RSS

Vi måste se verkligheten för vad den är – undantagstillståndet är över – Axel Gruvaeus

Riksdagsvalet 2014 resulterade i ett jämnt valresultat där V + S + MP fick en knapp storleksfördel över allianspartierna. Inget av blocken lyckades bilda en egen majoritet, vilket gav Sverigedemokraterna en vågmästarroll. Den första kraftuppvisningen i denna roll kom i omröstningen om riksdagens budget i onsdags (2014-12-03) där man tillsammans med Alliansen fällde regeringens budget. Något som gav konsekvensen att statsminister Stefan Löfven utlyste nyval. Först några korta tankar kring situationen som utspelat sig.

Anna Kindberg Batra, Fredrik Reinfeldts efterträdare som ledare för Moderaterna.

Sverigedemokraterna gör en politiskt strategisk skicklig manöver genom att befästa sin roll som antietablissemang. Samtidigt hindrar de effektivt avsteg från högerpolitiken man redan hjälpt till att cementera under föregående mandatperiod. Detta genom den uppenbarligen korrekta bedömningen att Alliansen hellre tar chansen om nyval än att stödja den socialdemokratiska/miljöpartistiska budgeten där vårdkapitalets självklara ställning ifrågasätts, om än bara lite. Lite välfärdspolitik har alltid varit för mycket välfärdspolitik för borgerligheten.

Sverigedemokraterna hamrar nu in sitt begrepp om ”sjuklövern” allt hårdare utan att själva vara tvungna att stå till svars för att fortsatt garantera den politik som ligger bakom missnöjet hos flera av sina viktigaste väljargrupper. Genom att göra budgetfrågan till en invandringsfråga, lägger man en dimridå framför de ekonomiska intressen som gynnats av Alliansens åtta år vid makten.

Valrörelsen 2014 handlade till stor del om de etablerade partiernas försök att kanalisera en allt starkare önskan om politisk kursändring. Oavsett om det handlade om Socialdemokratins försök att ”formulera visioner” eller stark opinion för att begränsa vinstuttag i välfärd kunde man se hur politikerklassen försökte orientera sig i sitt röstfiske. Resultatet blev inte två alternativa världsbilder och ambitioner med samhället utan en tävlan i ”ansvarsfullhet”.

Att den samlade borgerligheten kan skjuta ner regeringen i Riksdagen så enkelt och med så litet motstånd – från de grupper vars opinion låg bakom regeringsskiftet – är minst sagt talande. Regeringen Löfven bars inte upp av någon som helst rörelse i folkdjupet. Som bäst har det handlat om att anpassa retorik för att göra strömningar i befolkningen nöjda, men mest har det handlat om röstfiske.

Detta är en fortsättning på vad vi kan kalla ”normaliseringen till europeiska förhållanden”. Den helt stabila parlamentariska politiken vilande på en stark socialdemokratisk rörelse och större tröghet i den ekonomiska rörligheten. Den modell för samhällsbygge som kännetecknade Sverige existerar inte längre och måste ses som en historisk parentes. Slutsatsen man kan dra är att förändring sker – även i hur vi är vana att se parlamentet fungera.

Vi som önskar en samhällsutveckling baserad på människans behov och önskningar måste ta detta som vår utgångspunkt. Den i grunden postmoderna tanken om att det enda politiken har att göra är att förvalta dagens institutioner och därför endast handlar om budgetfrågor och finansiering når långt in i samtliga politiska läger.
Utan ifrågasättande av dessa finansieringsmyter och accepterande av åtstramningspolitik som recept för ekonomiska kriser kommer det inte vara möjligt att överhuvudtaget vare sig stoppa den framväxande nationalismen eller vända samhällsutvecklingen från nedmonteringar av välfärd och allt brutalare arbetsmarknad. Helt enkelt går det inte att bara välja parti, vi måste välja världsbild.

Det krävs mer tryck från medborgare och våra rörelser för att förändra samhällsutvecklingen. Vi är inte i behov av en idé som ska leta upp en rörelse, vi behöver en rörelse som kan formulera en idé!

Frågor att engagera sig i saknas inte, vi är en krossande majoritet som har all anledning att kräva vår rätt till arbete och välfärd. Vi är många som drabbats av visstidsanställningar och osäkerhet. Många som är arbetslösa eller tvingas arbeta många timmar övertid. Vi är många som vill ha och behöver fler mötesplatser där vi bara får vara människor – ensamhet och främlingskap är en av vår tids stora tragedier. Det är här vi ska börja, genuint och medvetet, utan att låta partier och organisationer som inte själva utgörs av oss dra nytta av engagemang för sina egna agendor.

Det är en stor uppgift, men fältet ligger öppet.

Axel Gruvaeus,
nationell ordförande Socialisterna,
Linköping,
december 2014

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER