RSS

Recension av boken Black against Empire – Matthijs Moed

fre, Jan 2, 2015

Texter, Världen runt omkring oss

Få rörelser i USA har haft ett sådant politiskt inflytande såsom de Svarta pantrarna hade. I boken Black against Empire beskriver författarna denna stridbara grupperings historia från dess uppkomst till dess undergång.

Joshua Blom, Waldo E Martin. Black against Empire. The History and Politics of the Black Panther Party. Oakland CA.: University of California, 2014. -560 sid.

I bild: Huey P. Newton en av Black Panther Partys grundare.

När medborgarrättsrörelsen i mitten på 1960-talet hade lyckats med att avskaffa de sekelgamla segregationslagarna spred sig en hoppfull stämning bland afroamerikanerna om en jämlikare och bättre framtid. Men därav blev det inte mycket. Svarta aktivister, som inte bara mötte polisvåld utan ständigt konfronterades med vardagens fattigdom och hopplösheten i de svarta gettona, började söka efter nya sätt att föra kampen. I oktober 1966 stiftade två av dem, Huey Newton och Bobby Seale, Black Panther Party for Self Defence.

Självförsvarsrörelsen byggs
Några månader senare genomförde Svarta pantrarna sin första bevakningspatrull. Beväpnade med pistoler, gevär och en lagbok påbörjade Newton, Seale och Bobby Hutton att i staden Oakland följa efter en polisbil. Då polisen beordrade dem att lämna ifrån sig vapnen vägrade Newton att lyda. För lagen i Kalifornien gav honom rätt att bära vapen. Efter ett upphetsat ordbyte beslöt polisen att inte riskera en eldgivning och drog sig tillbaka. Det var med denna aktion som de Svarta pantrarna ville visa att de svarta inte behövde underordna sig det ständiga och godtyckliga polisvåldet utan att de hade rätt, som varje amerikan, att med vapen försvara sig.

Under månaderna därefter satte de Svarta pantrarna i gång sin nya taktik att följa polispatruller på stan. Det är detta avsnitt i Black against Empire som utgör det mest spännande och fängslande i hela boken. Myndigheterna insåg faran med pantrarnas taktik och genomförde snabbt en lagändring med att förbjuda att offentligt bära vapen och följa efter polispatruller, den s.k. Mulfordlagen. I en sista uppvisning, av den väpnade aktionen, ockuperade pantrarna kortvarigt det kaliforniska parlamentets andra kammare i Sacramento. Trots att Mulfordlagarna strax därefter godkändes innebar de Svarta pantrarnas aktioner att de visade den svarta befolkningen på en ny taktik i frigörelsekampen.

Blom och Martin hävdar att ingen annan svart organisation har i samma mått som de Svarta pantrarna lyckats med att uppbåda de svarta så en masse. I slutet av 1968 hade pantrarna avdelningar i mer än 20 städer, varav naturligtvis i New York, Los Angeles och Chicago. Pantrarna hade lyckats med att ge den svarta befolkningen en strategi av att ifrågasätta statens legitimitet genom sitt självförsvar gentemot det ständiga polisförtrycket. Enligt pantrarnas analys utgjorde den svarta befolkningen en koloni innanför USA och polisen var en kolonial ockupationsarmé, gentemot vilken man förde en revolutionär anti-imperialistiskt befrielsekamp.

Författarna visar att pantrarna även sökte efter att bredda sin kamp genom att delta i värnpliktsvägrarnas kamp mot att delta i kriget i Vietnam. De deltog även i studenternas kamp mot rasismen på universiteten vilket kom att lamslå hundratals universitet och högskolor.

För den svarta befolkningen anordnade pantrarna gratis frukost, sjuk- och hälsovård och skolor för de mindre bemedlade. Men de var också aktiva utanför USA. De hade en egen ambassad i Algeriet och fick hjälp från Kuba och Nord-Vietnam. Det var med att bygga upp detta samarbete och koalitioner med rörelser nationellt och internationellt som pantrarna kunde räkna med politiskt och finansiellt stöd, något som var nödvändigt för deras fortbestånd.

Rörelsens förintande
USA:s federala polis FBI och de delstatliga polismyndigheterna försökte att med motpropagandakampanjer, beväpnade ingripanden och med regelrätta angrepp förinta grupperingen. T.ex mördades Fred Hampton, ledaren för pantrarnas avdelning i Illinois, i sömnen av en särskild FBI-patrull. Trots det hårdnade undertryckandet växte dock de Svarta pantrarna istället för att krympa och det var tack vare just den strategiska insikten de hade.

Black against Empire visar också på könsförhållandena i den Svarta panter-rörelsen. Kvinnorna deltog i rörelsens alla organ och spelade en väsentlig roll. Deras strid var även en kamp mot sexismen och av att söka motverka bilden av pantrarna som maskuliniteten själv. Könsojämlikheten förblev, icke desto mindre, olöst då det hårda undertryckandet kom att fordra att alla krafter måste ges åt den anti-rasistiska och socioekonomiska striden.

Det blev emellertid faktorer utanför pantrarnas kontroll som kom att fälla deras framtid. President Nixon öppnade upp universiteten för svarta och gav dem statliga anställningar. USA intensifierade sin diplomati med de stater som gav pantrarna stöd och kom på så sätt att motverka det stöd de tidigare fått. Dessutom trappade Nixon ner krigsinsatsen i Vietnamkriget. Sammantaget ledde detta till att de Svarta pantrarna dog ut ganska så snabbt.

I inledningen till Black against Empire klargör författarna att boken i främsta rummet är en analys av the Black Panther Party. Det framgår också boken igenom genom att kraftförhållandet, mellan de Svarta pantrarna, staten och övriga rörelser, är dess huvudaxel. Det ger boken stadga och när den dessutom är väl- och tydligt skriven är den lättläst. Även om man klart kan förnimma författarnas välvilja gentemot de Svarta pantrarna hindrar detta ingalunda att Black against Empire är en balanserad och god introduktion till Svarta pantrarna som den betydelsefulla del de varit av den svarta folkrörelsen i USA.


Matthijs Moed,
Rood (Bryssel) 19 augusti 2014.
Översättning Per-Erik Wentus.

VIDEO: Första maj 2016


SOCIALISTERNAS VALSIDA


SOCIALISTERNA PÅ YOUTUBE


PODCASTEN MUMLET


LÖPANDE BILDNINGSARBETE


UNGDOMSKAMPANJ I VÄSTERVIK


KAMRATER