RSS

Val och val, vad röstar vi på? – Rebecca Hybbinette

Den 25 maj skall vi välja representanter till Europaparlamentet. I september, väljer vi våra representanter till vår egen Riksdag. Dessa damer och herrar skall sedan leda vårt land, respektive världsdel. De skall värna om oss, föra våra intressen och lägga fram förslag om lagar och förbättringar. I en värld utan samhällsklasser, låter detta rent av mysigt.

EU-parlamentet i Bryssel.

Nu lever vi dock inte i en värld utan samhällsklasser. Tvärt om. Dessa ökar, förstärks och glappet mellan ägande och icke ägande ökar och fördjupas i världen och i Sverige. 10 procent av de rikaste äger 90 procent av världens egendom. Hur låter det i dina öron?

I ett sådant läge finns det dem som inte vill ”prata” om klasser med hänvisning till att det är tråkigt, de vill hellre peka på 80-talslögnen om att var och en väljer sitt liv, sina föräldrar och sina framgångar. Är folk korkade nog att välja motgångar, får de skylla sig själva, enligt sköt dig själv-doktrinen. Dessa förnekare sväljer propagandan av att individen skall ta hela ansvaret, även den del som är samhällets. Det ovetenskapliga påståendet och rena propagandan om att var och en har lika chanser här i livet bara man satsar, har borrat sig in i mångas medvetande och gjort dem historielösa och verklighetsförnekande.

Världen, Europa och därmed Sverige består av klassamhällen. Vi i Sverige har haft en historisk period efter 2:a världskriget av att kunna lyfta de fattigaste och höja bottennivån till en rimlig och anständig standardnivå, för det stora flertalet. Då har vi kunnat bygga samhället under lugna förhållanden och med förbättringar som kom de fattigaste till del. Idag är det inte så.

I förhoppning om att de europeiska stormakterna inte skulle börja kriga igen, skapade man Kol och Stålunionen. Tyskland och Frankrike skulle med detta hållas på mattan. Handel, är en historisk framgångssaga och där man lyckades idka handel, undvek man krig. Allt detta är bra. Liberalerna vill gärna framhålla att två demokratier inte börjar krig mot varandra. Det går alltid att påstå att någon är mer demokratisk än någon annan, om man nu skulle komma i konflikt. Frågan är ju aktuell idag. Vad räknas Ryssland som, en diktatur med allmänna val?

När Sverige stod inför en folkomröstning om medlemskap i EU, visade alla undersökningar att majoriteten av svenska folket skulle rösta NEJ. Då röck Ingvar Carlsson ut, som SAPs adjutant och for riket runt och propagerade hos pensionärerna som han skrämde upp, om en dyster framtid ifall vi inte blev medlemmar. Handlarna gick ut och sa att vi skulle få tio skivor mer formbröd, för samma pris. Det fanns EU-formbröd, med markerad del av extra bröd på emballaget. Skådespel och bröd, lyckades med sitt hattrick ännu en gång. Pensionärerna röstade ja.

I bild till höger: Ingvar Carlsson.

Att skrämma pensionärer kanske inte är så svårt, men det var ungdomen han borde ha övertygat. Ungdomen och medelåldern, som förblev skeptisk. Med knapp majoritet gled vi motvilligt in i EU, varpå undersökningarna visade kort tid efter, att motståndet åter bestod av en stor majoritet. Är det därför ingen pratar om EU, inte ens inför ett EU-val? Nu skall vi bli lurade igen, genom att tro att i s.k. personval, dvs. några framtagna gubbar som man inte vet vad de har gjort eller står för, eller vilka det är som är bortvalda, skall väljas av dem vi väljer till parlamentet. En låtsasdemokratisk akt för att åter försöka få folk att KÄNNA delaktighet och inflytande, inte vad folk defakto HAR, för inflytande och makt.

Alla lagbeslut fattade i Bryssel, står över svensk lag. Även om man på Post och Telestyrelsen inte vill veta av det, så är det så. EU beslöt att förbjuda att lagra uppgifter från våra datorer, varpå flera operatörer slutade med det. De gör rätt, enligt EUlag, även om svensk lag säger att de inte får avsluta lagring. Det låtsas man inte om, eller så vill man inte acceptera detta faktum. Något man tog ställning till vid folkomröstningen om EU, men som inte passar nu. Inget parti berättar om sådant inför EU-valet – man kan ju undra varför.

Vad röstar vi då på i EU?
Oavsett var vi lägger vår EU röst, stöder vi den globala kapitalismen. Transnationella företag som inte har allmänna val till sina styrelser, beslutar om våra liv och framtid. Betyder detta då att vi inte skall rösta i EU-valet? Nu är vi med i EU och kan inte förneka det. Så länge som det är så, måste vi se till att utnyttja de 20 mandat vi har i EU-parlamentet till så vettiga förslag som möjligt. Vill man förhindra det ökade klassgapet och den tilltagande sociala oron, med framväxande fascism, så bör man rösta på de som inte helt stöder nyliberalismen.

Det minst dåliga, med andra ord. Du lägger en röst, på ett projekt där man försöker tömma en sjö med en tesked. Känns det framgångsrikt? Det skulle kunna få en effekt, om ifall även andra tog sina teskedar och började skeda. Oavsett hur framgångsrikt man anser en röst i EU kan vara, bör man rösta av det skälet, att rösträtten är tillkämpad av föregående generationer. Den är inte självklar och den är inte garanterad i framtiden. Sedan är det upp till var och en, att driva opinion eller stödja dem som gör det för att fördjupa demokratin och kräva förändringar i EU.

En kollaps av EU är en krigsrisk. Kan tänkas att kritiker till EU idag, tvingas försvara detsamma i morgon, för att stävja krig. Men krackeleringen förestår. Lösningar som att skapa egna unioner som Norden tex. kan åter bli populära, när monopoliststaterna drar sig ur och risken för konflikter ökar. EU har huvudsakligen sitt fria kapitalflöde som huvudmål. Kapitalismens behov av rörelsefrihet kräver samordning för kapitalet. Då betalar man gärna för den vinst man får genom detta, med att tolerera små inskränkningar i kanterna.

Bland de 20 svenska mandaten finns det alldeles för många som tycker att grunden för monopolens frihet är avgörande. Det är vad de menar med frihet och demokrati. Idag finns transnationella monopol som är mer förmögna än hela stater. Det finns ingen representation och val till dessas styrelser. Men besluten är tyngre än vad som sker i EU och kan påverka mänskligheten långt mer. Ju större EU-apparaten blir, ju större blir kraschen då kulisserna faller samman.
Det är dags att diskutera vad vi menar med demokrati, vad vi menar med EU-samarbete och för vem? Den centraliserade makten har sin egen logik och kan strunta i att förankra sina beslut hos folket. Så börjar de tro att folket inte finns, utan att det enbart är arbetsenheter. Så ser man inte vad som händer framför ögonen och i människohavet. Men, fisken börjar alltid att ruttna från huvudet.

Vårt eget val då?
Vad är det vi egentligen väljer på när vi går till urnorna i september? En regering förstås. Trots att många beslut är flyttade från det nationella parlamentet till EU, är det av vikt vilken regering vi har. Idag har vi en nyliberal regering, som många vill skänka en enkel biljett till något varmt ställe. Förhoppningen hos många är att en annan, dvs. en s.k. röd-grön regering skulle förbättra levnadsvillkoren.En sak är uppenbar, att det kan bara bli till det bättre för arbetarklassen om vi byter regering med partier utanför Alliansen. Idag sitter vi i en sådan sits, att allt är bättre än det vi har. Men det betyder inte detsamma som bra.

Socialdemokratin har för länge sedan avstått från sin historiska chans att analysera och förändra sitt parti, till det arbetarparti som SAP påstås vara. Om M är ett nyliberalt parti, är SAP ett monopolistparti med socialliberala drag. Båda strävar efter att fånga in medelklassen. Moderaterna leker arbetare och vänder sig till medelklassen och det gör resten likaså. Alla trängs i mitten och får skavsår av ett ständigt gnuggande mot varandra, medan flankerna står vidöppna för all slags mörker.
Där politiken och demokratin misslyckas, fylls det på av våldsvurmare av allsköns blandning till det yttre, men av samma skrot och korn. Vänsterextremister, fascister, islamister, nationalister, kriminella i varierande politisk tjänst. Alla som anser sig ha rätten att använda våld för att framföra sin ståndpunkt, fyller på flankerna. Något som finfolket i mitten inte ens har dragit slutsatser av. Idag är det huvudsakligen nazister av olika schatteringar, som organiserar arbetarklassen. De stora självutnämnda arbetarpartierna, är ovilliga eller totalt oförmögna att fånga upp människors behov och nöd som finns. Det råder en inskränkthet som gynnas av välmåendet från däst över- och medelklass.

Göran Greider ställde frågan i Dagens ETC om ifall det var rimligt för F! att försöka komma in i Riksdagen, då det är en stor risk att partiet inte kommer in, samtidigt som det tar röster från just de röd-gröna partierna. Gudrun Schyman svarar att det finns inga bortkastade röster i en demokrati. Man skall rösta på det man tror på.

Ja, så är det. I alla fall om det inte finns ett klassamhälle och maktintressen. Enligt Schyman, är det inte klasser man skall se i samhället, utan genus. Alla andra partier anser att man skall dela upp folk i andra grupperingar som födelseort, sexuell läggning, religionstillhörighet, fotstorlek, vikt och andra vad de anser vara viktiga egenskaper människor kan ha. Hur de tänker och hur de agerar eller varför, är inte av samma vikt. F! har svalt samma enfald och tror sig komma med något nytt i Riksdagen, om de skulle komma in. Så är inte fallet. Om jag nu tillhör samma kön som hälften av befolkningen, varför är inte våra förutsättningar samma för alla av samma genus, om nu genus är avgörande? F! är ytterligare ett medelklassparti, som trängs om att få gnugga sig mot resten av medelklasspartierna i mitten.

I bild ovan: Gudrun Schyman.

Det är taktiskt för F!, som hävdar att taktik inte hör hemma i politiken, att ställa sig mellan blocken, så som MP och SD försöker göra. Finns det bortkastade röster i en demokrati? Ja, det finns det. Vill man inte se, vill man inte förstå hur maktförhållanden råder, hur klassförhållanden råder, för att ta ställning, vägrar man inse att politik är ett viktigt och mäktigt verktyg till förändring och det enda vi har om vi inte skall bruka våld, då frånsäger man sig sitt demokratiska ansvar.

En del tror, att allt är på mina egna personliga villkor och att ”jag får göra som jag vill” dvs. följa den individualistiska och inskränkta devisen, utan att ta ansvar för kollektivet som hela mitt liv är beroende av. Dessa tänker att tro går före vetande och sällar sig till den nyreligiösa trenden. Men verkligheten är allas moder och allas fostrare, hur otrevlig den än kan vara. Verkligheten får även idealisten att sätta latten i halsen.
Jo, F!, det kan bli så som Greider och andra säger, att F! röster kan sinka en röd-grön regering.

När APK ställde upp i val i slutet av 70-talet, sade man att det finns inga bortkastade röster. Då svarade SAP och VPK, där Schyman då fanns, att det finns det visst. Hade SAP eller VPK velat ha tekniskt valsamverkan med APK, hade de kunnat säga så. Men de ville inte. Det blev inga 4 procent för APK och de röster som lades på APK bidrog, tillsammans med andra småpartiröster, till att borgarna bildade regering. Det är ett historiskt faktum. Frågan är, är det småpartiernas ansvar att avstå, eller är det de stora partiernas ansvar att söka samarbetsvägar? SAP är präglad av maktens arrogans och socialisthatet är långt större än förnuftet och politisk klokskap. Fanns det ett seriöst parti inom den röd-gröna alliansen borde man föreslå teknisk valsamverkan med F!. Är då F! ledning seriös, så antar man det förslaget. Är majoriteten för en röd-grön regering uppenbar, behövs ju inget samarbete.

Kvinnors underordning förekommer i alla samhällsklasser. Men att förneka klasstillhörigheten, gör inte att det är lättare att kämpa för jämställdhet. Det är bara de redan priviligierade kvinnorna som vinner på detta. Det patriarkala kravet är att först skall man befria arbetarklassen, (läs männen) sedan kvinnorna. Vilket ingen jämställdhetskämpe stöder idag. Man kan bara samtidigt kämpa för bättre villkor inom välfärd, utbildning och omsorg samtidigt som man kämpar för jämställdhet, då de betingar varandra. Jämställdheten är som demokratin, den måste tillkämpas. Det är inget man får. Det är heller inget smörgåsbord på en finlandsfärja, som man plockar det man vill ha av. Man tar allt, vad det innebär, eller inget.

När människor inser det, ser man också var hindren ligger för att göra vårt samhälle jämställt. De som har privilegier idag, vill inte avstå från dem om de inte tvingas till det. Det gäller män som kvinnor.Vi står inför klimatförändringar, klimatimmigration, krig och naturkatastrofer som följd av detta. Det kommer tvinga rika som fattiga till förändringar. Intelligenta människor ser till att förändra i tid. Dumskallar, väntar tills det är för sent. Medlöparna stödjer katastrofen och skyller ifrån sig. Då är det varken födelseort, sexuell läggning, religionsuppfattning, vikt eller skostorlek som spelar roll.
Vet du hur klassförhållanden ser ut, förstår du olika klassintressen, kan du också påverka i vilken riktning politiken måste drivas för att undvika det värsta. För att skapa jämlikhet.
Det är därför vi skall rösta till Riksdagen i höst. I brist på ett arbetarparti, kan vi rösta på ett demokratiskt, progressivt medelklassparti, som V. Detta samtidigt som vi bygger en arbetarrörelse underifrån, värd namnet. Jo, det är strategiskt, inte ett val ”jag tror på”. Om sådana val inte kan göras, måste förutsättningar skapas, men inte som parti i första hand, utan som rörelse. Partier i sig, skapar ingen demokrati.

Rebecca Hybbinette,
Stockholm,
maj 2014

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER