande för nära. Ganska snart börjar människor droppa av, kistan lastas åter in i skåpbilen. Familj och nära anhöriga fortsätter till kapellet för en mer traditionsenlig begravningsceremoni.

På väg till sin sista vila har en rättvisans kämpe tagit del av en sista kamp.

Axel Gruvaeus,
Linköping,
april 2014

Inlägget är hämtat från Axels blogg, Gruvligheter.
Där finner du också bakgrund till händelsen denna krönika handlat om.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER